I VARJE MUSIKVÅG FINNS DET BAND SOM MOBBAS UT, SOM BLIR HÅNADE OCH UTFRYSTA. BAND SOM ÄR LITE FÖR GALNA OCH EXPERIMENTELLA FÖR ATT PASSA IN I RÅDANDE TREND. MEN OFTAST ÄR DET JUST DE BANDEN SOM STÅR FÖR DET INTRESSANTA I VARJE VÅG MENAR DAN EDMAN, SKIVSAMLARE I STOCKHOLM. SEDAN TVÅ ÅR TILLBAKA DRIVER HAN CD-R-SKIVBOLAGET LUSTFUNGUS SOM GER UT HEMBRÄNDA SAMLINGSSKIVOR MED BORTGLÖMD MUSIK.

HITTILLS HAR LUSTFUNGUS givit ut åtta skivor, bland annat en samling svenska hårdrockssinglar och tre delar i serien “Misfits of the wave”, som består av udda new wave-singlar. Varje konvolut innehåller långa, detaljerade beskrivningar av låtarna och banden och en förklaring till varför skivorna ges ut. Många har även omsorgsfullt ihoppusslade omslag, unika för varje skiva.

Restaurang Kvarnen, Stockholm, måndag 27 maj, kl 18:30

Vad menar du med bortglömd musik?
— Vi kan ta “Misfits of the wave”-skivorna till exempel. Många av de lite udda wave-banden på 70-talet blev utskällda för att göra skämtmusik, oseriöst och krystat. Men om man lutar sig tillbaks och tänker så är det faktiskt band som har suttit och knåpat ihop väldigt speciell musik i en replokal. Musik som inte låter som något annat. De har tagit influenser från oortodoxa håll och inte passat in i den nya, fräcka vågen som har kommit. De är inte de nya Sex Pistols, Wire eller Throbbing Gristle, eller vad fan det var för band som var hypade då. Det blir onekligen någonting sorgligt och ödesmättat med riktigt bra musik som blivit bortglömd. Och det gör att det blir en speciell känsla i sådana inspelningar.
Många av dem känns som de sågades och ignorerades för att de var före sin tid.
— Jag tror inte att tiden har kommit ifatt dem än. Jag är inte mycket för svår musik som sådan, till exempel jazz, experimentmusik, gammal industri och skummare former av postrock som är så populärt i Stockholm just nu. Jag har försökt skala bort den medvetet svåra delen och tog istället det som jag tyckte var unikt.
Vad hade du för urvalsgrund, vad var unikt tyckte du?
— Det är ett litet fenomen. Varje gång det kommer nya vågor av musik — på 60-talet kom det garageband och psykband, på 70-talet kom punken och den nya vågen — blir det en kreativ explosion under de första åren. En explosion där man får göra vad man vill. Det blir verkligen sann musikalisk anarki. I den miljön föds en massa intressanta band som glöms bort 10-20 år senare för att de inte passar in i retrovisionen av vad som egentligen hände då. Och det är lite sorgligt. De blir utmobbade helt enkelt. Temat på hela “Misfits”-serien bygger på det. Nummer ett heter “Bullied Euro-trash”, tvåan “Americana freak-o-rama” och trean “Girl Geeks”, det är mobbingbarnspunk liksom. De som inte fick vara med och inte koms ihåg, för de kunde inte sina Stooges-referenser lika bra som alla andra.
Speciellt “Girl Geeks” är en favorit. Den innehåller bara experimentella kvinnliga band. Jag blev väldigt inspirerad av den skivan.
— Folk gör ju inte annorlunda musik av en slump, det finns ju någon sorts anledning att musiken blir som den blir. Jag har forskat lite i öststatsrock, före murens fall, det är människor som varit isolerade utan någon möjlighet till att kunna slå igenom kommersiellt. När du inte har några som helst förutsättningar för att bli ett arenarockband, finns det inte ens en anledning till att försöka göra något kommersiellt gångbart. Kolla på tjejbanden som började i slutet av 70-talet, det fanns inga öronmärkta kulturpengar för att just ditt band skulle få släppa en skiva. Tjejband får en helt annan push idag än vad de fick då. Ju sparsammade medel, desto större chans har musiken att bli genuin. I sådana lägen är det bara de riktiga eldsjälarna som orkar gå hela vägen. Svenska Mögel är ett exempel, ett av Sveriges häftigaste band, med ett helt unikt sound och rytmer som inte är av denna värld, fantastisk produktion.
Hur kommer det sig att du kom på idén att plocka fram gamla låtar och ge ut dem på skiva?
— Jag hade samlat på new wave-singlar i ungefär tio år. Det var jag och kanske någon bekant eller två som var de enda som uppskattade låtarna. Det började väl med att jag köpte min första cd-brännare för att bränna ner alla singlarna till mig själv. Så gjorde jag ett fint omslag för att kunna ge bort till kompisar och så skrev jag lite. Och då kom jag på idén, pang! Jag gör ett spelbart fanzine om den här musiken! Och så rullade det vidare. Sedan fick jag idén med “Annorlunda Underground” och det är idén som blivit populärast.
Jaså? Varför då? Den är ju mycket svårare att ta till sig än Misfits of the wave-skivorna.
— Jag vet inte varför. Folk som inte har någon koll på underground-musik alls kan ändå älska den skivan. Den är väldigt jordnära. När jag ska förklara vad den handlar om så brukar jag snabbt rabbla att det är lite kalkonmusik och lite incredibly strange och sådär, men den innehåller så mycket mer. Saker som jag verkligen tycker är bra och roliga. Möjligtvis då och då fullkomligt vedervärdigt dåliga, men ändå så kul att det är värt att lyssna på. Folk som är helt sålda på “Misfits of the wave” gillar i allmänhet inte “Annorlunda underground” och tvärtom.
Hur kommer det sig?
— “Misfits”-samlingarna återknyter till en subkulturell explosion som människor kan ta till sig idag. Musiken tillhör den new wave-våg som kom i slutet på 70-talet, det är en stil som folk känner till och som dessutom är aktuell igen. “Annorlunda underground” är noll våg. Känner du till uttrycket incredibly strange?
Inte direkt, men man fattar ju på ett ungefär vad det kan tänkas stå för.
— “Annorlunda underground” bygger mycket på loppisfynd. Jag tycker om att köpa enkronorsskivor. Så skivan innehåller kristen kalkonpop från 60-talet med en produktion som sätter The Stooges i evigt mörker, fritidsgårdslåtar från Gävle med 12-åriga tjejer som gör svartrock som är så jävla dyster utan att de ens fattar det själva. 12-åriga killar som försöker göra någon slags Kiss-variant med ansiktsmålningar och gör riff och takter som inte ens de mest avantgardistiska band skulle komma på. Och det slänger man ihop med skruvade svenska world-music artister som inte heller vet vad de håller på med. Skivan blev en intressant blandning av saker som är bra av väldigt olika anledningar.
Du återkommer hela tiden till experimentlustan. Var finns den kreativa explosionen som någon som du kommer gräva fram från just nu? Är det postrocken? Electropopen?
— Jag vet faktiskt inte. Tyvärr har jag inte haft tid att leta fram de små “Misfits”-grejorna som kan har kommit fram i de nya trenderna. Men då och då ser man något som står lite utanför. Det brukar vara en sådan klappa-på-huvudet attityd åt band som gör något roligt eller speciellt. Folk tar det inte på allvar. Ju mer amerikansk man låter, desto bättre anses det ju vara. Och det ska gärna vara lite groovy också så att vi kan känna att det är lite klassisk rock’n’roll i det här. Jag dissar inte sådan musik, jag säger bara att det skymmer sikten för allt annat.
Vad var det som fick dig att börja samla på udda skivor?
— Jag är ett offer av Twisted Sister-vågen. Ett gammalt hårdrocks-kid. Sedan upptäckte jag punk, sedan hardcore, sedan trash metal, sedan tröttnade man på det och drogs mer och mer till de udda banden inom de här genrerna. En dag hade jag flyttat hemifrån och alla mina besparingar var slut, jag låg efter med hyran, men jag var tvungen att köpa skivor. Så jag gick ner till Skivbörsen i Västerås där jag bodde och började gå igenom deras reabackar. Det kändes nästan farligt att plocka fram musik som man hatat under hela sin levnadstid för att det inte var hårdrock eller punk. Och då upptäckte jag band som Essential Logic, Raincoats, Red Krayola, alla de här “Misfits of the wave”-banden.
Hur får man tag på Lustfungus-skivor?
— Jag har med mig skivor när jag går ut och så säljer jag på skivmarknader och i en skivaffär i Stockholm. Det finns ju ett problem. Trots att jag släpper cd-r skivor så släpper jag ändå andra människors musik utan att be om lov. Om jag skaffar en hemsida kan jag till exempel inte skriva ner vilka band som är med på skivorna. Förr eller senare kommer de att söka på nätet, hitta sitt bandnamn och det finns risk för att jag blir stämd. Ändå har jag skrivit otroligt fint på alla skivor att jag inte gör det i kommersiellt syfte och jag säljer dem billigt.
Är det något av banden på dina samlingsskivor som hört att du givit ut dem?
— Det finns bara ett band som vet om att jag har bootleggat dem, det svenska bandet Kitchen and the Plastic Spoons. De blev jätte-glada! För ett par månader sedan arrangerade de en Devo-klubb på en bar i Stockholm och jag träffade dem där. De tyckte att det var kul, för de var inne på det stuket totalt. Jag menar, de hade ju en Devo-klubb, det säger sig själv.
Den nyaste skivan du har gjort heter “No more exotica” och är en världsmusikssamling med låtar från bland annat Japan, Senegal och Påskön. Varför gjorde du den?
— Jag har samlat sådana skivor också, mest för att de har snygga omslag. Men varje gång jag har lyssnat igenom dem så har det funnits spår som stått ut. Det här är musik som man inte kan slå ifrån sig, det går inte att droppa en enda ironisk kommentar om musik som funnits i flera tusen år. Det har varit otroligt befriande att samla på sådan musik. Tanken med skivan är att också att bryta ner klyschorna om hur vårt musikaliska arv ser ut. Det är inte bara Riverdance och knätofsar.
Du säljer skivorna till självkostnadspris, sitter och gör individuella skivomslag och skriver mindre uppsatser om varje låt. Vad får du ut av det här personligen?
— Att upptäcka musik och sprida den vidare till andra är ett sätt att göra musiken till sin egen. Jag har aldrig varit musiker och har aldrig kunnat föra vidare något som är mitt. Om man hittar ett band som ingen känner till och som andra tycker är jättebra blir det en form av personlig feedback. Jag gör Lustfungus-skivorna för att få reaktioner, det blir ju en ego-grej till slut.

Nästa släpp blir del fyra i “Misfits of the wave”-serien och del två i “Annorlunda underground”-serien.
Lustfungus skivor kan beställas via fungi@tiscali.se och finns också på Little Shop of Records i Stockholm.