De flesta som håller på med rockmusik bär inom sig drömmen om den stora framgången, då alla slitsamma hinder blir bortrivna och man får spegla sig i stjärnglansens Men det är få förunnat, de svenskar som nått berömmelse utanför landets gränser är inte många.
Just det som så många drömmer om, det verkar just nu inträffa för göteborgsgruppen Dry Ice.
Dry Ice hette tidigare Dolce Vita, men har bytt namn nu, dels för att namnet i England redan var upptaget och dels för att det där associeras med smörig italiensk discomusik.
Nå, vad är det nu som har hänt? Dolce Vita har tidigare givit ut några singlar på svenska Polar, utan någon större uppståndelse. Tidigt i våras tog gitarristen Magnus Tengby och sångerskan Barbro Petersen med sig en nyinspelad demokassett och gick runt på skivbolagen i Stockholm, men stötte enbart på ointresse. På svenska EMI tyckte man att ”ni försöker dunka huvudet i väggen, så där kan ni inte låta, det går inte att satsa på”. Men av någon anledning letade sig bandkopian utanför Sveriges gränser och hamnade på EMI’s kontor i London. Och där satt producenten Derek Lawrence.
Derek nappade med en gång och satte igång med lansering. (Derek Lawrence har tidigare producerat ett 30-tal guld-LP, bl.a. Deep Purple och Wishbone Ash).
Under hösten har Dry Ice skrivit kontrakt med Simple Records, ett underbolag till EMI, på tre LP och sex singlar. Den första singeln — Harry the hippie, en soullåt av Bobby Womack — spelas just nu för fullt på de engelska radiostationerna och i januari kommer en ny LP. Dry Ice har också precis genomfört en turné som förband till Southside Johnny, den avslutades på Lyceum i London där Melody Maker, NME och Sound, de tre största engelska musiktidningarna var närvarande och uttryckte sin beundran.
Jag träffar Dry Ice tillsammans med producenten Derek i göteborgsstudion Ljudspåret där de håller på med slutarbetet på LP:n. Stämningen är avslappnad och skämtsam, allihop verkar ha en befriande distans till den plötsliga framgången.
— Det känns så fånigt att gå omkring och snacka om det, kommenterar Barbro, man har ju sett så många exempel på påhittad framgång. Det som händer oss nu är ju på riktigt, det är mycket ovanligt att en svensk artist eller grupp skriver på direkt för ett engelskt bolag. När grejen verkligen inträffar, då behöver man inte snacka om den till höger och vänster.
Gitarristen Magnus skämtar om de dagar då han kommer att spela minigolf med Keith Richard och korpfotboll tillsammans med Eric Clapton. Det märks att stora saker är på gång, för ingen vågar riktigt slå på stortrumman, utan försöker hålla sig lite avvaktande.
— Det känns ju fortfarande som att det händer lite ovanför huvudet på en, säger klaviaturisten Per Malmstedt. Det är en smula overkligt alltihop.
De övriga medlemmarna är Stefan Idén, bas och Stefan Livh, trummor. Dry Ice spelar en ganska rak, tung rock, den bygger mer på intensitet och enkelhet än mångfald. Dolce Vita hade tidigare en klar tendens att låta influerade av Pretenders (speciellt Barbros sång brukade kopplas ihop med Chrissie Hynde), men den påverkan lyser nu med sin frånvaro. De låtar de spelar upp för mig från den kommande LP:n är övertygande i sin enkelhet, tätheten i både spelet och ljudbilden låter påfallande osvensk. Men vad var det som fick Derek att nappa på just Dolce Vita’s tape?
— Jag får alltså en massa kassetter skickade till mig, svarar Derek med gemytligt engelskt tonfall, det mesta är antingen skräp eller opersonliga plagiat av någon annan artist. De lysande undantagen händer mycket sällan. När man är känd som producent blir det så att alla man stöter på, mjölkmannen, brevbäraren, taxichauffören, affärsbiträdet har en son eller brorson som spelar i ett band som är bra… När jag lyssnar till de taper som skickas till mig går jag helt på intuition, det är bara det som berör mitt hjärta som är värt något. När jag hörde Dolce Vita fastnade jag med en gång, det var framförallt Barbros röst som grep tag i mig. Det är väldigt svårt att beskriva, men det finns ögonblick då man känner sig helt säker på att man har stött på någonting extra och det här var ett sådant. Jag är helt övertygad om Dry Ice, annars skulle jag inte sitta här i ett snålkallt Göteborg.
När Dry Ice spelade på Mudd Club nyligen var det många människor i logen efteråt som skulle tacka och försöka spegla sig i glansen. Barbro tycker att det känns underligt, Dolce Vita betraktades ofta med misstänksamhet.
— Helt plötsligt känner alla en. Det kan vara såna som tidigare har avskytt en, men som nu plötsligt tycker att man är underbar. Det har jag svårt att ta.
Lämna ett svar