RALPH LUNDSTEN BYGGDE SIN ELEKTRONISKA LJUD- OCH BILDSTUDIO ANDROMEDA REDAN 1959. HAN PROGRAMMERADE SEQUENCERS INNAN THE BEATLES SLAGIT I AMERIKA. I HANS KÖLVATTEN INSPIRERADES GRUPPER SOM KRAFTWERK OCH TANGERINE DREAM, BAND SOM VI NORMALT SER SOM PIONJÄRER MEN SOM EGENTLIGEN VAR TVÅA PÅ BOLLEN. FRÅN SITT SAGOSLOTT UTANFÖR STOCKHOLM MEDDELAR RALPH FYRTIOFEM ÅR SENARE ATT POPMUSIKEN ÄR EN FOLKSJUKDOM.

JAG VAR FJORTON ÅR och drack begravningskaffe när jag första gången fick höra hans namn. Jag berättade för prästen att jag lyssnade på Vangelis och Jean-Michel Jarre, och denne sade att jag bara var tvungen att höra Ralph Lundsten. Jag upptäckte hans nordiska natursymfonier, en serie verk där teman från vår natur och våra årstider skildras i drömska, elektroniska ljudvärldar. Musiken berörde. Det var någonting i dess tålamod och framförande som framkallade bilder och satte ord på saker som normalt inte kan beskrivas. Vad jag på den tiden inte visste var att jag i och med detta hade sällat mig till en stor skara sällsynt hängivna fans. Den organiserade delen av dessa, Andromeda Fan Society, har sedan 1982 noggrant följt Ralphs komponerande.
Ralph Lundsten har brutit mer ny mark inom den elektroniska ljud- och bildkonsten än någon annan i Sverige. Hans mytomspunna hem, sagoslottet Frankenburg i Saltsjö-Boo utanför Stockholm, har i årtionden varit platsen ditt nyfikna fans vallfärdat för att få se studion Andromeda och husets egensinniga inredning. På sextiotalet gjorde Ralph experimentella kortfilmer, men övergick med tiden till att koncentrera sig på tonsättandet. Under sjuttio- och åttiotalen gav han ut en lång rad verk och har idag släppt mer än femtio album. Har man någon gång sett ett naturprogram på SVT så är det sannolikt Ralph som komponerat musiken.
Musiken har haft inflytande från första början, genom årtiondena fram till dagens do it yourself-scen. Fyrtiofem år efter att Ralph gjorde sin första elektroniska komposition släpper skivbolaget Stuporsonika nu en utgåva i deras CDR-serie Riktiga instrument som innehåller både gamla outgivna verk och nyskrivet material som spelats in med den äldre delen av studion.
Denna framgång till trots har det däremot varit märkligt tyst om Ralph Lundstens musikgärning i svensk press. Hans skivor når lyssnare och vinner priser i alla delar av världen. Hans status som kompositör borde vara given, men kanske är det som det står i hans e-postsignatur, att “otakt är världens lön”.

Hemma hos Ralph, Saltsjö-Boo, torsdag 22 april 2004, 12:55
Varför målar man sitt hus rosa?
— Jag har ett enkelt svar: rosa går så bra ihop med min hy, haha. Jag brukade svara så på sjuttiotalet när det kom en massa folk som ville se mitt hus. De trodde förstås inte man var riktigt klok. Nej, jag tycker helt enkelt bara om den rosa färgen. En gång hade jag en indisk guru på besök här och han berättade att rosa enligt indisk mytologi dessutom står för klokhet och vishet.
En indisk guru?
— Jag har haft besök av alla möjliga människor under åren. En gång var en ledamot från Högsta sovjet här. Han varpå statsbesök i Stockholm och kom på besök här.
Hur hade han hört talas om dig?
— Han var inbjuden av en fackförening till Sverige, har jag för mig, och Svenska institutet brukar ta med utländska gäster till olika ställen, bland annat hit. Jag sade till honom: “Det här är ett typiskt svenskt hem”. Han såg sig runt och frågade sedan: “Är det här månne det enda svenska hemmet?”.
Din inredning är onekligen udda. Varför har varje rum ett tema?
— Jag tycker att rum precis som människor har egna personligheter och jag har försökt lyfta fram det hos dem. Jag vill att varje rum ska ha en egen sorts färgstimulans som visar vilken karaktär det har. Köket är djupt blått. Vardagsrummet är rosa och grönt. Och Röda rummet är… Ja, det hörs ju vad det är.
Och jag har hört att man kan få sitt pass visumstämplat för inresa i Andromedagalaxen här?
— Jag försöker vara en vis människa men jag vill också vara humoristisk. En ambassad är den främsta symbolen för nationer, för kungahus och för makt. Allt detta är företeelser som jag försöker skoja om på alla sätt som går. Det finns regler för vem som får öppna en ambassad som representerar ett annat land men det fanns inget som hindrade att jag skapade en ambassad för Andromedagalaxen. Så om jag skickar in mina kreditivbrev så måste kungen egentligen åka och hämta mig i en glasvagn, men så långt vill jag inte ta det. Formellt sett är jag däremot representant för Andromedagalaxen och det är därför jag också måste kunna stämpla pass för den som önskar det.
Jag läste nyligen att du ville skänka ditt hus till svenska staten men att de tackade nej. Vad var det som hände?
— Mitt barndomshem i Norrland har gjorts om till ett museum som heter Ralph Lundsten-gården och jag vill att även detta ska bevaras. Jag är ju ett fossil, även om jag fortfarande inte vet vad jag ska bli när jag blir stor. Musikmuseet har jobbat i tio år för att få det här huset, men de får inte ens ta emot det för det finns en kostnad i att hålla uppe driften. Jag vill att det här ska bevaras som ett konstnärshem. Studion ska vara intakt som världens äldsta analoga studio.
Hur gammal är den?
— Jag byggde min studio 1959 och började samtidigt att arbeta med vad vi nu kallar för elektroniska ljud. Då trodde ingen att jag var riktigt klok i huvudet. Nu vet de att jag inte är det. Skillnaden är väl kanske inte speciellt stor.
1959 är arton år innan jag föddes men jag kan föreställa mig att någon som komponerade elektronisk musik på den tiden måste ha stuckit ut?
— Åh, ja. Det var väl ingen som riktigt förstod vad jag gjorde. Jag utgick aldrig ifrån att musiken skulle slå igenom. Jag trodde det skulle dröja till jag blev en “gammal yngling” innan jag fick nå ut men det gick faktiskt väldigt fort. Redan 1964 hade jag min ep färdig och den spelades flitigt i den franska radion. 1966 gjorde jag musik till en arkitekturutställning på Moderna museet som hette Hej stad. Det var den elektroniska musikens första jättesuccé i Sverige.
Vad menar du med “elektroniska musikens första jättesuccé”?
— Hej stad var en oerhört omskriven utställning. Den hade öppet hela sommaren och hade fantastiska publiksiffror. En stor del av Moderna Museet var då ett mörkt tält där det fanns tusentals bilder över visionär arkitektur att se på. Till detta hade jag och andra skrivit elektronisk musik som spelades på mycket hög ljudnivå, för tanken var att besökarna inte skulle tala med varandra utan uppslukas av utställningen. För många var det som att gå in i en helt ny värld. Det var 1966 och de flesta hade ju aldrig hört någon elektronisk musik och det blev ett oerhört gensvar. Så många skrev och ville köpa musiken att Sveriges Radio startade sitt förlag och gav ut den på skiva.
Nådde skivan ut lika mycket som utställningen?
— Den släpptes den första april och den som höll i presskonferensen var Kjell Stenson. På den tiden var det alltid han som kom med aprilskämten, du minns kanske det därom att svartvita tv-apparater kunde få färg om man satte en nylonstrumpa över rutan? Så till presskonferensen hade alla Sveriges journalister kommit och trodde att detta var årets aprilskämt. De trodde inte att det fanns något så konstigt som en elektronisk musikstudio. På det sättet fick skivan en oerhörd uppmärksamhet och jag tror man lugnt kan säga att detta var den elektroniska musikens första offentliga framgång i Sverige.
Fanns det någon konstnär eller kompositör som du hämtade inspiration ifrån när du började ditt arbete?
— Nej.
Ingen?
— Nej, jag fungerar inte så. Jag har älskat Mozart och Debussy men jag skulle aldrig i livet försöka att på något sätt härma dem. När jag började med elektroniska ljud så hade jag aldrig hört någon som gjort det före mig. Den dagen när man uppfann högtalaren och hemmabandspelaren så uppfann man också, utan att tänka på det, möjligheten för mig att vända på bandet, klippa sönder det, ändra hastighet och göra rundgångseko. Och därmed skapades en ny, fräsch ljudvärld som gjorde mig oerhört lycklig. Jag började med att skriva en dikt och när jag var klar bestämde jag mig för att byta ut alla diktens ord mot symboliska ljud. När jag bytt ut alla orden så hade jag gjort en elektronisk komposition. Fyra, fem år senare talade omvärlden om för mig att jag gjorde elektronisk musik. Men för mig själv uppfann jag elektronisk musik. Det var säkert andra människor som gjorde detta samtidigt, på andra platser på jorden, men jag skapade den utan att känna till dessa.
Hur kom det sig att du valde just elektroniken som uttrycksform?
— Jag började med att skriva vanliga partitur och komponera stycken för symfoniorkestrar men ju mer jag skrev, desto större och större orkestrar skulle det krävas för att framföra dem. Jag skrev in utommusikaliska ljud som vindmaskiner och liknande men jag började inse att de här styckena aldrig skulle kunna uppföras. Så stora orkestrar fanns inte och det var ingen som skulle vilja dra ihop en sådan för min skull. Det var då jag upptäckte att man kunde förvränga ljud genom en bandspelare och den elektroniska musiken blev därför min möjlighet att uttrycka mig.
Vanligtvis brukar namn som Kraftwerk, Tangerine Dream och Jean-Michel Jarre tillskrivas titlar som pionjärer men man hör sällan ditt namn nämnas i de sammanhangen.
— Jag har faktiskt fått brev från en av dem du nämnde som berättat att det jag gjorde på sextiotalet varit inspiration — men jag vill inte hänga ut någon med namn här.
Varför inte? Kan vi inte få publicera brevet i Sex?
— All min korrespondens har arkiverats på Musikmuseet och jag har givit dem instruktioner att den inte får bli offentlig förrän femtio år efter min död. För mig själv spelar det egentligen ingen roll, men av hänsyn till dem som skrivit privata brev till mig och förväntar sig att de förblir privata så är det en hederssak för mig att inte prata om vem som har skrivit vad.
I skivaffärerna står din musik i facket för new age…
— …Nej, det gör de inte. Mina skivor finns under fågelskivor, skivor med diverse naturljud, klassisk musik, svenska artister, ambient, new age, elektronisk musik och jag vet inte var jag inte har hittat dem.
Men hur känner du inför den typen av etiketteringar?
— Det är ju absolut ett hinder för mig. Det finns ingen kanal i radion som kan spela min musik, så trots att jag är en ganska omtyckt upphovsman så spelas jag väldigt sällan, vilket naturligtvis är synd eftersom jag vill sprida min musik. Men det var likadant när jag skrev min bok, Lustbarheter. Den kunde man hitta i bokaffären bland musikböckerna, men också under religion, filosofi och kåserier. Jag försöker ta det som ett beröm.
Hur har din musik påverkats av den tekniska utvecklingen?
— Musiken har över huvud taget inte utvecklats speciellt mycket under de senaste hundra, hundrafemtio åren.
Jag tänkte främst på din egen kreativa process. Har den påverkats av de tekniska framsteg som skett?
— Bara i den meningen att jag har utökade ljudmöjligheter och utökade chanser att hitta till nya världar, men det viktigaste är fortfarande vad jag vill säga med musiken. När det gäller instrumentalmusiken har det inte hänt något sedan 1920. Efter storheter som Debussy och för den delen Stravinskij så kommer de mer tråkiga tolvtonskillarna och punktmusik och… Nej, det har inte hänt särskilt mycket, och det gäller för konsten också. Det har inte varit något upphetsande efter den perioden.
Jag håller inte med. Vad menar du med att ingenting har hänt?
— En stor del av den gammaldags kulturen fullbordades under den tiden i början av 1900-talet. Efter detta gick den inte att ta längre utan istället började man leka konstnär.
Så du menar att det inte finns någon poäng i att ta upp en konstnärsbana om man har de ambitionerna idag eftersom allt redan är gjort?
— När man spelade Stravinskijs Våroffer, jag tror det var 1913, så blev det slagsmål i publiken. Den här nya ljudvärlden skakade om människor så mycket att de började slåss i själva konsertsalen. Även på bild- och filmsidan finns det fantastiska exempel på detta. En tavla kunde på den tiden i stort sett skapa revolution. Idag tittar man slött på alla tusen vernissager som finns. “Jaha. Mmm. Så duktig han är”, och så gäspar man.
Är inte den uppfattningen baserad på att konst riskerar att betraktas på samma sätt som den slit-och-släng-kultur som gäller för upplevelser i andra delar av samhället idag?
— Nej, det har att göra med att vi helt enkelt inte har så mycket nytt att utforska.
Men om nu allt var gjort i och med Våroffer 1913, har inte då även din egen gärning som kompositör varit poänglös?
— Vad jag menar är att det inom den nyskapande musiken egentligen bara har skett ett stort framsteg och det var i och med den elektroniska musiken. Under 1900-talet skrevs mer och mer komplicerad orkestermusik som egentligen inte gjorde något nytt utan bara just komplicerade. I och med den elektroniska ljudvärlden kom ett helt nytt slags uttryckssätt. Den upptäckten innebar att det gick att framställa ljud som aldrig skapats på naturlig väg här på jorden. Likadant var det med de elektroniska bilderna. Om jag vore bildkonstnär idag skulle jag ägna mig åt datorns möjligheter om min ambition var att göra något nyskapande. Tänk bara första gången man såg den abstrakta, datorgenererade konsten där man kan åka in i ett evighetsmönster. Det var en enorm lycka. Det var ungefär som att bilden öppnade upp en liten bit av evigheten. Den elektroniska musiken har länge fungerat på samma sätt.
Är storheten du ser i Debussy och Stravinskij just att de lyckades öppna de här nya världarna?
— Absolut! Speciellt Debussy, men kanske också Stravinskij. Men Stravinskij var bra på andra sätt. Alla tonsättares funktion är inte att hela tiden vara nyskapande. Mozart, exempelvis, var inte nyskapande men han var underbar som människa.
Han var den tidens pop?
— Nja, det var han väl knappast. Jag tycker att rock och pop är en folksjukdom. Det kan du sätta som överskrift till artikeln.
Folksjukdom?
— När jag var ung så fanns det gammeldansen som var väldigt illa omtyckt och den innehöll bara tre ackord. Sedan kom rocken som egentligen grundar sig kring två ackord. Nu har rap kommit med ett ackord, så jag ser med förtjusning fram emot nästa utveckling. Jag hoppas att de ska hålla käften helt, haha. Nej, de ska de inte. Jag skämtar lite, det hoppas jag du förstår? Alltså, jag tycker bara att den här typen av populärmusik som spelas på radio har gått in i någon sorts återvändsgränd.
Menar du att allt redan är gjort?
— Nej, men de lär sig ju ingenting. Jag får mängder med brev från ungdomar som skickar hit demotaper och jag frågar dem om de kan noter, harmoni och sådant. “Det behövs inte, jag jobbar intuitivt”, svarar de och jag försöker alltid förklara att då kommer det inte att gå. Visst ska man jobba intuitivt, självklart, men i botten måste man ha en sorts yrkeskunskap. Den som skriver musik måste kunna lite harmonilära, ska veta lite vad kontrapunkt är och så vidare.
Du har utnämnt ditt hus till ambassad, menar att ingenting har hänt inom konst och musik på hundra år och säger att pop är en folksjukdom. Det verkar som en ganska självgod inställning?
— Det finns något i att spela självgod som ofta har roat mig, men jag lovar att jag är allt annat än det. Jag tycker det är väldigt kul att med en lite anspråkslös ton säga “det är inte lätt att vara vacker, charmig och begåvad”, men det är självklart bara humor. Jag är på tillfälligt besök i en kropp på en planet och skulle aldrig kunna se mig själv så egocentriskt på allvar. På mitt hus står det “Öppet jorddygnet runt och även andra möjliga tider” och det är så jag vill att det ska vara.
Men du har ju släppt ett album som använder sig av just det uttrycket — Discophrenia. Är inte det en typisk popplatta?
— Men där busar jag ju med den musiken. Jag ville göra schizofren disco. Den blev ju sedan omgjord. Vad heter det?
Remixad?
— Remixad! Den blev remixad för några år sedan och hamnade etta på techno/discolistan.

DISCOPHRENIA SLÄPPTES URSPRUNGLIGEN 1978. När jag nämnde för bekanta att jag skulle besöka Ralph för en intervju var Discophrenia albumet som de associerade hans namn till. Kanske är det på grund av skivans lättillgänglighet, kanske för remixen som Ralph pratar om. Det var skivbolaget Svek som 1998 släppte en dubbel tolvtummare med mixar signerade The Persuader, Mr. James Barth och Seba & Lo-Tek.
Men är det en parodi på discomusiken? Jag vet många som tycker att det är en fantastisk skiva.
— Jaså? För mig är det som en bagatell som skedde för tusen år sedan. Alltså, jag har ju alltid tyckt om att leka. Någon kallade mig en gång i världen för “en själens äventyrare”, och jag tycker det var en jättefin beskrivning. Det är precis vad jag är. Jag har träffat Elvis Presley och alla de där galningarna och tycker det är kul, fast jag är däremot kanske inte särskilt imponerad av deras musik. Men Elvis var ju en äkta galning.
När träffade du honom?
— Det var på sista premiären i Las Vegas. Jag vari Hollywood och var på väg att göra en långfilm där. På hemvägen passerade vi Las Vegas och det visade sig att han hade sin sista premiär den kvällen. Visa att vi kom från en skandinavisk tidning för att skriva om det — vilket vi förstås inte gjorde — och fick komma in för att träffa honom.

RALPH LUNDSTENS MUSIK innehåller ofta referenser till natur och andlighet. Han menar att det inte har att göra med någon större agenda eller något “tillbaka till naturen”-ideal, utan enbart på grund av att han växte upp på landsbygden. Han berättar att han hör “hur hela skogen sjunger när vinden blåser” och har i sin musik försökt fånga den lycka han känner inför naturen. Mest påtagligt är det i hans sju nordiska natursymfonier där verk med titlar som Sommarlängtan, Stortroll på vandring och I Svartforsens virvlar för samman nordiskt klimat, folktro och sceneri.
Dina natursymfonier känns nästan lite som nationalepos.
— Fast inte nationalepos utan naturepos! Jag är verkligen inte nationalist. Jag är antinationalist och var mycket noga med att kalla dem för de nordiska natursymfonierna. Jag skulle aldrig komma på tanken att kalla det för en svensk natursymfoni. Jag gjorde musik till när FN fyllde femtio år 1995 och min FN-symfoni var det musikverk de spelade under födelsedagen i San Francisco. De läste upp texten jag skrivit till skivan, vilket jag aldrig hade väntat mig. I den uppmanade jag FN att byta namn till FM, Förenad Mänsklighet, för det är nationer och nationalism som är orsaken till alla krig och jag tycker FN är ett olämpligt namn. De har naturligtvis inte lytt mitt råd.
Du återkommer ofta till just harmoni, kärlek och lycka i din musik.
— Det gör väl alla människor?
Ja, men du understryker dem extra noggrant. Är det produkten av att du känner dig så eller är det för att du skulle vilja känna dig så?
— Både och. Jag känner så ibland och jag saknar det väldigt mycket när jag inte har det. Det finns inget större behov hos medmänniskor idag än att få uppleva lycka och harmoni. En del av min musik har använts i ett tiotal år nu på sjukhus för att häva ångest och det gör mig väldigt glad. Jag har till och med fått konstverk skickade till mig från folk som har tänkt begå självmord tills de hörde musiken. Där ser man häpnadsväckande resultat av hur djupt musik kan tränga in i en.
Är det något av dina enskilda verk som du är extra stolt över, som du håller framför de andra?
— Jag vet att det finns många långfilmsregissörer som påverkades av mina kortfilmer. Det finns en rolig historia om min film Hjärtat brinner, som var en väldigt stark film. SF köpte in den som ett förspel till en Ingmar Bergman-film, men Bergman sade “den här slår ihjäl min långfilm” och stoppade den. Därför skrev jag till honom och frågade om han ville bli B-regissör till min nästa kortfilm, haha.
Vad svarade han?
— Han svarade inte mig direkt, bara indirekt. Hans egen B-regissör höll på att göra ett tv-porträtt på mig och berättade att Bergman lite tagen hade sagt “den här Lundsten, det måste vara en genuin galning det”. Det var väl ingen som frågat honom om det förut.
Kan du berätta lite om Andromedastudion?
— Jag har flera syntar som bara finns i ett enda exemplar, bland annat världens äldsta synt med polyfoni och sequencer. Den heter Andromatic och är från mitten av sextiotalet. Innan jag fick den hade jag suttit och klippt, använt tongeneratorer och andra ljudkällor och tänkte att det vore bra om man kunde hoppa mellan toner för att programmera slingor. Den funktionen uppfann jag i min egen värld medan den som uppfann sequencern senare säkert inte hade en aning om att jag hade den. Samma saker kan uppfinnas parallellt på flera ställen, om du förstår hur jag menar? Det var en häftig synt. Den styrde även skulpturer och ljus när jag använde den i framföranden. Sedan har jag också en Dimi-O, som den heter. Med den kan man spela på en tolvtonsskala med fingrarna i tomma luften och man ser vad man spelar på ett klaviatur på en tv-monitor framför. Jag minns när Led Zeppelin var här — de ville stjäla den direkt.
Vad gjorde Led Zeppelin hos dig?
— Åh, det var inget märkvärdigt. De skulle hyra utrustning av mig för de spelade in i en annan studio i Stockholm och då såg de min Dimi-O.
Stämmer det att skivbolaget Stuporsonika ska ge ut en samlingsskiva med musik som är komponerad med de äldre syntarna?
— De kontaktade mig och sade att de ville ge ut äldre material, men jag skrev också en del nya verk för skivan.
Har du haft några band eller artister som spelat in i Andromeda-studion?
— Nej. På de andra inspelningar än mina egna som jag medverkat vid har det mest handlat om att jag varit med och hjälpt till i andra studio. Andromeda är min egen tonsättarstudio.
Jag är nyfiken på den elektroniska kärleksmaskinen.
— Det är väl den mest omskrivna maskinen jag har. Fyra personer håller i varsin liten kula och sedan spelar de genom att beröra varandras hud. Det man tycker om varandra påverkar både ljuset och ljudet i rummet. En slags emotionell lögndetektor, kan man skämtsamt säga. På utställningar styrde den också tio plexiglasskulpturer. Så när folk stod och kramades och pussades så rörde sig också skulpturerna i rummet. Ja, det var ju det glada sextiotalet.

Billy Rimgard är skribent på musiksajten thecricket.se. Under hösten släpper han sin debutroman Himmelska dagar.
Ta en virtuell tur i Frankenburg på www.ralphlundsten.se och läs mer om på samlingsskivan på www.stuporsonika.com.