KJELL HÖGLUND
Tidens tecken
(Atlantis/SAM-dist)

En besynnerlig skiva. För mig fångar den mycket väl in tidskänslan idag, men på ett underligt sätt. För karaktären, helhetsupplevelsen av Tidens tecken är undflyende. Det är en hemlig, inåtvänd och innerlig skiva. Men samtidigt oerhört helgjutet och övertygande i uttrycket.
Jag vet få som kan skriva så starka och samtidigt enkla melodier som Kjell Höglund. Så förbluffande självklara, ibland nästan som barnkammarramsor tränger de in i medvetandet för att snurra under hudens och tiden yta. Nutida schlagers. Musiken på den här skivan är i många stunder oerhört sentimental. Det kanske kan verka frånstötande på många, men jag smälter. Det finns en innerlig längtan i melodierna som griper mig.
Många av låtarna uppfylls av syntar som används väldigt effektfullt. Klangen är varm. Det är fint att en artist som Kjell Höglund vågar ge sig in i syntmusiken. En låt som Genesarets sjö påminner faktiskt en del om Eurythmics, stämningen är sofistikerad och lågmäld, den smyger sig på underifrån inte olikt en del av musiken på Sweet Dreams. Syntmusik och fyrtiotals-schlagers, vilken kombination!
Jag har svårt att välja någon favoritlåt på den är skivan, jag tycker fruktansvärt mycket om allihop. Graalsång, har t ex ett stort ljud över sig som får mig att tänka på Andreas Vollenweider, den schweiziske harpspelaren. Ett ljud som liksom utvidgar sig inom en, psykiskt och hemligt. Hotell Intim har en förförisk melodi, det är tidigt fyrtiotal och gråtmild sentimentalitet som känns helt äkta. Det är svårt att förklara hur Tidens Tecken egentligen låter, jag tror aldrig att jag har hört någonting liknande.
Texterna är viktiga. De vänder sig inåt mot en sorts mystisk upplevelse av verkligheten. Man måste vara öppen för den livskänslan, för att den här skivan ska få sin egentliga innebörd. Sorgkantad längtan bortom tiden och orden, inre frågor, kärlekens innerlighet kontra bitterhet och apati. Vilken väg ska jag välja? Ska jag välja den yttre pråligheten eller den inre osäkerheten? Med tårfyllda ögon står den övergivna människan och stirrar ut i nattens obegripliga mörker. Själens dunkla natt.
Låter det otillgängligt? Det är just det det inte är, men orden begränsar upplevelsen. Blandningen av sentimental musik och innerliga texter, frambringar ett mycket hemligt uttryck. Kjell Höglund sjunger återhållet, sångerna lever ett alldeles eget, inre liv som fortsätter inom en efteråt. Jag går ofta och nynnar på de här sångerna. På Lorelei, som har en melodi som trots att den är helt nyskriven, låter märkligt bekant. Som ett eko av tedansernas orkestermusik, skillingtryck nötta i kanten, franska cafémelodier. Magdalenas hemlighet är också en sång som aldrig slutar. Där finns några textrader som uttrycker mycket av stämningen på Tidens tecken:
Varje enskild människa är en kontinent
med brunnar som är djupare än tiden
släpp en liten sten i brunnen som experiment
en krusning blott, och bilden är förvriden
Tidens tecken släpper ödmjukt ner många finslipade stenar. Thomas Almqvist och Bengt Lindgren som mycket bidrar till musikens utformning i form av sparsmakade och känsliga arrangemang. Janne Hansson som har skapat ett fantastiskt fint ljud, både förvånansvärt proffsigt och vackert och samtidigt naturligt och fyllt av värme. Finslipade stenar. Hemliga stenar. Tidens outgrundlighet. Tidens tecken — hemliga tecken, men ändå tecken som visar vägen mot Shangri-La. Myterna är kanske livskraftigare än vi tror. Jag rekommenderar Kjell Höglunds nya skiva varmt, inte minst på grund av dess karaktär av modern saga och myt. Att det faktiskt finns både liv och hopp, trots att tidens tecken ibland kan peka åt det rakt motsatta hållet.