Intryck från en vecka med Tottas Bluesband i USA.

En tidig vårdag kom Tottas Bluesband hem från en tvåmånaders lång turné i USA. 40 jobb från Key West på Floridas sydspets till New York. 400 mil fyllda av blues och den längtan tillbaka till rötterna som gjorde turnén möjlig.
Samma längtan som våren 83, då Silver King Band stod för värdskapet och spelningarna bara var koncentrerade runt deras hemstad St Petersburg i Florida. Samma längtan som lär ta dem över igen.

Årets turné var till huvuddelen organiserad av en amerikansk bokningsfirma, även om Silver King hade några fingrar med i spelet. Största fingret var deras munspelare Rock Bottorn som åkte med på hela turnén, spelade, sålde plattor och även ordnade fram ett stort hus för hela gänget att bo i under tiden man spelade runt Tampa.
Den här gången var bluesen också förstärkt med fruar, flickvänner, barn, tekniker och vänner. Ett sällskap på 16 personer tätt sammanpackade med utrustningen och bagaget i två minibussar som endast tog sig fram tack vare bilmekanisk expertis från Hisingen, Sverige.
Hur fungerade allting? Var bluesen total? Här följer min dagboksvecka med Torsten Näslund, Bengan Blomgren & Co från ett sönderfruset Florida och ett varmt södern.

Fredag. Efter att ha kört fel några gånger kommer jag äntligen på att jag ska svänga till vänster vid det stora skära hotellet för att komma ut på St Pete’s Beach.
Tampa och St Petersburg ligger nästan bredvid varandra på Floridas västkust. För att komma ut till beachen på St Pete’s måste man först åka på motorväg genom hela Tampa, sedan genom grannstaden och sist över ändlösa broar innan man är framme.
Silver King Band har sina medlemmar boende på Pass-a-grille som är en lång gata på den yttersta fliken av beachen. Här är mycket vackert och jag får en känsla av ett franska rivieran i miniatyr. En lång vidsträckt strand med barer och mängder av små hotell. Jag hittar huset där alla bor, men det är bara Gunilla och Eva hemma med ungarna. Totta och Berndt har valt att ta med sina familjer den här gången.
Ikväll spelar bandet på Peanut Gallery i Tampa och klockan är åtta så de harredan åkt. Tjejerna väljer att sitta hemma framför TV’n och dessutom är det inte alltid så lätt att fixa barnvakt.
Huset är en läkarvilla som Rock har hyrt och när bandet ska åka vidare upp i södern kommer farbror doktorn hem från sin utlandsresa för att bo i huset igen. På baksidan finns en palmträdgård som tyvärr har frusit sönder. Florida har haft en hemsk köldknäpp detta år och praktiskt taget hela apelsinskörden är sönderfrusen.
Silver Kings trummis Jeff ska åka in till Peanut och erbjuder mig en skjuts. Efter två timmar i hans 59 Rambler utan stolpar kommer vi fram. Tjosan och hejsan och där är ju Mats Ronander!
Alla mår bra även om ljudteknikern Tommy Wee klagar på anläggningen, men den visar sig fungera hyfsat och reparationerna under kvällen blir inte så många.
Min första tanke efter allt hejandet och undrandet är att golvet är så skitigt. När man går på det känns det som ett jordgolv. Det visar sig att hela golvet är täckt av jordnötsskal och när jag ser mig omkring sitter nästan alla och snaskar nötter och slänger skalen på golvet. Peanut Gallery. Aha! Tänk er ett ställe med Iång bardisk, dämpad belysning och livemusik, inklämt mellan BRA Stormarknad och SE-banken, ungefär så ligger det.
Spelningen är hyfsad, bra med folk. Ronander, som åkt hit på kul för att spela gitarr och munspel blir tillsammans med Rock och Flo Mingo från Silver King små färgklickar på scenen. Bluesen rullar och Totta spelar Pac-Man i varje paus.
Seten är många, så det blir mycket blues och mycket Pac-Man innan natten och sömnen.

Lördag. Kanonväder. Alla ligger på badstranden och två galna svenskar badar till amerikanernas stora förvåning. Det är kallt men det går.
Totta berättar hur det har varit hittills:
— Efter en ökenvecka i Del Rey utanför Miami med vansinnigt lite folk, hade vi två underbara dagar på Sloppy Joe’s Bar i Key West. Vi spelade för en kanonpublik och åkte på havsfiske på dagarna.
Nisse Nordin gör ett par inlägg om barracudor i tvåtonsklassen och berättar att det vi får upp i Sverige används som bete här.
Bengan har hittat en gitarr i en musikaffär och vi diskuterar om den är ett bra köp eller ej. Vi bestämmer oss för att åka och titta på den i allafall.
Dagen på stranden går fort, inget speciellt händer och på kvällen är det samma ställe som dagen innan, lite mer folk bara.

Söndag. Vädret är disigt. Kallt och jävligt och man undrar om man fortfarande är kvar på samma ställe. Ena dagen är det 22 grader varmt och nästa sju. Allmän träff på laundretten, som är detsamma som tvättbaren. Eva klagar på att tvätten inte blir ren och efter en halvtimme i maskinen tittar jag på mina t-shirts och kan bara hålla med henne.
Tolle, bandets mekaniker, tillbringar större delen av dagen under en av de två bussar som köpts in för turnén. Den ena var billig och den andra dyr. Den dyra transporterar människor och den andra utrustning. Tolle ligger under den billiga och försöker få den i ett värdefullare och kördugligare skick, vilket han verkar lyckas utmärkt med.
På kvällen är det spelning på ett annat ställe i Tampa som heter Skipper’s Smokehouse och jag vet inte om jag ska åka med eller stanna hemma. En vansinnig trötthet har sparkat mig i huvudet och när sedan Jeff verkligen talar om att Skippers är sådär och att jag ser ut som ett lik bestämmer jag mig. God Natt!

Måndag. Sista dagen innan vi ska åka vidare uppåt och solen skiner inte. Ännu gråare och kallare. Åker bort till huset och kommer lagom till frukost.
— Var var du igår kväll? Hemma och sov? Då missade du verkligen något, säger Nicke, och berättar om en kanonbra kväll på ett toppenställe. En fantastisk scen, den bästa spelningen hittills och alligatorköttbullar och stekt orm på matsedeln. Typiskt mig, ska jag missa något blir det naturligtvis det bästa!
Totta berättar att Eddie Kirkland satt in och att en annan snubbe, Spencer Boren från New Orleans, också varit uppe och jammat.
Eddie är en äldre man som spelar gitarr och munspel och Tottas kompade honom på en festival i Tampa innan jag kom. På denna Clam Bayou Blues Bash-festival hade de också kompat Spencer Boren, en vit New Orleansmusiker som spelat med Dr John och professor Longhair.
Efter fler delikata historier om gårdagskvällen åker Berndt Andersson och jag in till musikaffären i St Pete för att kolla en gammal Fender Princeton-förstärkare som han vill ha till munspelet. $100 är ett bra pris och Berndt tvekar inte länge.
När vi kommer tillbaka har bandets tekniker Tommy och Tolle fått för sig att de ska köpa en kommunikationsradio för att kunna hålla kontakt mellan bilarna. USA:s största radiokedja, Radio-Shack, tillhandahåller två vackra apparater som snabbt installeras. På kvällen har vi fest.

Tisdag. Solsken. Åkdag. Ca 80 mil på Highway 4 och Highway 95 via Orlando och Daytona beach, ska föra oss till Charleston i South Carolina.
Det verkar som att alla tycker det är skönt att bryta upp efter att ha legat still i St Pete i två veckor. Rock och Mats Ronander ska åka med på resten av turnén och bilarna är knökfulla.
Vi lämnar Florida på förmiddagen och Nisse Nordin och Nicke åker med mig. Bilradion spelar Van Halen och Boy George och Nicke pratar om Disney World.
Bilresan går snabbt på de fina vägarna men det är långt och vi kommer fram sent. Efter det sedvanliga felkörandet och frågandet efter rätta vägen hittar vi motellet i Charlotte för en natts välbehövlig vila.

Onsdag. Charleston är en gammal stad och det var i Fort Sumter inbördeskriget började. Bebyggelsen är låg och det spanska kvarteret är vackert. Spelstället heter Myskin’s Tavern och är en vanlig barservering med Pac-Man och flipperspel.
På kvällen är det lite folk och Totta verkar ganska avslagen. Men ett rutinerat band håller ändå flaggorna uppe och några killar i publiken tror inte på att bandet kommer från Sverige.
Efter viftande med Id-kort och lite svenska från Torsten är de övertygade och inser att svensk blues är den stora grejen. Den fåtaliga publiken är väldigt entusiastisk, trots att Torsten är lite trött.
— Vi har kommit hela vägen från Sverige för att ge er en vink om vad blues är för något.
Publiken svarar:
— Tell us, tell us!
Totta berättar i fyra gånger 45 minuter innan vi åker hem.
Resan till Charlotte i North Carolina tar bara ett par timmar och inpacken går snabbt. Tillbaka till motellet för TV-tittande och sömn.
I Charlotte fanns en gång en guldgruva och staden hade det statliga myntverket stationerat här, men numera verkar allt vara lugnt och stilla.
Kvällens spelning är verkligen inget att hurra för, tio pers i publiken varav hälften ägnar sig åt att gå ut och in eller spela automatspel.
Stämningen kunde varit bättre i orkestern och en viss uttråkad stämning vilar över det Näslundka lägret.
En ljusstrimma kan dock skönjas borta i horisonten i form av morgondagens mål som inger lite spänning.

Gissningarna har varit vilda under dagen med allt från hamburgerbar till busshållplats. Det skulle verkligen inte skada med ett lyft just nu, jag ska lämna turnén efter Hodges och en höjdarkväll skulle sitta fint innan hemresan.
På natten när jag ska lägga mig påträffar jag mitt livs första kackerlacka och efter en stunds studerande av dess fysik somnar jag.

Torsdag. Berndt, med det amerikanska artistnamnet Burnt Out, Eva och deras dotter Anna åker i min bil. Berndt har ett stort blueskunnande och vi pratar mycket om musiken, framtidsplanerna och turnén.
Vägen till Hodges går mestadels på småvägar och det är ganska skönt som kontrast till motorvägarna. Här får man en möjlighet att se en bit av naturen och landet. Småhus med den klassiska verandan och gungstolen förekommer lika tätt som i biofilmerna med samma miljöer.
När vi passerat skylten som säger att vi är i Hodges, håller vi utkik efter Jackson Station där kvällen ska tillbringas. Det går inte att missa. Precis i korsningen mellan väg 178 och 25 ligger den. En underbar byggnad med urblekt stjärnbanér på en telefonstolpe och två stora hundar av tvivelaktigt ursprung som står och skäller på verandan.
På taket står en semafor. Detta måste vara järnvägsstationen, men järnvägen syns inte till.
Efter ett telefonsamtal kommer stationens ägare Gerald Jackson och släpper in oss. Ett fantastiskt ställe! Hela det gamla magasinsrummet där baren finns är belamrat med allsköns vacker bråte från olika epoker.
Filmaffischer, tyska fotbollsvimplar, tavlor, biljardbord, jättelika flaskor, järnvägsprylar och mitt i salen en jättelik järnkamin som ser ut att fortfarande fungera.
På de båda långsidorna finns enorma skjutdörrar som går att öppna ut till en lika fantastisk veranda som löper runt hela kåken.
Ovanför baren hänger en glansig flagga i blått, vitt och rött med FUCK COMMUNISM i stora lysande bokstäver. Jag får genast en bildidé med gamla Nynningenmedlemmen Berndt under den och ett V-tecken, men låter det förbli en idé. Här finns så mycket annat att plåta.
Gerald är jättetrevlig, förklarar var vi ska bo och säger att all dricka, cigaretter och mat är till vårt förfogande under hela vistelsen. Han vill att bandet ska ha en trevlig kväll att minnas.
Nu anländer resten av sällskapet och efter en halvtimmes stönande och beundrande och underbart glada miner packas allt in snabbt.
Resten av eftermiddagen fördrivs med biljard, öl och Pac-Man i en lagom blandning. Gerald berättar för mig att han köpte stationen för tio år sedan till det facila priset av en dollar. Sedan kostade det 4000 dollar att flytta den en kilometer neråt vägen men det var det värt. Huset är byggt 1852 och måste vara en av USA:s äldsta stationsbyggnader.
På 1800-talet blomstrade Hodges med bomullsindustri och mycket affärsverksamhet till följd av detta. Det sägs att det fanns en tid då man kunde gå av tåget, se hästkapplöpningarna, gå på tuppfäktning, supa till på stans 13 barer och några timmar senare ta tåget hem.
Idag är det en.lugn liten pensionärsby med 300 invånare, de flesta äldre. Folket bor och jobbar i Greenwood, som är en stad på 40.000 invånare fem kilometer neråt vägen. Det är dit vi åker för att vila en stund på rummen innan kvällens spelning.
Klockan elva är det fullspikat med en blandning av unga människor, några äldre och ett hejdlöst tryck i lokalen. Det känns ungefär som att vara på en stor lyckad fest.
”Talk to me baby”, sjunger Totta och sedan följer en fantastisk afton. Bengans gitarr kvider ut gårdagens illamående och Ronanders munspel är så bluesigt. T o m Torsten ser ut att trivas förträffligt.
— This is the best rhytm’n’bluesband I’ve ever heard, säger killen i baren till mig och hans polare nickar instämmande. Tre par sitter vid sidan om oss och pussas, romantisk publik och kåt musik.
Halv fyra på natten slutar bandet spela och alla tycker om alla. Rock håller på att somna, någon är packad och Ronander ler.
Jackson Station South Carolina, Hodges, USA, ett litet lyft på en lång turné som fortsätter.