EMRIK VAR GÖTEBORGSFUNKEN — EN STORKÄFTAD, STENAD OCH PRINCESTÖNANDE GIGANT KLÄDD I VISION STREETWEAR. HAN SJÖNG I STONEFUNKERS, ETT BAND SOM SNUBBLADE FRAM ETT PAR STEG FÖRE SIN TID OCH VARS NÄSTAN MEKANISKA FESTANDE ALLTID VAR STANS STORA SAMTALSÄMNE.
MEN FÖR TRE ÅR SEDAN BRAST DET. FESTEN SOM BÖRJADE UNDER DET TIDIGA 80-TALET TOG ÄNTLIGEN SLUT. EN ANDLIG UPPLEVELSE RIKARE OCH NÅGRA KOMPISAR FATTIGARE GÅR EMRIK NUMERA I EN HELT NY MUSIKALISK RIKTNING — MOT JAZZEN OCH VISAN. MEN HAN HAR INTE GLÖMT VAD SOM FORMADE HONOM OCH DEN SVENSKA FUNKEN.

Stockholms Centralstation, söndag 21 september 2003, kl. 10.00
Hur kommer det sig att du är i Stockholm?
— Jag hade en spelning igår eftermiddag.
Vad synd att du inte sade något så hade vi kunnat komma och kolla!
— Det var en återträff på mitt behandlingshem, så ni hade inte kunnat komma ändå, haha.
Jaså, du behandlades här uppe?
— Det finns ett ställe på Lidingö där Mats Drougge har finansierat ett antal behandlingar.
Va?
— Om man är gammal rockmusiker så kan man söka hjälp hos Drougge, det är samma behandlingshem som han har varit på.
Hur hörde du talas om det?
— Ungefär ett och ett halvt år innan jag lades in så hade jag läst i Slitz om det. Jag tror det var det här numret när Ulf Lundell poserade med två brudar på omslaget. Där skrev Drougge att han inte drack någonting längre och att han hade varit på behandling. Och att det fanns möjlighet att få hjälp, om man hade problem och man var musiker.
Så ni var värsta bandet på spelningen igår då?
— Hahahaha. Vi var ett gäng.

Säg Emrik Larsson till en göteborgare och personen kan lätt räkna upp några minnesvärda gånger man sett honom ute på stan. De senaste femton åren har Emrik varit sin egen partyinstitution, packad och gapig. Stonefunkers hade kunnat festa ikapp med Mötley Crüe och är idag nästan mer kända för det än för sin musik.
Det är lätt att glömma av hur stora Stonefunkers faktiskt var. Idag kan deras powerfunk kännas märkligt daterad. Men förmodligen inte länge till. Ju fortare retrovågorna passerar, desto närmare kommer en gbg-funkrevival. Stonefunkers första tolvor skulle redan nu passa in på vilket svängigt new wave/electro-golv som helst.
Stonefunkers bildades i Göteborg i mitten på åttiotalet och kärnan har hela tiden bestått av Emrik ”M-Rock” Larsson, Torsten ”Top Steen” Larsson, David ”Davono” Selvert och Christian ”Cheeze” Ekerfors. Medlemmar som Papa Dee, ADL och Jean-Louis Huhta har kommit och gått.
Stonefunkers började spela på Göteborgs legendariska svartklubbar Draupner och Banana Boat och kontrakterades snabbt till lokala skivbolaget Radium som även hyste band som Fläskkvartetten, Blue For Two och Sator. Bandets två första tolvor var banbrytande.
I början på nittiotalet slog de igenom med albumet No problem 94 med hittarna M-Rock theory och Funkadeena. Lagom till Material och Outstanding hade skivköparna i Sverige lämnat funken för något annat och Stonefunkers hade sin största publik ute i Europa. 2001 lades bandet ner.
Det förvånade många när det dök upp en jazz-ep från ”Emrik med vänner” i vintras. En platta med texter på svenska om semesterfirande i Koster, själslig harmoni och hans röriga familjebakgrund. Göteborgs stora samtalsämne hade inte bara förändrats till det yttre. Ur den vilde funkgrottmannen tittade helt plötsligt en Evert Taube-diggare som gått på Rudolf Steiner-skola fram. Förändringen var total. Och göteborgarna har fått gott om nya anledningar att inte sluta prata om Emrik.

Hemma hos Emrik, Göteborg, lördag 22 november 2003, kl. 14.00
Heter du Emrik på riktigt?
— Ja. Samma år som jag föddes var det bara ett par barn som döptes till det. Det finns en sida på nätet där man kan kolla hur många som heter det man själv heter.
Var kom alla baklängesnamnen i Göteborg ifrån?
— Jag brukade kalla en kompis från Lund som också heter Tobbe för Adnul-Ebbot. Stam, som är med i Mustasch idag, kom nog från att det var andra som hette Mats. En kille som heter Hannes kallade vi för Sennah. Allt började nog när vi åkte på en gemensam skidsemester till Chamonix 1987. Den mest misslyckade skidsemester som någonsin gjorts, haha. Vi var ett jättegäng. Ebbot hade tryckt upp t-shirtar till alla, han jobbade på tryckeri då. Men det fanns ingen snö, så vi var bara på hotellrummen och drack.
Vad stod det på t-shirten som Ebbot tryckte?
— Jag tror att det var då som ”toppa” var ett uttryck för att dricka, ett lundauttryck troligen. Antagligen var det någonting med öl på tröjan, haha. Tobbe hade en massa kassetter som han hade spelat in och gjort nya texter på svenska till. Supalåtar. Han hade tagit monoversioner av Beatles och Gary Glitter och gjort svenska texter till. De är helt fantastiska, det hade gått hur bra som helst om man hade släppt det.
Åkte ni bräda?
— Jag har alltid åkt skidor, men de andra åkte bräda. Alla i bandet har varit väldigt aktiva och åkt skidor och skateboard. Det blev en kombination av att spela musik, skejta och åka skidor.
Skejtade du mycket?
— Ian Person och jag skejtade en massa på Loftet, en inomhuspark ute i Fiskebäck, en förort till Göteborg. Den byggdes när skejt var som störst. Det var två båtkonstruktörer som fick för sig att de skulle rida på vågen och byggde en enorm U-ramp och en massa andra grejor.
Hur bra var du?
— Jag var ganska bra och kom väl tvåa eller trea i juniortävlingarna. Vi åkte mest ramp. Jag kom tvåa i SM i downhill en gång, haha. Det var en tävling på Gotland. Jag var som bäst före USA, sedan bröt jag benet och hämtade aldrig upp mig igen. När skejt var som störst så var det ett jättegäng över hela Sverige och Danmark som åkte runt och arrangerade tävlingar och festade, Per Holknekt, Tony Jansson och en massa. En del skejtar fortfarande.
Ian Person i Soundtrack har berättat att det finns organiserad gubbskejting i Göteborg. Är du med där?
— Ja, men jag bröt benet igen, så jag har lagt ner det faktiskt. Det hände i april, så min fot är fortfarande inte bra. Det känns lite deppigt. Vi åkte hela vintern och jag blev helt förvånad över att jag kunde göra gamla tricks som handplants och så.
Måste man inte vara ganska vig för det?
— Jo, men jag är ganska vig, även om jag är stor. Men jag var tydligen inte tillräckligt vig.
Hur har skejtandet påverkat dig?
— Vi var den första skejtargenerationen — den totala amerikaniseringen kan man väl säga, eftersom Sverige var som det var. Det var ett outsiderliv som präglade oss. Vi fick en rebellisk attityd gentemot vår välbärgade uppväxt.
Union Carbide gjorde en stor grej av att de hade överklassföräldrar och koketterade med det när de debuterade. Hur var ni?
— Det var egentligen bara Tobbes föräldrar och våra föräldrar som hade pengar. Det som har hjälpt oss hjälpte väl Carbide också — att föräldrarna sponsrade första skivan. De gick ut med den grejen medvetet, vi gick mer in för en festimage och tog våra pressbilder på Video Look.
Porrbutiken på Andra Långgatan? Vad sade era föräldrar om det?
— De var den typen av föräldrar som aldrig hade åkt spårvagn och som liksom inte hängde med. Jag tror att de såg vad de ville se. Det var många historier om Loket och Video Look, han var ofta där. Torsten jobbade där ett tag. Vi var ute på fester hos ägarna, de är homosexuella båda två. Då visste man att man fick hur mycket sprit som helst, det enda vi behövde göra var att ta av oss på överkroppen ibland.
Herregud. Era små manshoror!
— Jag har en väldig massa roliga foton därifrån, haha.
Var det i USA som förändringen från den välartade överklassungen till funk-Emrik började?
— Det var på Schillerska gymnasiet jag förändrades till skatepunkare med militärbrallor. När jag var utbytesstudent i USA fortsatte jag att skejta. Alla andra jag kände där rökte gräs och tog magic mushroooms, men jag drack bara lite vin. Jag gick på waldorfskola i nio år och där var det liksom inte coolt att röka och dricka.
Var i USA var du?
— I Rochester, tre och en halv timme från New York och några timmar från Toronto. Det ligger vid Lake Ontario. Min pappa kände att han skulle satsa på oss, han tänkte att vi skulle gå på college sedan och ha en gedigen utbildning och klara oss ekonomiskt i framtiden. Men så gick det med den saken. När jag kom hem sade han att han hade satsat på fel häst och gjorde han ett nytt försök med min brorsa Torsten. Men han blev också helt förstörd, haha.
Var det där du upptäckte musiken på riktigt?
— Jag gick på väldigt många konserter. Double Trouble, U2 och R.E.M., Gang of Four och George Clinton och en massa andra band. Jag lyssnade nästan bara på den svarta radiostationen i Rochester och på helgerna gick man på rullskridskodisko, det var helt grymt. Det var där de spelade de senaste soul-, disco- och funklåtarna.
Du måste ju ha varit i USA precis när hiphopen började ta form.
— Precis. Den sista tolvan jag köpte i USA var Run DMC:s första tolva som kom då. Jag lärde mig texten utantill och så fort jag kom hem från USA ställde jag mig på Avenyn och rappade. Folk fattade ju ingenting. Rappers Delight var ju det enda som hade spelats här. Sedan uppträdde jag och min klasskompis Tommy Berndtsson på en klubb, han spelade trummor och jag breakade och dansade electric boogie. Idag spelar han piano med Peps Persson.
Köpte du många skivor?
— Vi fick frakta hem allt med båt för att jag hade samlat på mig så jävla mycket grejor. Det kostade hur mycket som helst. Pappa kunde inte fatta varför jag skulle spara på allting. Det var ju drömmen att åka dit och ha relativt fri tillgång till pengar och köpa plattor och kläder. Jag refererar fortfarande till det året som någon sorts konstig explosion. Jag kom hem och hade färgat håret. Mina föräldrar var helt knäckta. ”Vi vill ha tillbaks den snälle Emrik” sade de och skickade mig till psykolog.
Vilken stil hade du?
— Det var en blandning av new wave-kläder och kostymer som passade in i den svarta kulturen. Tracksuits. Folk tyckte att jag såg märklig ut. Jag har alltid gillat kläder, men problemet är att jag alltid varit så himla tjock så jag har aldrig hittat några grejor. Jag vägde ju 117 kilo som mest. Jag snattade allting på den tiden. Vi var inne med stora bagar på NK och lastade ner grejer, en massa dyra Armaniplagg som vi klippte av och gjorde shorts av. Mina föräldrar hade ingen koll och när de undrade så svarade jag att jag kände någon som sålde kläder. Vi fick alltid kläder från Kapp-Ahl, eftersom alla som jobbade där var patienter hos mina föräldrar. Familjen hade ett konto där och varje vår och höst fick vi gå dit och plocka kläder. På Kapp-Ahl. Det var fruktansvärt.
Det är ju inte där man vill handla när man är tonåring direkt.
— Nä, vilken annan butik som helst hade varit bättre. Vi hade det ju ganska gott ställt hemma, åkte skidor två gånger om året, semestrade i Spanien och hade lägenheter på olika platser. Men vi barn fick väldigt lite pengar.
Vad var planen när Stonefunkers satte igång? Att spela funk?
— Vi visste ju att det hade gjorts funk i Sverige tidigare, med Per Cussion Allstars. Vi var och kollade på dem och en grupp som heter Shine på Mudd Club i Göteborg — och då kommer jag ihåg att jag var uppe och rappade på scen. Hösten 1985 bestämde vi att vi skulle sätta igång bandet. Vi gick till TBV eller ABF och startade en studiecirkel och fixade en riktig replokal, med utrustning. Vi var influerade av Zapp, Cameo, P-funk, Prince och Minneapolisscenen och även Troublefunk och gogoscenen i Washington.
Hur kommer det sig att ni kontrakterades av Radium?
— Vi spelade på någon fest som var uppe i deras lokaler i Haga, i det som är Hagabadet nu. De körde mycket udda grejor, performance och sådant som vi inte fattade någonting av. De var så konstiga de där människorna, Hausswolff och de där. De skrattade och körde kiss- och bajsskämt hela tiden. Och det sjuka är att de är ju likadana nu, det är som om det inte hänt någonting, det är bara att deras konstiga idéer gått lite bra.
— Hur som helst så ville de släppa en tolva med oss och vi engagerade Michael Ilbert som precis hade börjat producera. Vi kunde ju knappt spela och hade aldrig varit i en studio, men vi visste ändå precis hur vi ville att det skulle låta. Ilbert var oerhört petig och klagade på att vi var otajta och det var vi ju. Pappa sponsrade inspelningen, vilket måste vara en av de dyraste maxisinglarna som någonsin har gjorts.
Hur reagerade folk på Turn it up-tolvan?
— När den kom ut blev den ganska omskriven. Det var en av de första tolvorna med dansmusik som hade släppts i Sverige. Jag har en massa klipp där folk har skrivit om den och vi turnerade mycket och spelade i Köpenhamn och Århus. En sak som var jävligt kul var när Mats Nileskär från P3 gjorde en intervju med mig och sade ”du låter precis som Sly Stone där i början, Emrik”. Och så är det Sly Stone som vi har samplat, fast det sade jag aldrig, haha. Den är väldigt stel den där första låten, det måste jag erkänna. De bästa funklåtarna från USA var väldigt långa och vi ville såklart ha den längsta möjliga, så Turn it up är 7.53 och M-Rock City är 7.05. De bara pågår och pågår utan att det händer något alls.
Hur bemöttes ni ute i landet med den här sortens musik?
— Det funkade ju väldigt bra på studentnationer och vi återkom till vissa ställen. Stockholm, Västerås, Eskilstuna, Linköping, Gävle. Vi hade med oss eget stroboskop, rökmaskin och gjorde jävligt mycket väsen. Det skulle vara explosivt. Det sjuka var att låtarna som vi gjorde på tolvorna spelade vi nästan aldrig live, vi hade konstruerat dem i studion och kunde inte riktigt få till dem på scen.
Hur nära kompisar var ni i bandet? Bodde ni ihop?
— Min pappa kastade ut mig och min brorsa efter att vi haft en massa fester hemma och det krossats en massa glas och olika sådana grejer. Då åkte han bara ut och hittade en lägenhet åt oss i Biskopsgården, mitt i gettot. Och med sin läkarlön fick han givetvis den lägenheten. Där flyttade vi ut och bodde tillsammans med två killar, Stam och Hannes.
Var det bra eller hemskt?
— Det var ju grymt. Det var precis innan jag skulle in i lumpen när jag var nitton-tjugo år. Vi var bland de första som hade egen lägenhet där folk kunde hålla på och festa.
Hängde ni mycket med de andra Göteborgsbanden?
— Jag har ju jobbat i bananhamnen med sångaren i Black Ingvars. Vi lossade bananer, jag, Christian i Stonefunkers, Ebbot och Björn Olsson från Union Carbide. Björn Olsson kallades för sovtäcket, för han hade alltid med sig sovsäck och låg och sov på några kartonger. Han var väl den sämsta bananlossaren som fanns. De enda riktiga jobben jag har haft var i bananhamnen och på en flyttfirma, där jobbade jag också med Tobbe och folk från Carbide och de som är Mustasch idag.
All er musik handlar ju om att man ska ”partaaay”. Levde ni upp till det?
— Det började ju innan dess. Kakan, Tobbe och alla från Union Carbide och kretsen runt, vi hade någon typ av gemensam pakt som gick ut på berusning till varje pris. Och vi glorifierade det stenhårt, hela tiden. Då läste jag Bukowski, Lundell, Burroughs, Kerouac och allt sådant där.
Du gick upp i mansmyten.
— Det säger min flickvän också. ”Du har läst för mycket mansprosa.”
Men det där är ju en helt annan grej än partygrejen, egentligen.
— Jo, men eftersom jag är alkoholist och drogmissbrukare, dock en tillfrisknad sådan, så ser jag att jag hade ett konstigt förhållningssätt till berusning redan som ung. Jag har varit drogromantiker från början och alltid gillat rännstensmänniskor, att läsa om dem och att se dem.
Vadå se? Går du förbi en hemlös och säger ”Jag fattar hur det känns”?
— Näää! Haha. Nä, jag menar på film. Nu försöker jag väl mer hjälpa dem. Men jag har alltid känt en liten samhörighet även om jag kommer från min lilla överklassbubbla. Samtidigt. Det är ju väldigt lustigt när man tänker tillbaka på det. Stonefunkers var jävligt ambitiösa och repade väldigt mycket, annars hade vi aldrig lyckats få fram ett sådant sound. Samtidigt var det otroligt fokuserat på festen också.
Ni gick helt enkelt in lika ambitiöst i båda projekten.
— Ja, och det gick ju väldigt bra till en viss punkt. Sedan föll allt isär.
Handlade det om att odla en sådan myt om bandet också?
— Nej, vi var sådana bara. Redan innan vi började spela. Folk tyckte vi var lite för mycket, lite för bullriga. De där jobbiga killarna som aldrig blev bjudna på fester, men kommer dit ändå och röjer och tar alla tjejer.
Hade Stonefunkers dåligt rykte bland arrangörer ute i landet?
— Vår turnébokare Ulf Andersson var otroligt luttrad. Han började som turnéchaufför åt Fläskkvartetten och har jobbat med Freddie Wadling länge. Freddie är kanske den svåraste människa man kan ha att göra med när det gäller att åka på turné. Dels så bytte han droger hela tiden och så köpte han leksaker överallt.
Alltså riktiga leksaker?
— Han gjorde av med hela sina gager på leksaker som han köpte på bensinmackar. Han kom alltid hem från turnéerna med fruktansvärt många olika leksaksdjur.
Hade han barn som han gav dem till eller något?
— Nänä, det var till honom själv.
Han är jättemärklig.
— Ja, fast han sjunger jättebra och är en otroligt snäll person. Ulf hade varit ute på turné med Fläskkvartetten och Imperiet, men de röjde så mycket att det slutade med att ingen arrangör ville boka in dem på hotell utan de fick bo på vandrarhem istället. Och det blev vi fruktansvärt avskräckta av. Någon av de första turnévändorna sparkade vår trummis in en hotelldörr på någon efterfest, men då fick han betala det själv. Även om vi har röjt mycket på hotell visste vi ändå att vi skulle hålla oss coola.
Och inte paja saker.
— Precis. Annars blev det vandrarhemmet. Fast det finns ju ett antal konstiga hotellbarer som vi brutit oss in i och satt på oss kockkläder och sprungit omkring och pissat i korridorerna, haha.
De blonda dreadsen blev verkligen ditt signum. Finns det någon historia bakom?
— Jag färgade håret en gång. Och så blev det så där gult, så jag blonderade en gång till och då hade det kommit en massa små dreads. Det blev så torrt att det bara ”frsszzzcht”, drog ihop sig. Sedan växte det ut så. Det tyckte inte mormor om.
När började scenen som kom att kallas Göteborgsfunken? Kom den som ett svar på era tolvor?
— Inte riktigt. Vi började mycket tidigare än alla andra och umgicks mer med Union Carbide och de andra rockbanden. Man kan väl säga att det uppkom en minimal liten funkscen efter ett tag. Det fanns Punk Funk Union, som först hette Stolt näringsliv, och dessutom ett funkkollektiv ute i Kinna. Vi var där ute och våldgästade en gång. Punk Funk Union var de enda som vi egentligen umgicks med. Senare drev jag klubben Cashbah i flera år tillsammans med Hans Sinclair. Tillsammans med Punk Funk hade vi också funkcoverbandet Ugly Allstars. Ian och Björn Olsson från Carbide var också med. Två andra band var B.A.S.E. och Cane’n’Able. Marc Eastmond från Cane’n’Able var med i Stonefunkers ett tag. Men han klarade inte av turnélivet, han blev helt knäckt av allt festande.
Pallade han inte?
— Marc, vår A&R och jag åkte på en promotionresa ner till Tyskland. Jag drack hela vägen ner på planet och de satt och tittade lite konstigt på mig. När vi kom fram var vi ute med skivbolaget och så fick vi en lång lista med alla journalister vi skulle träffa dagen därpå. ”Nu måste alla gå och lägga sig” sade de. Klockan var väl två, men jag var helt inställd på att gå ut, så när de hade stängt dörren smet jag ut och tog en taxi. Jag hade skrivit upp adressen till det sista stället vi var på och åkte dit. Sedan kom jag hem typ vid sju-åtta. Efter en timme började jag göra intervjuer, men kände att det var omöjligt. Jag sprang genom korridoren där alla de högsta cheferna satt, och spydde ner hela golvet. Men de tyckte inte att det var ett dugg konstigt. De hade haft Einstürzende Neubauten där veckan innan och de hade varit helt förjävliga och injicerat heroin på toaletterna. Så de tyckte inte att jag var så konstig.
Vad hände efter debutalbumet Hard as Kryptonite?
— Warner tog över oss och skulle släppa oss i utlandet. Planen var att Christian Falk skulle mixa om plattan. Den bytte namn till Harder than Kryptonite och släpptes igen. Och så gjorde vi två dyra videor som spelades mycket på MTV, precis när kanalen hade kommit till Sverige. Vi var på någon turnésväng i Tyskland. Men det sjuka är ju att den första plattan låter mycket bättre trots att den nya måste kostat en förmögenhet. Christian Falk satt i en massa studior och mixade om och höll på. Men det hörs ingen skillnad. Den enda skillnaden är att Papa Dee hoppade av för att göra solokarriär.
Spelade ni mycket utomlands efter den plattan?
— Ja, vi var runt en vända i Europa. Sedan spelade vi in plattan No Problem 94 med Henryk Lipp. Det var efter mycket strul om vem som skulle vara med och spela. Det var då Adam ”ADL” kom med. Då blev det mer inriktning mot hiphop. Jag lyssnade ju nästan uteslutande på ny amerikansk hiphop, typ Public Enemy, EPMD och sådant. Westcoastgrejen hade precis börjat komma med bassyntar och gamla funksamplingar. Den tiden mellan 1991 och 1994 var väldigt positiv. Då spelade vi jättemycket och turnerade. Det var frid och fröjd på nåt sätt.
Vände friden och fröjden efter den plattan?
— Ja, M-Rock theory spelades mycket på radio och det fanns andra låtar som Funkadeena som var populära och vi ville göra någon bra remix. Men som vanligt var de på skivbolaget otroligt sega och trögtänkta. Jag kommer ihåg att vi hela tiden tänkte att vi måste ha någon bra remix. Och sedan blir det istället så att skivbolaget väljer de dyraste möjliga mixarna.
Vad var egentligen M-Rock theory?
— Tja… Jag har aldrig haft något bra svar på det. Texten handlade väl om att jag var en sorts mytisk festfigur, men att det ändå fanns en positiv sida i det. I alla fall så som jag upplevde det. Att det inte bara var den här burdusa ytan, utan att det även fanns något vettigt under.
Man såg ju oftast den burdusa sidan av dig. En gång var jag på dejt med en kille som du kände sedan tidigare. Vi hade träffats på Järntorget och helt plötsligt dyker du upp och skriker ”Ska ni gå och knulla nu!!!!”
— Åh nej, fy fan vad hemskt…
Och min dejt blev så jävla nervös. Du gav dig inte och fortsatte tracka honom. Sedan gick vi till Café Solsidan och drack kaffe och han skakade så han spillde ut kaffe över hela bordet.
— Åhhh, vad pinsamt. Ja, jag kan verkligen förstå det. Jag har ju förstått efteråt att den där burdusa sidan var större än jag trodde och att jag sårade folk enormt.
Men du fattade aldrig det då?
— När man är så inne i beroendet och i missbruket får man en självbild som är en helt annan än den man är. Jag gick ju omkring och trodde att jag var världens schysstaste kille, även om jag egentligen var otroligt egocentrisk och bara tänkte på mig själv. Det har jag förstått i efterhand. Sedan kunde jag givetvis vara älskvärd och omtänksam också. Samtidigt märker jag att vissa av mina gamla bekanta har svårt att acceptera att jag är en annan människa nu.
Det måste varit många som blev provocerade av dig och ville testa dig.
— Ja, jag var ju någon sorts konstig festmotor. Det var väldigt mycket att folk pratade OM mig: ”Han gjorde det och det” och så satte jag igång mycket också.
Berätta om de två sista skivorna.
— Inför tredje skivan Material åkte vi till Holland och spelade in i en studio i Haarlem. Vi bodde på hotell och det var jävligt lyxigt, bolaget pröjsade traktamente och flög in en massa folk från Sverige. Blåsare och sådant. Den skivan blev aldrig något speciellt, men den är jävligt bra. Eller jävligt bra… den är ganska… den är schysst. Det var ganska jobbigt då. Adam var ju med i bandet och det blev lite maktkamp mellan oss om vem som var frontfigur. Det var ju det som var så grymt med oss live när vi var som bäst, runt 1993, när No Problem släpptes. När vi var frontfigurer båda två.
Fanns det något intresse för er då?
— Vi gjorde en jävligt bra turné i Europa runt 1996-1997 i Schweiz, Tyskland och Holland. Då kände man att vår publik fanns mer i Europa än i Sverige. Hade vi inte varit bröder, Torsten och jag, hade nog bandet dött där, men vi fortsatte ändå en vända till. Vi spelade in en massa låtar och hittade till slut ett litet skivbolag i Borås. De släppte den sista plattan Outstanding.
Vad tycker du om den idag?
— Äh, den blev väldigt mycket av en kompromiss. Man hör att det inte finns någon bandkänsla kvar i musiken. Jag kan tycka att vissa låtar är väldigt bra och det kanske finns en del idéer som jag fortsatt jobba med sedan. Hela tiden var det det här kompromissandet med skivbolag som skulle nischa oss som ett discoband, ett rockband… Jag gjorde en spelning nu i somras med några av våra låtar. Märkligt nog kände jag faktiskt att förutom några låtar på de senare plattorna, så är det just de tidigare plattorna fram till No Problem som jag känner är häftiga. Och inte minst de första singlarna. Det kändes som om vi var lite före vår tid. Vi spelade in prylar som ett, ett och ett halvt år senare lät rätt. Vi var lite i ofas.
Vilka droger var det du höll på med?
— Drogerna som jag hållit på mest med är ecstasy och kokain. Fast jag har ju testat alla droger utom heroin, kan man väl säga. Men ecstasy var väl det som vi höll på med mest. Vi umgicks med folk som var bland de första som tog in ecstasy i Sverige. Mycket E kom hit via engelska tjejer. Vi var ju inblandade i en riktig knarkskandal. Det fanns ett ställe som hette Cue club här i Göteborg och de åkte fast för att ha sålt ecstasy inne i restaurangen. Det blev rubriker i Aftonbladet: ”Popstjärnan tog ecstasy när han satt vid bordet”. Jag gick aldrig ut och dementerade någonting, men det var väldigt många vi kände som åkte fast. Det blev en stor grej.
Hur långt gick det?
— Det slutade med att jag var på Konstmuséet och drog linor inne på toaletten för att upptäcka något mer i konsten. Man utsätter sig för jävligt konstiga situationer, som snabbt blir normala. Det går dessutom väldigt fort. Jag tog lite speed här, lite E där, rökte en massa gräs. Helt plötsligt har det gått ett halvår. Jag ville ju sälja alla mina grejor, byta lägenheten till en etta och flytta till Colombia. Jag var helt crazy.
Vad hade du för planer med Colombia?
— Ja, du vet… ”Det kostar ingenting där”. Det finns ju vissa typer som jobbar på Stena Line och tjänar ihop pengar och sedan åker de iväg på ett droghalvår utomlands. Jag träffar ju fortfarande på sådana människor.
Vad blev brytpunkten för dig, när du bestämde dig för att styra upp bitarna?
— Jag var så jävla trött på att inte kunna göra någonting kreativt. Att allt bara stannade vid konstiga idéer och papperslappar och små grejer som jag sjöng in på någon kassettbandare. Hela tiden fick jag förlita mig på andra människor. Det slutade i alla fall med att jag låste in mig på ett hotell i Stockholm med en massa alkohol och droger, helt nerkörd. Lustigt nog var det samma dag som Soundtrack of our lives hade releaseparty för sin senaste skiva. De hade fått höra att jag var där på hotellet och alla var oroliga. Sedan åkte jag in på behandling i en månad.
Hur var det?
— Det är väldigt märkligt att prata om någon sorts religiös upplevelse, men det var precis som att något släppte i kroppen. Det kändes jävligt skönt att slippa den här konstiga pressen som jag hade levt med och ljugandet inte minst.
Räcker det med en månad på behandling?
— Ja, det är konstigt. Men sedan underhåller man det hela tiden genom att gå på eftervård och möten då.
När började du med dina svenska låtar?
— Stonefunkers höll på att ebba ut i slutet av 90-talet och jag hade vaga idéer om vad jag ville göra. Jag sjöng lite jazz och med två storband. Jag har ju skrivit hela tiden, mer dikter och små prosastycken, men jag har aldrig gjort någonting av det.
Kan du ge några exempel på influenser?
— När jag började göra låtar lyssnade jag mycket på Lars Gullin och Jan Johansson, mycket instrumental 60-talsjazz som Miles Davis. Jag har alltid tyckt om Nat King Cole och haft honom som mitt röstideal. Egentligen influeras jag lika mycket av nya hiphoptolvor som jag köper, som av Cornelis och Fred Åkerström.
Berätta om ep:n Emrik med vänner.
— Jag hade gjort några små idéer med pianisten Johan Johansson innan jag åkte till behandlingshemmet. När jag kom hem i mars 2001 satte vi igång direkt och jobbade ihop material till ep:n. Jag kan väl känna i efterhand att det blev väldigt tvära kast, kanske inte för mig, eftersom det är det här jag vill göra. Men jag kan ju förstå att det verkar lite konstigt för andra människor.
Du har gått från värsta kraftfunken till mer förfinad jazz. Hur bemöts du nu, med den nya musiken?
— Jag vet ju att vissa inte gillar det. Vissa har svårigheter med texterna, dels för att de förstår texterna eftersom de är på svenska. De flesta som lyssnar på engelska texter lyssnar ju aldrig på texterna. Det svåraste har varit att själv hitta fram till någon form som jag tycker om att jobba med, hitta musiker, en plattform. Det jag har spelat in i höst nu börjar ju likna det jag gjorde tidigare.
Det märks att det inte är ett helt avståndstagande från funken.
— Det är ju lite mer beat ändå! Jag har spelat in med folk som lyssnar mycket på hiphop och ny r’n’b. Jag känner ju att det är en helt annan grej att stå på scenen nu. En helt annan styrka. Jag var väldigt osäker över min egen röst innan.
Finns Stonefunkers idag?
— Jag och min brorsa gjorde ett misstag. Jag skrev ihop ett pressmeddelande om att vi lade ner utan att kolla med David och Christian som var med från början. Vi hade haft ett möte i januari och funderat på att lägga ner. Det sista året spelade vi en till två gånger om året.
Du gör ju fortfarande bisarra saker, hur nykter du än är idag. Först var du med i det enorma lajvet Futuredrome, som Henrik Wallgren anordnade vid Kinnekulle… Varför?
— Det går tillbaks till att vi är gamla skolkompisar. Han ringde och berättade om det här gigantiska projektet och bad mig skriva några låtar med en kille som gör elektronisk dansmusik. Vi satte ihop ett band och spelade i full lajvmundering. Grundidén var väldigt bra, men när man väl stod där kändes det ganska löjligt med ett sargat Mad Max-landskap. Det var mest en massa ungdomar som sprang omkring i karaktärer och pratade konstlat teaterspråk. Jag hade en fruktansvärd natt. Den typen av test är väldigt intressant när man har lagt av med droger, klarar man en sådan natt, så klarar man vad som helst!
Och i våras var du med i en krogshow tillsammans med Black Ingvars på Trädgårn i Göteborg i våras. Det låter helt bisarrt. Berätta!
— Killarna i Black Ingvars är också gamla bekanta och dessutom känner jag alla i Rallygänget, som skrev manus till showen. Jag var med på förra Rallyskivan, den med progglåtar i storbandstappning. Det blev min premiär i Bingolotto förra året, haha. I showen skulle jag spela en misslyckad Las Vegas-sångare. När jag gick på gymnasiet sjöng jag Sinatralåtar i aulan och jag är ganska bra på att sjunga svulstiga låtar, jag gillar det helt enkelt. Det var en kul utmaning.
Du är ju med på låten Hela världen é din på nya Latin Kings-plattan. Hur kommer det sig?
— Jag träffade dem på en efterfest i samband med filmfestivalen i Göteborg. De kände till Stonefunkers och vi satt och sjöng backstage. Sedan ringde Dogge mig och jag åkte upp till deras studio i någon betongbunker i Alby. De skickade grunder som jag skrev en text till och åkte upp och spelade in. Sedan hörde jag inte någonting på ett år, så jag hade ingen aning om att den skulle komma med. Jag är lite tveksam till hur låten blev, men den är väl okej.
Det mest oväntade jobbet jag någonsin har haft var när jag spelade skivor på en fest som Hardcore Superstar hade. De lyssnade bara på P-funk och hade P-funk tatueringar. Väldigt märkligt.
Vad händer härnäst med ditt jazzprojekt?
— Jag har precis börjat mixa klart några låtar med min bror. Målet är att göra klar en hel skiva och att hitta någon som vill ge ut den. Jag är så pass nöjd med låtarna att jag är helt övertygad om att den kommer att släppas. Mina nya låtar är en konstig hybrid av mitt gamla funkförflutna och vistraditionen. Det är ett sökande efter en ny musikalisk identitet. I och med att jag sjunger på svenska känner jag mig säkrare och då blir det blir roligare. Jag har ofta tyckt att musik på svenska är fjantig, nu går jag via visan och har hittat hem till en originell och personlig musik som jag lever och brinner för. Jag kallar det riktig svensk soul och jag vill att alla ska lyssna och dansa med!

Ep:n ”Emrik med vänner” distribueras av Border och finns i välsorterade skivaffärer. Den 10 januari 2004 sänder P4 Riks en livekonsert med Emrik med vänner. Håll koll på www.emrik.nu för konserter och albumsläpp.