PABLO PABLO
Pablo Pablo
(Pipaluck)
* * *

Det är debutvernissage för Pipaluckbolagets senaste fynd, som inte kan ha varit särdeles svårt att hitta. En tredjedel (minst) av Pablo Pablo heter nämligen Anders Bergström och är direktör i sagda bolag, som tidigare givit oss två av landets bättre grupper — Lolita Pop och Memento Mori. Intressant alltså att höra en ny premiär.
Och… vad sägs om ett mellanting mellan Lolita Pop och Memento Mori?
Liksom hos de senare är det de sugande, spännande, ibland kubistiskt kantiga rytmerna som imponerar. Låtarnas ramar är både stadiga och eleganta. Däremot är färgerna, koloriten i kompositionerna, lite bleka. Här behövs mer melodi, känsla eller energi. Eller sanslöst för mycket av alltihop. Ös på, Pablo Pablo! Annars finns det risk att skivan blir till en minneslucka när den snurrat färdigt.
Elva ord om texterna: Personliga och ogripbara för en utomstående. Lovande försök att bryta vers/refräng-mönstret.
Återstår frågan om gruppens namn. Troligen anspelar det på en känd konstnär, men att utnyttja den lättköpta poängen i recensionen vore nog en tavla.