Det bor en ung svensk i Los Angeles. Han är gitarrist och en ganska speciell sådan. Därborta är han firad stjärna, ledare av ett band och samtidigt soloartist. I Japan är uppståndelsen kring hans person ännu värre. Tre skivor med hans gitarrspel har hittills släppts där. Samtliga har blivit guldskivor.

I september var han i Tokyo för att skriva under ett världsomspännande skivkontrakt för sitt band. Under den korta vistelsen fick han ge mellan 30 och 40 intervjuer. Han minns inte exakt. Allt skedde så snabbt, allt var så intensivt.
Hemma i Sverige vet få vem han är. Läser man de inhemska musiktidningarna har man kanske upptäckt en eller ett par artiklar om hans bravader på andra sidan klotet. Det är endast den lilla klicken svenskar som kan placera Yngwie Malmsteen.
Yngwie Malmsteen har lyckats med vad ingen svensk musiker klarat. Vid 19 års ålder blev han ivägflugen till USA. Kort senare var han gitarrist i Alcatrazz, ett nytt hårdrockband fullt av veteraner från Rainbow, MSG, New England och Alice Cooper Band.
Sedan gick det fort. Svindlande fort.
Det har nu hunnit gå nästan två år sedan Yngwie lämnade Sverige. På den förhållandevis korta tiden har han hunnit skriva nästan all musik till Alcatrazz’ debut-LP, turnerat USA och Japan, släppt en liveskiva med Alcatrazz, spelat in en soloplatta, lämnat Alcatrazz, skickat efter musiker hemifrån för att bilda en egen grupp samt börjat på första skivan med dem.
Bandet han startat heter Rising Force och är egentligen en återförening av den grupp han hade i Stockholm innan han flyttade till Staterna.
Den stockholmska versionen av Rising Force fanns mellan åren 1978-82 och kom att ha runt 25 olika sättningar. Bland alla dessa medlemmar har Yngwie valt ut de tre han tycker är bäst.
Men innan ni får veta vilka de är ska jag ge er en presentation av huvudrollsinnehavaren:
Född 1963 i Stockholm. Akustisk gitarr i julklapp 1968. Ser Jimi Hendrix spela och elda upp gitarr på TV två år senare, blir av det motiverad att börja spela själv. Får Deep Purples “Fireball” på 9-årsdagen. Lyssnar och grips av Ritchie Blackmore. Lär sig allt Blackmore gjort.
Första bandet 1976; Powerhouse. Året efter hittar han klassisk musik i moderns skivsamling. Har sedan dess med få undantag lyssnat på den sortens musik.
Börjar skolka för att kunna spela så mycket som möjligt. Hoppar av grundskolan i åttonde klass. Vägrar skaffa sig ett jobb. Får tag i replokal och övar hela dagarna i den. Startar första upplagan av Rising Force 1978.
Möter basisten Marcel Jacob 1979. Finner i Marcel en människa med samma målmedvetna inställning till musiken. Lever utfattigt, har knappt råd med ett paket kex om dagen. Överlever tack vare en förstående mor och mormor.
Spelar in massor av demotejper med Rising Force. Inget svenskt skivbolag är intresserat. Det är knappt någon arrangör heller, bandet har högst en spelning i månaden.
Mot slutet av 1982 kommer telefonsamtalet som blir Yngwies räddning. En av demotejperna har letat sig bort till Mike Varney, skivproducent med eget bolag i Los Angeles. Varney tar över svensken till USA. Många fruktlösa år av slit ger äntligen resultat.
Människan Yngwie Malmsteen är svår att komma åt. Den släpper Yngwie inte gärna fram. Han älskar rollen som rockstjärna och spelar den efter alla dess regler.
Däremot har jag hört andra berätta om personen Yngwie Malmsteen. Många har sagt att han är stöddig, skrytsam, envis, omöjlig att ha och göra med samt att statusen som rockstjärna stigit honom åt huvudet. Med andra ord: En diva.
— Allt det där har jag också fått höra, berättar Yngwie. Men det är ingenting jag bryr mig om. Jag har alltid varit extremt envis och självsäker. Alltid sagt vad jag tycker och tänker. Därför uppfattar folk mig som stöddig och tror att jag blivit sån av allt beröm jag fått. Men mina framgångar har inte förändrat mig. Jag är som jag alltid har varit.
— Att man ibland uppfattar mig som omöjlig att arbeta med beror på att jag vet vad jag vill. Och beredd att kompromissa är jag inte. I Rising Force bestämmer jag allting.
Han är en ytlig person att intervjua. Helst pratar han på rockstjärnemaner om turnéer, guldskivor, hur bra killarna i bandet är och att Graham Bonett har “mentala rubbningar”. Att försöka gå på djupet med honom är ganska meningslöst. Då kommer nästan inga svar alls.
Jag frågade till exempel om vad han upplevt som de största konsekvenserna med att plötsligt bli stjärna.
— Det finns inga. Allting är jättebra, blev svaret jag förstås ställde mig tveksam till. Att han blev omtalad som stöddig, var inte det en konsekvens?
— Jo, det tänkte jag inte på…
Nej, sådana tankebanor har Yngwie Malmsteen helt enkelt inte. Att bli stjärna har alltid varit hans mål. Nyss nådde han dit och ännu har han inte reflekterat över någonting negativt med livet som offentlig person.
Någon press på sig som ledare för bandet känner han inte heller. Skivbolagets, publikens och managerns krav ska nog fixa sig, diskuterar han.
Några besvikelser under sin karriär minns han inga. Och svensk massmedias bristande intresse för hans verksamhet har han inte funderat över. Trots att han är en av våra mest framgångsrika musiker just nu.
Yngwie säger att han är extremt självsäker. Det kan jag lugnt hålla med om. Och USA-äventyret har enbart förstärkt hans självförtroende. Alcatrazz, soloalbum, Rising Force, hittills har han lyckats genomföra allt han företagit sig.
Att planerna för Rising Force också ska lyckas ser han som en självklarhet. Så här sa han till mig kort efter avhoppet från Alcatrazz:
— Jag ska ha ett par kommersiella låtar på Rising Forces LP. Man måste vara smart. Man lägger en melodislinga och ett ballt solo på en låt. Så släpper man den som singel. Då hör bögarna (skivköparna) den och köper LPn. På resten av LPn kan du göra vad du vill. Möka (släppa ut ändtarmsgas) till exempel. Och jag har kapacitet att skriva hits som slår ut det mesta. Degen (pengarna) kommer att flöda in.
Därför undrade jag om Yngwie var medveten om att han mycket väl kunde krashlanda om det inte går som han tänkt sig.
— Jag är medveten om allting! Mitt sätt att uttrycka mig kommer av att jag inte tror på mesighet. För att komma någonstans måste man sikta högt och tro på att man ska lyckas. Rising Force ska lyckas!
Rising Force, ja. Jag lovade visst att berätta om de övriga medlemmarna. Först att få ett telefonsamtal var Jens Johansson, keyboardisten. Jens är en oupptäckt maestro. För övrigt son till en annan maestro, bortgångne storpianisten Jan Johansson.
Tro mig, Jens kan sitt instrument lika väl som fadern. Johansson juniors problem har varit att ingen känt till hans musikaliska kapacitet. Han skulle blivit en utmärkt ersättare för Jon Lord i Whitesnake. Inte minst med tanke på Jens’ riffigt distade orgelsound och utsökta känsla för klassisk musik.
Näste man blev Anders Johansson, trummor. Just det: ännu en son till Jan Johansson.
Den tredje och sista landsmannen kom i oktober och är Marcel Jacob, aldrig kallad för annat än “Marre”. Yngwie har som nämnt känt Marre sedan 1979 och haft honom som basist i Rising Force vid två tillfällen.
Det sägs att det går 50.000 arbetslösa musiker omkring på Los Angeles’ gator. Mot bakgrund av det kan det tyckas underligt att Yngwie nästan enbart hämtat dit svenskar till sitt band.
— Det är inte alls underligt. De här svenskarna är helt enkelt de bästa musikerna i världen. Jag försökte länge hitta en basist lika bra som Marre här. Till slut fick jag ge upp. Det var bara att ringa Marre.
Någon reagerade kanske över att jag skrev “nästan enbart svenskar”. Den sista medlemmen är faktiskt inföding, sångaren Jeff Scott Soto.
Ett svenskt hårdrockband med en amerikansk sångare, säte i Los Angeles och japanskt kapital i ryggen. Att pengarna kommer från Japan beror på att det är Yngwies huvudmarknad.
Alcatrazz’ Japanturné blev en komplett succé för svensken. Polydor Records uppmärksammade det stora intresset kring gitarristen. De såg till att Yngwie skrev ett kontrakt på en solo-LP för dem.
Då var det tänkt att Yngwie skulle göra en egen skiva vid sidan om jobbet i Alcatrazz.
— Men stämningen i Alcatrazz blev allt sämre. Jag och Bonett bråkade ofta. Då kände jag att det var dags att förflytta sig.
Enligt Yngwie uppstod bråken av att de övriga inte tålde att han var den folk i första hand hyllade. Idag hatar Yngwie Bonett & Co. De avskyr i sin tur Yngwie. Bonett gör sitt bästa för att spy galla över sin före detta gitarrist i musiktidningarna. Yngwie är inte sen att ge tillbaka. En vid det här laget ganska tröttsam tradition.
Soloplattan heter “Yngwie Malmsteen’s Rising Force” (trots att den inte har med bandet att göra) och är nysläppt i Japan. Om ni inte kan hålla er tills den någon gång 1985 släpps i resten av världen får ni leta er till importaffärerna.
— Den är fylld med progressiva och supersnabba inslag, säger soloartisten förnöjt.
Snabb, det är vår landsman om något. Han låter gitarren fullkomligt spruta ur sig korta toner och vägrar lyssna till dem som kritiserar honom för att “spela för mycket”.
— Att spela mycket och fort är min stil, så varför skulle jag ändra på den?
Skivan är full av utfreakade och nästan overkligt tekniskt skickliga solon från herrar Malmsteen och Jens Johansson. Yngwie är värst. Han bjuder på några verkligt hisnande orgier i gitarrfrenesi. Trummisen är Barrimore Barlow, mest känd för sin tid i Jethro Tull. Basist är huvudmannen själv.
När Yngwie skulle göra baspåläggen tog han kontakt med Aria, som han har ett reklamkontrakt med. Men den här gången hade inte Aria vad Yngwie ville ha i sitt sortiment: en svajarmad basgitarr. Genast satte de igång och specialtillverkade en. De är mycket måna om att få behålla svensken i sitt stall.
På kort tid har andra företag velat få liknande avtal med Yngwie.
— Jag har kontrakt med Aria, Marshall högtalare, DiMarzio pickups, D’Angelico strängar och flera andra.
Med i soloskivans ljudbild finns Malmsteens stora intresse för klassisk musik. Det färgar nästan allt han spelar och komponerar numera. “Icarus Dream” till exempel. Det är en 12 minuter lång klassisk svit.
På två av låtarna sjunger Yngwie. Resten är instrumentalt. Inspelningarna är gjorda i Record Plants A-studio. Yngwie producerade själv och hade bland annat datorer till hjälp vid mixningen i den påkostade och världsberömda studion.
Att förhandsordrarna en månad innan utgivningen passerat gränsen för guldskiva (50.000 ex) säger det mesta om hysterin kring Yngwie i Japan.
Just nu arbetar Rising Force stenhårt med bandets debut-LP. Precis som på solo-LPn har Malmsteen skrivit allt material själv. Men musiken liknar mer “vanlig” hårdrock då solona kommer att vara av normallängd och Jeff Scott Soto troligen sjunger på samtliga spår.
— Allting blir rakare jämfört med min soloskiva.
Kommersiell Heavy Metal skulle Rising Forces musik kunna beskrivas som. Men inte töntigt kommersiell! Allting kommer att vara jävligt tungt, tro inget annat.
Även Rising Forces LP kommer först ut i Japan och senare i resten av världen. Den japanska Polydor-avdelningen har som finansiär (Yngwie fick en halv miljon kronor i förskott bara för solo-LPn) förtursrätt. Dessutom är en Japanturné för bandet planerad till januari och då ska helst plattan finnas ute.
Yngwie Malmsteen har under två år gått fram med stormsteg. Han är det nya svenska undret. Nu gör Yngwie vad han allra helst vill.
— Att få jobba professionellt med Rising Force och ha hela världen som arbetsplats är vad jag alltid önskat.
Efter turnéer i Japan och USA tar sig Rising Force sig an resten av världen. Till Sverige vill de så fort som möjligt.
Snart är Europe bara Sveriges näst största hårdrockband.