FÅ SVENSKA ARTISTER ÄR SÅ MYTOMSPUNNA SOM STINA NORDENSTAM. ETT AV DE STARKASTE SKÄLEN TILL DET ÄR ATT HON VÄLDIGT SÄLLAN PRATAR OM SIG SJÄLV. AV DE YTTERST FÅ INTERVJUER HON GETT UNDER HELA SIN KARRIÄR HAR ANDRES LOKKO GJORT TVÅ. HÄR MÖTS DE FÖR FÖRSTA GÅNGEN PÅ NIO ÅR I ETT SAMTAL OM ALLT DET DÄR SOM MAN EGENTLIGEN INTE ALLS BÖR TALA OM MED NÅGON ANNAN ÄN SIN BÄSTA VÄN. ELLER MÖJLIGEN EN LÄKARE.

EN KVÄLL I HÖSTAS åt jag middag på Mäster Anders, en restaurang på Kungsholmen i Stockholm. Det var sent en tisdag. De flesta gästerna hade gått hem. Vid ett hörnbord satt en ensam tjej i bylsig fleecetröja och glasögon och åt. Hon hade ett par gigantiska hörlurar på sig, mellan tuggorna antecknade hon i ett block. Jag noterade det bara i förbifarten. Plötsligt satt hon bredvid mig och sade hej. Jag hade ingen aning om vem det var. Först när hon började prata kände jag igen henne. ”Hej Stina, det var länge sedan”, sade jag. Vi hade inte setts på åtta, kanske nio, år.
Vi blev fulla. Vi gick vidare till en bar när restaurangen stängde. Där bråkade vi om precis allt, möttes absolut ingenstans. Stämningen var nästan fientlig. När vi skiljdes åt bytte vi mailadresser och bestämde oss för att ses för ett villkorslöst samtal.

Restaurang Haga Forum, Stockholm, tisdag 7 oktober, kl. 16.00
Hur mår du?
— Jag mår bra. Hyfsat. Både upp och ner.
Vad har du gjort idag?
— Ingen aning. Jag vet faktiskt inte, kommer aldrig ihåg vad som precis har hänt.
Har du bara uselt närminne?
— Nej, mina minnesproblem grundar sig i en frånvaro av kontinuitet. Nuet måste ju stå i förhållande till dået eftersom minnet skapas i nuet. För mig känns varje ögonblick separat. Som något slags hundraprocentig närvaro. Så jag får verkligen anstränga mig om jag ska komma ihåg något. Sedan kan det finnas andra saker som bidrar till kontinuitet. Som när man ringer någon annan, då kan man ju lättare komma på vad som har hänt. Men om jag är själv som när jag precis cyklade hit — då har jag ingen aning om vad jag har gjort.
Det är som i filmen Memento.
— Ja. Fast jag såg inte färdigt den trots att jag försökte flera gånger. Jag gillar han som har huvudrollen jättemycket, men hur bra han än är så gillar jag honom ändå inte i filmen. Hur mår du själv förresten?
Ganska bra. Lite nojig. Jag gör sällan intervjuer nuförtiden. Jag har fastnat i någon slags evigt formulerande bara.
— Så saker ska bara ut hela tiden utan att du tar in något?
Precis. Och så har jag hållit på med en långfilm med Killinggänget som äntligen är klar.
— Jag tvingar mig själv en gång var tredje, fjärde månad och gå och se åtminstone en svensk film. Och ibland så bara deppar jag ihop alldeles. Senast var det den här Klassfesten. Trailern för den var ju inte helt oäven. Det fanns något slags komik när han står där och checkar att batteriet är slut i telefonen. Men det var en fruktansvärd film.
Jag såg den aldrig. Jag kände ingen lust att se den om jag ska vara helt ärlig. Det kan ha att göra med att jag i samma veva faktiskt blev bjuden på en riktig klassfest. Har du fått hem de där färdigtryckta inbjudningarna i brevlådan?
— Jo, jag har fått ett gäng olika. Men inte en enda från den klass jag faktiskt skulle vilja träffa.
Vilken är det? Gymnasiet?
— Ja, gymnasiet.
Precis samma här.
— Men det är det av någon anledning ingen annan från den klassen som verkar vilja.
Först trodde jag att det bara var reklam, men så insåg jag att det faktiskt var någon i min högstadieklass som hade anlitat den här agenturen och ordnat en fest med wokbuffé. Jag tittade på namnlistan, läste allas adresser och kunde inte låta bli att tänka på hur många som hade stannat i Jakobsberg.
— Eller flyttat tillbaka.
Nittio procent. Tre personer av trettiotvå hade postadresser i Stockholm, varav två fortfarande hade c/o-adresser i trettiofem års ålder. Jag var den enda som hade hemligt telefonnummer. Inte för att det skulle betyda något, det vara bara något jag reagerade över.
— Det är inte så konstigt. Jag tänkte precis så när jag kollade på min klasslista också.
Men jag blev lite glad över det också.
— Jag blev också väldigt berörd av att vara hemlig. Att jag hade lyckats sudda ut alla spår. Men det är jättemärkligt det här. Hur hänger det ihop att de som vill ha klassfest och de som man tycker om aldrig är samma personer?
Du skulle å andra sidan aldrig komma på tanken att anordna den där festen eller hur? Var gick du i högstadiet?
— Adolf Fredrik. Innan dess så gick jag ute i Fisksätra.
Just det. Det är Fisksätra du är uppvuxen i.
— Bara under det senaste året har jag träffat två personer från det hållet och det har inte hänt en enda gång förut under hela tiden som gått sedan jag flyttade därifrån. Jag har nog undvikit det ganska hårt och för sig.
Jag har inte ens behövt undvika någon. Jag hade egentligen inga kompisar i skolan när jag gick i högstadiet.
— Det hade inte jag heller.
Inte i Adolf Fredrik heller?
— Nej.
Du var Lisa Simpson.
— Jag har knappt sett Simpsons så jag vet inte. Jag köpte en video med dem någon gång på rea. Och jag tyckte den var så jävla sorglig. Så sedan kunde jag inte titta på den. Tyckte verkligen att det var helt knäckande.
Simpsons är bland det smartaste man kan se på tv över huvud taget, när det är bra.
— Smart. Vad betyder det?
Smart? Att det är riktigt intelligent.
— Jag vet inte om jag gillar ”smart”. Jag tycker snarare om känslomässig intelligens.
Det är ett högt krav att ställa på samtidssatir.
— Jag säger inte att jag tycker att det var dåligt, bara sorgligt utan stopp. Utan några som helst motbud.
Är du skivbolagslös nu eller hur är det med det egentligen?
— Jag har ju ett eget skivbolag.
Men det kan väl definieras, om man vill, som att du är skivbolagslös enligt gamla normer.
— Ja, det kan man göra. Men det är jättebra. Tror jag. För jag har inte sett det i praktiken än eftersom jag inte gett ut någon skiva på det egna skivbolaget. Men vad jag förstår så kommer ju bara allt att förflytta sig till andra instanser och i slutändan får jag mer pengar och är inte avhängig av någon annan. För det var ju himla jobbigt att vara beroende av andra. De byter ju folk hela tiden på stora skivbolag. När jag åkte till USA med första plattan var jag en vecka i New York och så en vecka i LA och sedan tillbaka en vecka till i New York. Under tiden hade de hunnit byta ut halva personalen.
Så är det väl ännu mer nu. Det är en fantastisk omsättning av folk och alla är helt bananas.
— Men det blir ju bara så jävla tråkigt. Då blir musiken som vilken bransch som helst. En av mina före detta managers höjdpunkter i livet var när han var omnämnd i någon sådan där Financial någonting tidning. ”Nu har han sålt för si och så mycket på det här nya sättet”. Det kan man ju tycka är intressant men jag tycker inte det.
Sist vi sågs blev vi fulla. Det var en konstig kväll.
— Verkligen konstig.
Men det var rätt roligt för jag har inte träffat dig på nästan ett decennium.
— Dået blev integrerat i nutid.
Ja… hm… något sådant.
— Eller? När vi sågs första gången hade jag precis gjort klart min allra första skiva. Och jag minns dig bara som väldigt irriterande.
Det förvånar mig inte alls. Jag kan ju se tillbaka på mig själv — i den mån jag är kapabel att göra det — och begripa hur illa jag hade tyckt om mig själv om jag hade träffat mig själv då. Jag kan verkligen undra hur jag ens lyckades behålla en enda kompis. För att jag var en sån person som var så jävla full av sig själv. Så jag tror inte att det var någon speciellt kul kille att bli intervjuad av.
— Nej. Det var det inte. Men det var heller inget humbug. Du var bara killen som liksom höll på med det här han höll på med. De flesta intervjuer är mycket värre. Den senaste intervjun jag gjorde var för Situation Stockholm. Jag mailade dem och frågade om de ville göra en intervju med mig, för jag hade läst någonting som de hade skrivit som jag gillade. Så var det någon kille som jag träffade och det var ingen bra idé.
Varför då?
— Jag tror att han hade en ”I’m not worthy”-inställning. När vi skulle träffas så blev han tagen på sängen på något sätt. Jag fick känslan av att jag gav för mycket av mig själv på något sätt. Det är ingen kul känsla. För det jag känner är att det är väldigt svårt att ha något slags professionell inställning i det här sammanhanget, att man måste hitta ett slags läge där man trycker på knappen där det står ”lagom”.
Det är ju ett väldigt cyniskt läge.
— Onekligen. För intimitet i verkligheten ser inte ut så. Intimitet i verkligheten ser ut som att man tappar hakan, vet inte vad man ska säga. Men den där intimiteten, den är liksom regisserad.
Men det handlar väl också väldigt mycket om kontroll?
— Ja, det gör det ju.
Inför And she closed her eyes var du väldigt motvillig att prata om vad texterna handlade om. Vi sågs på ett fik på Narvavägen och när jag frågade dig om texterna så satt du bara knäpptyst och fnissade lite, nästan lite ondskefullt.
— Gjorde jag?
Ja. Och låtsades vänta på nästa fråga. Vad skulle jag säga med det? Jag skulle egentligen säga att det var skitjobbigt för att du hade total kontroll över situationen.
— Här har vi två personer som verkligen gillar varandra. Haha.
Du var väldigt tyst och jag är inte särskilt bra på att vara tyst så jag…
— …tröttnade snabbt?
Men jag tror att det var två personer som ville ha kontrollen och då blev det i slutändan väldigt tyst och konstigt. Och jag satt förmodligen bara och tänkte: ”Ah, nu kan jag gå hem och skriva vad jag vill”. Och du hade ändå inte lämnat ut någonting av dig själv och så vi gick båda hem med vår fulla kontroll helt intakt.
— Fast nu har vi blivit medelålders med vuxna drömmar om att kunna släppa på kontrollen?
När vi var fulla på Mäster Anders och den där baren runt hörnet så började vi prata politik.
— Det skulle vi inte ha gjort. Jag har på känn att jag blev emot precis alla.
Du var ganska obstinat. Det kändes som om någon annan vid bordet hade kunnat säga vad som helst och du hade sagt tvärtom i alla fall.
— Jag var anarkisten. Jag blir det ibland. Det går inte att styra.
Men hade du inte lika gärna kunnat ta på dig rollen som den liberala? Bara för att jävlas?
— Det har jag svårt att tänka mig.
Det tror jag. Om vi andra hade suttit och varit hardcoreanarkister.
— Okej. Jag förstår vad du menar. Men jag håller inte riktigt med eller jag vill i alla fall inte göra det. Hade alla andra varit anarkister så skulle jag säkert ha letat efter kryphål — som att ta de utsattas position och hävda att samhället ju ändå måste ta hand om dem som är sämst lottade. Men det där med liberal? Nej, så långt går jag inte.
En grej med kontrollbehov är att det når ikapp en till slut. För ganska exakt tre år sedan ramlade jag bokstavligen ihop i en liten hög. Plötsligen kunde jag inte andas och fick krypa på alla fyra till närmaste sjukhus. Som tur är ligger det tvåhundra meter från där jag bor.
— Serafen? Där har man varit mycket. Vi har mycket gemensamt. Haha.
Jag ramlade i duschen för att jag inte kunde andas, hjärtat slog som en hammare och jag rev ner halva duschdraperiet. Det enda jag tänkte på var Tony Soprano. Jag vet inte om du har tittat på Sopranos?
— Jag har sett de flesta avsnitten. Är det här tidigt?
Ja, det är i första säsongen när Tony får sin första panikattack. Och som den popkulturjunkie jag är kryper jag till sinnessjukhuset och väser till en doktor: ”Jag kan inte andas, jag håller på att dö”. Samtidigt undrar jag hela tiden varför ingen sätter på den där Tinderstickslåten som spelas över Tony Sopranos breakdown på tv. Det är inte normalt.
— Men det är ju så kultur ska fungera! Vad hände sedan?
De närmaste sex månaderna var jag i ett slags svart hål. Jag har inget egentligt minne av det, hasade bara omkring i tofflorna och sedan har allting sakta blivit bättre. Det sista halvåret har faktiskt varit ganska okej. För det mesta. Men en bieffekt av den här resan är just drömmen om att kunna släppa kontrollen. Alltså att nästan till en början införa veckans kontrollösa dag. Måndag köpa hushållspapper, tisdag möte med revisorn, onsdag tappa kontrollen.
— Men det är väl en helt logisk reaktion?
Under tiden har du ju knappt talat med någon om din musik egentligen. Och det finns någon motsägelsefullhet på This is Stina Nordenstam — mellan musiken, texten och avsändaren. Musiken är ofta sprudlande, nästan glad, och vill ut på grönbete och hoppa omkring, medan texterna och din röst vill stanna hemma och bli osynliga.
— Jag vet inte om jag håller med. Delvis så är det ju så, det är sant. Men jag tror på ett sätt kanske att jag är lite så här: jag måste på något sätt dras med min röst, mitt arv. Och sedan att jag utvecklas och får andra intressen på något sätt. Man kan ju falla för en viss diskrepans men jag tror i och för sig att jag alltid har tilltalats av och sökt något slags friktion, alltså att man inte alltid behöver titta åt samma håll. Då fångar man bara är känslan av att det är jättebra men varför måste alla göra samma sak samtidigt? Det är så himla abstrakt. Det receptet ser olika ut för alla.
Men hur är ditt kontrollbehov?
— Jag tror jag har mitt kontrollbehov under, eh, kontroll. När jag började med musik var jag extremt välplanerad och trodde jag visste precis vad som skulle hända när jag kom till nästa punkt. Men det var först med Dynamite som jag vågade låta… något annat… ta över.
Hur då?
— Jag spelade in helt ensam. Utan någon som helst plan. Just då mådde jag skitdåligt. Jag hade bott ett år ute på en ö i skärgården. Sedan flyttade jag in till stan, kommer inte ihåg riktigt sakers ordning, men jag bodde tillsammans med en norrlänning någonstans och sedan satt jag bara där. Jag hade aldrig spelat elgitarr förut och lånade norrlänningens och så ”shit fan, effekter! Kan man vrida så där på knapparna… wow!”. Och sedan spelade jag bara in grejer och gjorde tio pålägg till när det redan var klart. Det blev ett slags musikaliskt sammanbrott. Men kontrollen avtog också gradvis. Det har varit mer en intuitiv grej. På People are strange hade jag bara samlat ihop ett antal låtar och bestämt att de här ska jag göra något med. Min engelska producent och jag hamnade i clinch direkt. Det gick några dagar och sedan så bara avbröt jag allt och sade ”vad håller vi på med?”, ”Vad gör vi?”, ”Har du någon riktning här?”. Han bara vände på det. ”Det är ju du som är artist”, sade han. ”Det är du som ska tala om för mig vad som ska hända”. Och så sa jag att jag trodde det skulle vara något slags samarbete. Men det blev ändå något slags besvikelse över livet, över kommunikationer, över min egen kommunikationsförmåga. Ett ”jaha, tillbaka på noll igen”.
Det är en grej att ha kontroll på jobbet, vilket kan vara en oerhörd ynnest egentligen, oavsett hur det påverkar en psykiskt i det långa loppet.
— Men privat är det mer ”vad händer på tisdag eller ska vi vara tillsammans hela livet?”. Fast det tycker jag är fullständigt heteronormalt bara. Man vill ligga steget före på något sätt och veta den eventuella utgången även om inte ämnet ens har varit uppe på bordet. Ett extremt kontrollbehov tyder ju på ett kaos. Det måste stå i proportion till kaoset och så är det ju för mig. Jag har ju varit gränspsykotisk. Så jag har ju verkligen upplevt en liknande grej, en vändpunkt som den du beskrev. Men oerhört mycket kraftigare. Det var ungefär två och ett halvt år sedan när jag kom i något slags gränspsykosläge och min tankeförmåga bara upphörde. Jag kunde helt plötsligt befinna mig stående framför badrumsspegeln och inte minnas någonting. Ingenting. Och inte känna igen någonting av det jag såg framför mig. Inte ha en aning om varför jag kom dit och så till slut blev jag inlagd. Under den första tiden på sjukhuset skrev jag ned allt på lappar hela tiden, under långtid, bara för att komma ihåg något. Mitt i en mening kunde jag glömma början på meningen och hade inga referenspunkter kvar. Allt kunde ju vara superviktigt så jag var tvungen att skriva ner varenda liten grej. Över hela mitt rum där på sjukhuset låg det lappar överallt.
Post-it lappar?
— Ja, alldeles nyrivna. Och jag skrev på dem med samma energi som jag skrev musik när jag var yngre. Jag hade tejpat ihop lapparna, gjort pilar, skrivit nya anteckningar på de gamla och gick till läkaren och tänkte ”hur ska jag kunna förklara det här?”. Efter ett tag lyckades jag på något sätt dra mig tillbaks till det där som är långt där nere och började hitta tillbaka. Jag kan verkligen se hur det behovet som jag hade av kontroll, den kontrollen som jag också har haft, var så stort och samtidigt så sjukt fåfäng. Men precis som du säger — det är märkligt att det funkade så länge som det gjorde.
Det gör ju det. Till en gräns.
— Ja.
När jag var mellan nitton och tjugoett så jobbade jag psykkliniken på Karolinska, framför allt som skötare på psykakuten.
— Är det sant?
De skrek efter folk och jag var pank.
— Var du intresserad av de sjuka?
Hm… ja, men på ett väldigt ytligt sätt. Jag tror att, ärligt talat, så inbillade jag mig att jag tyckte att det gav mig ett djup om jag sade att jag jobbade på psykakuten. Då skulle folk tycka, han har ett djup den här ytliga lilla snobben. Det kanske är en efterkonstruktion, men jag tror att det var ungefär som när man är fjorton och ser till att ha rätt bok under armen när man ska gå på ett fik och impa på en tjej. Det började nog så. Sedan så, ja det blev ett jätteintressant jobb men jag var tvungen att sluta för det blev för jobbigt. Det liksom… plötsligt blev det på riktigt och det blev väldigt jobbigt men jag var ändå där i nästan två och ett halvt, tre år. Men det hemska som slagit mig när jag själva varit på psykiatriska mottagningar — då har jag tänkt, shit, om den första personen jag möter är jag som nittonåring skulle jag känna mig spottad i ansiktet.
— Vilket förakt för mänskligheten.
Verkligen.
— Psykos är ju ett sätt för psyket att säga, okej, jag uthärdar inte det här tillståndet av kaos. Jag skapar mig ett nytt schema. En ny ordning liksom. Hela tiden letar man efter någon hållpunkt. ”okej, det är total misär men då konstaterar jag åtminstone det” eller ”jag är si och så nära döden.” Man behöver sådana bekräftelser hela tiden. Men sedan finns det ju också lägen där man tvingas erkänna eller fatta att man inte kan det, att jag vet inte vad som händer och faktiskt inte vet särskilt mycket alls om något. Ungefär. Det tär väldigt på krafterna. För det är som om allt är påslaget men inget är verksamt. Man kan inte fokusera på någonting. Allt står bara och surrar.
Surrar och man väntar på nästa kapitel?
— Ja, och man kanske inte kan göra annat. När jag fick diagnosen gränspsykotisk så läste jag massor om det. Satt på golvet på Akademibokhandeln hela dagarna och slog i stora verk. Drog- och alkoholrelaterade psykoser är vanliga. Och sådana som bryter ut efter någon stor förändring i livet. Men för mig har det ju varit en gräns som jag har levt vid så länge nu att jag har byggt upp ett försvar mot det. Jag kan ju stå på gränsen och balansera hur länge som helst för jag kommer inte att trilla ner. Även om jag inte kunde prata och tappade var jag ändå inte lost liksom. Och alla försök till hjälp upplevde jag som hot. Det är heltidsarbete att få det där att gå runt
Letar du i musik eller konsthistorien efter…
— …efter sådana länkar?
Ja, men det finns ju också ett nästan romantiskt skimmer kring svagheter som byggs upp till myter och ibland också för att de märkligt nog resulterar i väldigt stark konst.
— Jo. För mig är det nog så här: om vi tar en författare som, säg, Aldous Huxley. Oavsett om han satt fast i något drogmissbruk eller inte så kan jag inte se någon koppling till det han har skrivit och varför man blir berörd av det. Men jag tror att man söker ju efter någon igenkänning. Det är då man börjar läsa med röntgenblick. ”Ja, där var Ordet!”. Det är därför man efter tio år i terapi läser väldigt mycket facklitteratur. Det är väldigt tillfredsställande om man är i stort behov av någon bekräftelse, Då är det helt naturligt att man gör så där. Läser in saker och ting — sig själv — i allting. Men vad jag kan känna när det gäller konst så är jag ointresserad, gränsande till illa berörd, av sådana kopplingar. Men vet man att den och den lider av något och sedan kommer de ut på andra sidan så tänker man ”fan, vilken hjälte”. Så det ligger ju där och pyr i oss alla.
Men om man väljer att uttrycka sig genom konst så är det ju självklart att ens problem måste ta vägen dit på något sätt.
— Det tycker jag också men sjukdomen är ju symptom på något annat, på något djupare, och då kan man väl säga att konsten är skärvor från något av detta. Man kan inte ta ifrån en alkoholist hans erfarenheter, så då är det ju klart att det blir en del av personligheten, men annars tycker jag inte att det är så himla intressant. Det är intressant som någon fotnot och som för ett bevis för betraktaren att det här är någon som har rest. Det här är någon som har haft det svårt. Och sedan kan man droppa det, snarare än att vältra sig i varför han valde just… kokain.
Man lyssnar mer på den personens musik än på ett blankt papper. Om man nu inte väljer att vara ett blankt papper, men just det här med skilja mellan sitt yrke som konstnär och sitt liv som privatperson. Ska jag ta med mig privatlivet till jobbet?
— Det är omöjligt att skilja på det, tror jag. Eller…
Därför sitter folk än idag och lyssnar på Syd Barrett och letar maniskt efter ledtrådar. Man får tillgång till sjukjournalerna och allt ska ordnas, det ska katalogiseras.
— Eftersom det inte blev ordnat i nuet ska det åtminstone bli det postumt.
Ja, retroaktiv kontroll. Titta på alla biografier som du säkert också läser.
— Jag läser inte biografier.
Av princip?
— Nej, jag har faktiskt aldrig läst en biografi helt enkelt. Bara inte varit intresserad.
Av rädsla för att någon kommer att skriva en om dig?
— Nej. Det har aldrig slagit mig. Skriver man ens biografier medan folk lever? Det gör man ju kanske.
Jo, det gör man men de är aldrig lika bra.
— Det vet jag ingenting om. Är du intresserad av historia generellt?
Jag är intresserad av människors historia snarare än av historien i stort. Alltså jag kan plocka ut människor från alla sekler som jag tycker är intressanta. Och de sammanfattar förmodligen mycket av den eran, oavsett om det är 1500-tal eller om det är 1962. Men nej, jag är inte så intresserad av historia som ämne i stort. Är du?
— Nej, inte alls. Men anledningen till att jag är så ointresserad av biografier är att det känns så snopet att läsa om något som redan har hänt. Typ ”det blev bara så här och så slutade hennes liv lite småsorgligt”.
Jag är mindre intresserad av att läsa om Napoleons liv än att läsa om…
— Någon i vår kultur?
Nej, snarare så här: jag har en kompis som är besatt av Hitler. Och absolut inte av några dubiösa politiska anledningar. Han läser och läser om Hitler och om alla i Hitlers närhet därför att han vill hitta de där beskrivningarna av vad Hitler gjorde en helt vanlig tisdag.
— Men är det för att han vill öka förståelsen eller…?
Han hittar plötsligt något kapitel i en bok från trettiotalet som beskriver hur Hitler var på fester och middagar. Och hur han hade massa lekar för sig, att han var känd som ”klassens clown”. Sådan information är ju väldigt absurd om det rör sig om en man som utrotade folkslag till vardags.
— Poängen med en biografi är ju att den ska relatera till en redan existerande bild. Antingen ska det tillföra något eller kontrastera mot den på något sätt. Men det är mer spännande att läsa fiktion där man bara hamnar någon annanstans.
Berätta vad du gör just nu?
— Just nu klättrar jag väldigt mycket. Bergsbestigning.
Och kör Saab sade någon.
— Nej, nej, jag har ingen Saab. Jag hade en. Jag har ställt av den. Jag förlorade körkortet flera gånger så nu kör jag inte längre.
Har du förlorat körkortet?
— Ja.
Körde du för snabbt?
— Ja, jag körde för snabbt. Omkörning vid övergångsställe.
Snusaren och fartdåren. Du är egentligen raggare innerst inne?
— Nej, jag bara kom jag på till slut att det är inte är någon bra idé att jag faktiskt var på väg att ta körkort för motorcykel också. Alla sade ju det till mig men jag kunde inte riktigt acceptera det. Jag var tvungen att komma på det själv. Och nu inser jag att det inte är någon bra idé att jag har körkort. Så jag cyklar istället. Jag cyklar som en galning. Det är jätteskönt fast man kan ju göra sig illa där också men inte lika mycket.
Nej.
— Men lite stryk har jag ju fått. Där…
Ja, jag ser.
— Här jag har blåtira.
Aj. Är det en cykelolycka?
— Nej, det är från boxningen.
Boxas du?
— Ja.
Shit. Fan vad hårt. Jag har varit på väg flera gånger.
— Det tror jag. Jag tror du borde klättra också.
Det är jag alldeles för höjdrädd för.
— Det går över efter ett tag. Det är därför man ska klättra.
Men du aktiverar dig som fan, uppenbarligen.
— Ja.
För jag har ibland tänkt vad Stina Nordenstam egentligen gör en alldeles vanlig tisdag.
— Sedan har jag ju en man som jag klättrar med. Eller som jag i alla fall träffade på det sättet.
Men ni är inte bara klätterkompisar?
— Nej.
Vill du bo i Stockholm?
— Ja. Jag skulle inte haft något emot att ha ett hus om en fem, tio år. Ett stort trähus en bit utanför stan. Men jag vill verkligen vara i närheten av Stockholm.
När vi pratade sist — i fyllan i och för sig — då var du väldigt negativ mot Sverige, svenskheten, att åka på turné och att då absolut inte spela i Sverige.
— Jag var bara ilsken i största allmänhet, tror jag.
Ja, det var du. Det är en korrekt iakttagelse.
— Men, ärligt talat, att se de höga allvarliga granarna på vägen hem från Arlanda är en fantastisk känsla. Det känns som hemma.
Jag har snarare sett dig som någon som impulsivt bryter upp från sådant. Bara att starta ett eget skivbolag känns som en del av det.
— Nja, fast med det egna bolaget är det ju snarare så att det skulle behöva just en kontinuitet. Men jag har definitivt haft en tendens att göra sådant. Jag har väldigt lätt för att avbryta saker. Allt från relationer till musikaliska samarbeten. Och gärna lägga ner allt på en gång. Ska det gå åt helvete så ska det fan i mig göra det i jättekrasch. Jag tycker på något sätt att om det ändå ska rasa så kan det lika gärna rasa nu. Skönt att få det gjort.
Vilket ibland är helt stenkorkat.
— Verkligen. Helkorkat. Man ska ju se till att man har något ben kvar att stå på.
Men blir du av med en massa vänner på den kuppen? Har du en massa vänner? Det är en väldigt personlig fråga…
— Nej, jag har inte många vänner. Jag har haft en omsättning i tre-till femårsperioder. Så att det är några som jag är väldigt nära och sedan bara sinar de bort och så finns de kanske kvar för att ta en promenad en gång i kvartalet.
Ett kontrollerat litet nätverk.
— Ja, kanske. Fast de här nära vännerna byts ju också ut med ojämna mellanrum.
Nu låter jag väldigt fördomsfull, men du känns som en tjej som inte kommer överens med andra tjejer.
— Ja, helt korrekt iakttagelse. Jag är dålig på tjejer. Jag är väldigt bra på killar och väldigt dålig på tjejer. Och sedan är det ju lite tudelat för att jag är väldigt intresserad av män och av manlighet och allt vad det innebär. Jag kan ju tycka att en del saker är så väldigt överdrivna. Som någon tävlingsgrej; all denna manliga fyrkantighet.
Vi kan ju tävla hela tiden. Jag kan ju känna det när vi sitter här och pratar så börjar jag prata om mina psykiska problem. Det kan både tolkas som ett sätt att få prata om dina problem som jag ju vet att du har, som ett rent journalistiskt grepp, givetvis. Så kan man tolka det, men det är inte sant, för sanningen är egentligen att det blir en ny tävling där jag märker hur vi i Killinggänget — där alla mår ganska jävla dåligt till och från — när vi inte längre orkar Jan Guillou-tävla om att skjuta vildsvin så tävlar vi istället om vem som mår sämst. Män kan enkelt vända sina svagheter till en tävling. Det är fullkomligt idiotiskt, men vi kan inte göra någonting åt det.
— Fast jag tilltalas även av manlighetens dåliga sidor och jag tror att jag har förstått på senare år att jag är väldigt omanlig. Jag är extremt kvinnlig. Nu på senare tid har jag känt att jag nästan är som en parodi. Som en 1800-tals-hysterika som bara är ett väsen som svävar fram helt ombytlig, opålitlig och väldigt krävande.
Jag har inte pratat med så många om att jag skulle träffa dig. Men de få jag har nämnt det för har faktiskt sagt just ”Stina Nordenstam? Det låter jobbigt”.
— Jag tycker att jag är både och, men jag kan förstå dem.
Det enda jag tycker skulle ha varit jobbigt är om jag ställt fel fråga efter fem minuter och du bara hade gått härifrån.
— Väldigt intressant. Men det är väl bara något gammal rykte om mig som… svår… som inte går att tvätta bort.
Du har ju onekligen hjälpt till att bygga upp den bilden själv.
— Det har jag säkert gjort, men det är inte alls på något medvetet plan. Jag har haft det jobbigt och jag har nog varit besvärlig. Men jag tycker nog att jag är en rätt skojig person. Om jag är på humör.
Då är du tillbaka i det här Hollywoodtänket om en image som ska… förvaltas?
— Jag förstår vad du menar fast det är fel vinkling på det. Jag skulle gärna vara glad och enkel men det kan bli helt fel. Jag har varit med om flera gånger att jag har fått sänka humörnivån några snäpp för att möta journalisten. Det är klart att det finns en massa svarta och negativa saker att tala om. Det är självklart. Sunday Times skickade en lite rutinerad äldre man att intervjua mig en gång och jag fick på något sätt svara till bilden som tilltalade honom. Han hade melankoli och sorg och skönhet. Det gick inte att kommunicera på något annat sätt. Jag fick knappt svara på frågorna.
Du har ju gett väldigt få intervjuer genom åren.
— Jo, det har jag säkert gjort, fast jag tycker att de är hur många som helst. För mig är det ett antal märkliga erfarenheter som folk normalt inte har. Och i början var de ju rena chockupplevelser som det tog många år för mig att hämta mig ifrån. Jag tror att det ursprungligen kommer från min mammas sätt att se på mig. Hon är rädd för mig på något sätt. Och det har jag liksom alltid känt. Nu har det släppt på något sätt, men innan jag var känd — eller känd och känd — men sedan trodde jag att det är för att jag är något slags konstig figur, även som artist. Det fanns varken något positivt eller negativt i det här. Jag vara bara… utanför… Men även utan det finns det alltid någon slags förväntan som jag har hängande över mig. Om jag sitter vid ett middagssamtal och säger något intelligent bland ett antal män som jag aldrig har träffat tidigare så kommer det alltid en gräns där ingen av dem hänger med längre. Och jag känner ju själv när jag blir sådan. För jag säger alltid ”men vad händer om du skulle göra så där?”. Så där funkar mitt psyke hela tiden. Jag försöker förstå vad den andra menar och sedan ställa frågor. Det blir alltid intressant till en viss punkt när det på något sätt släpper och ingen fattar vad jag pratat om och då kan jag inte retirera och försöka förklara, för det kan jag inte. Oftast kommer jag inte ens ihåg något av det.
För diskussionen existerar bara i nuet?
— Ja, i efterhand är en diskussion lika svår att rekonstruera som ett ansiktsuttryck.

Andres Lokko är manusförfattare och kritiker. ”Fyra nyanser av brunt” har premiär på Göteborgs filmfestival i februari.
Stina Nordenstam jobbar på en ny skiva som ska ges ut på hennes eget nystartade skivbolag under nästa år. Håll koll på www.stinanordenstam.com för information om när.