Sju år gammal stämde han gitarrer åt tanterna i Frälsis för fem öre gången. Det var 1909.
Tjugo år senare var han först i landet med att spela på en elgitarr. Han turnerade i parkerna, ensam med sin gitarr, under en period då gitarren stod mycket lågt i kurs.
Idag sitter ”Sveriges Segovia” i sitt hus utanför Stockholm, just hemkommen från en stor turné i väst-sverige, och undrar varför det ska ta så lång tid att bli erkänd.
— Det skulle finnas ett Banjo-Lasses vänner medan man lever, det blir säkert något sådant när man är död. Men om jag så ska hålla på tills jag blir 90 år så ska jag fortsätta tjata om att få möjlighet att skriva ner allt jag har i huvudet. Det finns ingen annan som kan göra det.

Full av liv sitter Nils Larsson vid köksbordet med sin gitarr Betty och spelar och berättar. Han har svårt att bara sitta och prata, utan att visa vad han menar med gitarren. Gitarren har ju varit hans språk under drygt 60 år. Det är genom den han har talat till publiken från scen och skiva.
— För mig är det inte Nils Larsson det gäller, utan gitarren. Hela mitt liv har det varit det, jag är på något sitt född i musik. Ibland går det över huvudet på mig, jag brukar säga att om jag inte hållit på med musik så hade jag suttit på Beckomberga idag. Jag har ett sådant behov av att spela, lika väl som jag behöver mat. Jag övar varje dag, ibland hela dagarna.
För de flesta svenskar säger namnet Nils Larsson ingenting. Säger man däremot Banjo-Lasse vet de flesta i en äldre generation vem man talar om. I folkparker, på dansställen över hela landet, från skivor och radio, vet de flesta som idag närmar sig pensionsåldern vem Banjo-Lasse är.
För yngre generationer låter namnet mest som en av alla dessa spelmän som ekar ut ur radion på vardagsförmiddagarna innan man tröttnar och vrider på av-knappen. Men det där stämmer ju inte. Eller egentligen så stämmer det bra. För Nils Larsson är en spelman, en musiker, i ordets verkliga betydelse. Musiken är allt, publiken och dess reaktion på musiken den viktigaste mätaren på att det han gör fungerar.

Mäster Nils

Namnet Banjo-Lasse har Nils Larsson fått ha med sig alltsedan han 1918 köpte en banjo från USA på postorder. Han var liten till växten och spelade banjo, alltså blev det Banjo-Lasse. Och detta trots att han gav upp banjon redan på 20-talet och gick över till gitarren.
— Tyvärr har nog namnet förgiftat en del av det konstnärliga för mig. När mina första stycken skulle spelas upp i lite finare konsertlokaler var det många av ”finsnusarna” som rynkade på näsan. Men när de hade hört min musik så ändrade de sig.
En av de som definitivt tyckte att Nils Larsson borde få en plats bland de stora i svenskt musikliv var kompositören Kurt Atterberg som i en recension skrev: — Faktum är att vad Nils Larsson bjöd denna afton överensstämde fullständigt med den minnesbild jag har av Segovias spel, så jag tycker vi ska döpa Nils Larsson till vår ”svenske Segovia” och lägga Banjo-Lasse helt på hyllan.
Den recensionen skriven av en av de mest svårflörtade musikkritikerna i landet kändes förstås som en stor seger för Nils Larsson. Efter det har han också fått Akademiens medalj och hyllats som en Mäster Nils av yngre gitarrister.
Ändå är det nog det faktum att vår internationellt mest kände gitarrist Göran Söllscher spelade Nils svit när han vann nere i Paris, som gladde Nils mest. Fransmännen ville genast ha noter på Nils musik och det innebar förstås ett erkännande.
Vänskapen mellan Söllscher och Nils har hållit i sig sedan dess, de sitter ofta och spelar tillsammans. För Nils råder det ingen tvekan om vilka två gitarrister i Sverige som verkligen kan kalla sig gitarrister.
— Det finns två killar som är födda med det här, den ene tog pris i Paris, den andre sitter här, säger han.
Det sista säger han medan han leker fram några av sina egna arrangemang av gamla 40-tals låtar och sin egen ”Betty” på gitarren, med samma namn. Och det är just blandningen av schlagers och seriös musik som skiljer Nils Larsson från de klassiskt skolade gitarrister som kommit fram på senare tid.
För Nils som länge var en av de få som spelade gitarr överhuvudtaget och förmodligen den ende som gjorde solo på scen, är det förstås en stor framgång att instrumentet blivit erkänt. Gitarren är idag rumsren och betraktas som ett ”fint” instrument som det faktiskt går att spela Bach på.
Ändå är han lite tveksam till den uppdelning som skett i och med att gitarren erkänts. De som spelar klassiskt gör det nästan uteslutande och kommer sällan ut till en publik.
— Sverige var ända fram till 60-talets början i en gitarrens stenålder. Tack vare de fina killar som kommit fram idag har vi kanske kommit upp i bronsåldern nu. Jag älskar det dom gör, men de sitter på en stol och jag på två. Jag spelar både klassisk och annan musik. För mig finns det bara bra eller dålig musik, och jag försöker undvika den dåliga. Det största problemet är att lära sig att spela gitarr för vanligt folk, de som vill bli gitarrister måste ut och möta en publik. Ta Söllscher tex, om han inte varit med i Paris så hade han fortfarande suttit i sitt elfenbenstorn i Malmö och spelat Bach.
Nils favoritpublik är barn och ungdomar. När han spelar för äldre fungerar det sämre.
— De allra äldsta är svåra. De är så gamla och tråkiga. Den mest spännande publiken är nog ungdomsgårdar. Det är antingen fantastiskt eller förfärligt. Då använder jag elgitarr och spänner på så mycket jag orkar.
Det är nog få, nu levande musiker, som spelat så mycket och i så många olika miljöer som Nils. Han började i hemstaden Göteborg och turnerade upp och ner längs västkusten med ett dansband under ganska svåra förhållanden. Det gav inte så mycket pengar att spela för dansande då som det gör idag. Det som gav mest var när han spelade på fester för de rika redarfamiljerna i Göteborg. Då fick han betalt i guld.
1927 flyttade ur-göteborgaren och lokalpatrioten Nils Larsson till Stockholm. I Stockholm spelade Nils i orkestern på de revyer som var populära på 30- och 40-talen. Han spelade med Ernst Rolf och Kardemumma och var också under 7 år anställd i radioorkestern på Radiotjänst.
Någonstans där träffade Nils Evert Taube och de blev bästa vänner. Det var de två som en dag bestämde sig för att bilda visans vänner.
Efter Ernst Rolfs död och därmed slutet på revyerna ville Nils prova sin egen kraft och började på egen hand turnera i parker och i konsertlokaler. På allvar började han då använda den elektriska gitarren, hela tiden dock utan plektrum. Premiären ägde rum inför 3000 personer i Köpenhamn 1941. Det blev succé.
— När jag först kom dragande med en elektrisk gitarr till radion blev de andra i orkestern sura och jag fick stänga av. Men jag ångrade inte en sekund att jag köpt elgitarren, jag såg vilka möjligheter den hade. Det blev som en enmansorkester där jag både kunde spela bas, kompa och spela solo.

Gitarren är paletten

Även om Nils Larsson idag blivit erkänd i de trängre kretsarna av lut- och gitarrspelare så håller han fast vid att en bra musiker ska kunna spela många olika stilar. Att klara av både allvar och skämt, att spela både Bach, Bellman, Taube och visor.
— För det mesta spelar de flesta gitarrister samma saker. De som vill lära sig att spela gitarr borde försöka hitta andra låtar än de som finns i gitarrlitteraturen. Det finns så många musiker som är så stelbenta, de kan bli utmärkta lärare, men inte musiker. För mig är gitarren paletten, där finns alla färger att välja på. Det är inte så noga att det är exakt rätt tonart, ett visst tempo osv. Det viktigaste är att det finns humor och värme i den musik man spelar.
Kanske bottnar den inställningen till musiken i att Nils själv aldrig gått och lärt sig spela gitarr. Det fanns helt enkelt inga lärare.
— Jag brukar säga att jag aldrig lärt mig gitarr, jag bara spelar. I början sade jag att gitarr var det lättaste som fanns, det var ju rena barnleken. Jag hittade på nya ackord och började uppträda när jag var 11 år. Jag hade ingen repertoar, jag bara spelade.
Att finna sina egna vägar med den konst man håller på med, att våga gå utanför de ramar som sätts upp av andra. Det är det Nils vill med sin egen musik och önskar att andra gjorde det lite mer.
— Det är så viktigt att det man spelar kommer från hjärtat. Man kan lära sig hur mycket teknik som helst, men man måste kunna spela för öronen. Jag har så många olika färger när jag spelar, det är inte bara en eller två, det kommer nya hela tiden. När jag hör riktigt vacker musik gråter jag. Det är skönt att känna musiken inom sig, det minns jag starkt från när jag var liten.
Någon gång på 30-talet träffade Nils den som framför alla andra gjort gitarren till ett stort instrument, Andres Segovia. Som de flesta andra som hörde den unge Segovia blev Nils imponerad. Efter konserten fick han träffa den store och spela upp några av sina egna stycken. Segovia blev mycket imponerad av Nils sätt att både kompa och spela solo samtidigt. Han uppmanade Nils att skriva till honom.
— Men varför skulle jag skriva till en sådan mästare? Jag ansåg inte att jag hade något att ge honom. Det konstiga med mig är att jag trots att jag sätter Segovia så högt slutade att lyssna på honom 1947. Jag blev trött på att lyssna på gitarr, oavsett vem som spelade. Idag har jag så stor repertoar att jag inte vågar lyssna på något nytt.
Det där sista är nog inte riktigt sant. Nils lyssnar idag på ny musik på radio och TV, även popmusik. Men det är sant såtillvida att han inte gärna sätter på en skiva med någon av alla de musiker som han känner personligen. Han vågar inte för att det skulle innebära att han vill pröva något nytt. Och det finns inte hur mycket plats som helst.
— Det handlar också om att ha tid. Man tror att när man blir pensionär så ska man få tid att lyssna. Men en aktiv musiker har inte tid att lyssna på musik.
Att det kommit fram flera generationer med unga svenska musiker som uteslutande spelar elgitarr tycker Nils är roligt. Med rocken har elgitarren blivit ett folkinstrument som aldrig tidigare. Egentligen har han bara en invändning mot rockgitarren.
— Jag tycker det är synd att så gott som alla använder plektrum. De borde försöka lära sig att spela utan plektrum först. Plektrumet gör ju att man låser ett finger i onödan. Ett finger som kunde användas till att spela med. Jag tror att det skulle kunna komma ut något helt nytt ifall de lärde sig det.
Idag är Nils Larsson ”den svenske gitarristen numro ett” som en recensent skrev, namnet Banjo-Lasse håller långsamt på att ge vika för Mäster Nils, han hyllas som den svenske Segovia osv. T.o.m. hos de som Nils kallar ”finsnusarna”, de som under lång tid helst ville slippa se honom på de finare konsertlokalerna, är han idag accepterad. Självklart är han road av att till slut, vid 83 års ålder, ha fått den respekt han förtjänar. Men Nils vill inte bli någon legend efter sin livstid och det viktigaste nu är att han får ekonomiska möjligheter att skriva ner allt det som finns inom honom. Sist han fick en möjlighet att föra ner sina idéer på noter var 1953.
— Hela tiden får jag frågan när nästa gitarrbok ska komma. Jag kan inte svara på det, allt finns i mitt huvud, men jag har inte ekonomiska möjligheter att göra det. Jag måste ju försörja mig som musiker.
Och med ett skratt tillägger han.
— Jag kommer säkert att bli väldigt omskriven när jag är död. Det tycker jag är dumt när jag lever som fan nu.