Cotton Club var namnet på Al Capone’s favoritklubb i 20-talets Chicago. Där fanns alltid de fräckaste artisterna, där spelade alltid de bästa orkestrarna. Banden med stora B:n som lyckades göra en perfekt mix av två olika genrer inom showbusiness, skulle tilltala en publik som i dessa förbundstider ville roa sig fort och mycket, hastigt och farligt. Nåväl, det var då det. Nu gäller det Sverige och dess huvudstad -84: ett gäng unga musiker tröttnar på att hitta det ”rätta” bandet och börjar att tänka i andra banor. Gör er beredda.
Cotton Club rusar med stormfart in i de svenska dansbandens salonger och vänder upp och ner på begreppen. Cotton Club, som debuterar med en sejour på Strömsborg (som när Cotton Club spelar där döps om till bandets namn) i Stockholm och precis släpper sin debut-LP, och därmed skaffar sig en egen position på den svenska musikscenen.

— Som alla andra brukar vi gå på krogen ibland för att roa oss. Men när man väl kommer upp på dansgolvet är det inte så roligt längre. Den svenska dansmusiken är ju så tråkig och har definitivt fastnat i ett mycket speciellt sound, säger Clas Hansson klaviaturspelare och tillsammans med trumpetaren Tomas Sjögren kapellmästare i Bomulls-orkestern.
S: Hur skulle ni vilja beskriva själva idé till bandets inriktning?
C.H: Cotton Club skall vara något extra. Det skall vara roligt att dansa till vår musik och samtidigt lika roligt att titta på vår show. Jag tror vi har hittat en perfekt kombination. En kväll med Cotton Club skall vara ett mellanting mellan dans-kväll och konsert. Vår riktlinje är helt enkelt ett musikaliskt genomarbetat komplett band med kläder och scenshow, som det skall gå bra att dansa till.
S: Jag måste erkänna att jag har vissa svårigheter att så här rakt av kategorisera er till något bestämt fack. Var någonstans vill ni placera er själva?
T.S: Jag har hört det förut. Du är inte ensam om att ha svårt med att kategorisera oss, och det tycker jag faktiskt är det i särklass bästa betyget vårt showband kan få. Till dem som absolut vill ha ett konkret svar på var vi står rent stilmässigt, så får vederbörande nöja sig med allt från Stones till Glenn Miller i en skön komplott, det är vad vi har att bjuda.
S: När började ni spela tillsammans?
C.H: Cotton Club tog form förra sommaren. Jag tänkte till ordentligt och kom fram till att vi var några stycken som kände för att pröva något nytt. Sedan gick det faktiskt förvånansvärt fort. Musiker provades, idéer växte fram, låtar valdes och repetitionerna kunde börja. Vi började göra egna versioner av hitlåtar som folk lärt sig känna igen.
Här fanns Paul Young’s (eller rättare sagt Marvin Gaye’s) ”Wherever I Lay My Hat” i en försvenskad version med titeln ”Var Jag Tillbringar Min Natt” och Chris Rea’s ”I Can Hear Your Heartbeat”, (som man då följdriktigt kallar ”Jag Kan Höra Dina Hjärtslag”). Med på repertoaren finns nu också bl.a. ”Det Händer Aldrig Igen” (The Assembly’s ”Never Never”) samt egna versioner av soullåtar som ”That’s The Way” och ”Upside Down”.
S: Okey, jag köper det, det lät vansinnigt bra och såg fruktansvärt fräckt ut ”live”, vem som helst som ser och hör er fattar ju att detta måste kännas enormt stimulerande och spännande för er. Men hur är det egentligen ställt med den ekonomiska realiteten? Ni är ju elva pers, hur får ni det att gå runt?
T.S: Just nu går det bra, eller rättare sagt jämnt upp, men framtiden är oviss. Det är ju möjligt att en del arrangörer tycker att vi är lite dyra, och att de kan få tämligen väletablerade dansband typ Vikingarna och liknande för samma pris eller däromkring.
Men jag tror att många krog- och restaurangägare och andra arrangörer faktiskt börjar tänka i lite andra banor nu.
Ta till exempel en helt vanlig restaurangägare någonstans i Sverige. Hur ser hans sits ut idag? Kostnader och löner bara stiger och stiger, inte minst i och med det nyss träffade avtalet. Det betyder i klartext att han på något sätt måste få mer gäster.
Hur skall han då bära sig åt? Hans kockar, servitörer och övrig fast personal kan inte göra så enormt revolutionerande förändringar i sitt jobb, att det blir en ny radikal publiktillströmning. Hans tankar kommer då kanske till att ha någon form av show-artist inbakad i den traditionella dansmusiken. Då tror jag att han är inne på rätt spår. Och där kommer Cotton Club in i bilden. Han får ett dansband, ett show-band med artisteri så det bara stänker om det i ett och samma paket.
Okej, det kanske är lite dyrt, men smakar det så kostar det. Vi har faktiskt satt oss ner och snackat igenom detta ganska grundligt, och hela vår grej går ut på att för de arrangörer som vill ha nytt friskt blod och lite snurr på sitt ställe, så är det en vansinnigt rätt investering att satsa på Cotton Club. Vi passar alla ställen, alla åldrar, dessutom tror jag att vi kan dra ny publik till dessa ställen.
S: Har ni någon som hjälper er med kläderna, eller har ni fixat upp de själva?
C.H: Nej, vi har en kostymmakare, Stefan Wahlberg, som håller ett vakande öga på oss när det gäller den biten.
S: Hur är det med koreografin då?
C.H: Gillar du den? Verkar den tajt och så utifrån sett?
S: Jag tycker den var mer än okej och trodde faktiskt att Sonja Gube eller någon av hennes kaliber hade gjort koreografin. Men så var det någon i bandet, Mikael Renliden tror jag att det var, som sa att ni hade snickrat ihop hela det sceniska själva.
C.H: Man tackar och bockar. Nej för sjutton, det är som Mikael säger.
T.S: Men det finns fortfarande mycket kvar att förbättra där. Bara därför att vi just nu kanske ser häftigare ut än de traditionella dansbanden, kan vi inte låta oss nöja med det. Vi utger oss för att vara ett showband, som man visserligen dansar till, men ett showband måste ha en bra ”timing” på scen. Vi håller på att fixa en fräck koreograf. Man måste tänka vidare, man måste tänka framåt, och det gör vi också.

Cotton Clubs laguppställning, med en medelålder på 22 år, är en ovanligt homogen samling utan några svaga länkar.
Clas Hansson: kapellmästare, keyboard; Naturlig auktoritet, avspänt sköna syntvarianter med blick och öra för att hålla ihop bomullsklubben.
Tomas Sjögren: kapellmästare, trumpet; tajt och snärtig blåssektionsledare, med helt rätt utspel som blåsledare.
Mikael Renliden: trumpet; helt solid och jämnspett med sektionsledaren.
Som sagt, en sektion är inte bättre än dess svagaste länk. Denna sektion är fantastiskt bra.
Hans Sjögren: keyboard; Tomas bror, med rätt ljuduppfattning när det gäller syntarnas roll kontra blåssektionen.
Anders Engström: bas och Måns Ekman: trummor; fattar sammanhanget fullständigt och vet hur ett komp skall fungera och agera i ett sådant här storband.
Johan Lindman: gitarr; kompar och solar fräckt och lagom.
Monica Bring: sax; hon är inte som i en del andra sammanhang medlem i gruppen därför att hon är en söt saxofonägande tjej. Nej, hon är med därför att hon är en bra saxofonist. Tajt ensemblespel och en av landets bästa solister. Inga fejkade solon här inte. Att hon sedan är snygg utan att vara halvnaken försämrar ju inte ljud- och synintrycket. Fler sådana tjejer i svenskt musikliv.
Richard Häger, Leyla Ylbar och Diana Holmlund: sång; byter och växlar om mellan leadsång och körande till en skön välbalanserad blandning.
Live låter Cotton Club väldigt osvenskt, i positiv bemärkelse, och det är inte för intet som Sonet, EMA-Telstar och Baldakinen har gått ihop och hjälpt till att sponsra gruppen.
Men fastän detta är ett vansinnigt bra showband som många tror på, så innebär detta ändå en ganska stor risk, kanske framför allt för Sonet, som därmed blir belönad med månadens ros.