HAN HAR TRÄFFAT ALLA STORA ROCKBAND, BLIVIT ERBJUDEN GROUPIES AV TOMMY LEE OCH HAN ÄR BÄST I SVERIGE PÅ ATT SKRIVA BILDTEXTER. ANDERS TENGNER HAR UNDER TJUGO ÅR SPEGLAT OCH PÅVERKAT SMAKEN HOS DEN 14-ÅRIGA FLICKAN I EN MELLANSVENSK STAD, LÄSAREN SOM OKEJ I FÖRSTA HAND VÄNDER SIG TILL. HANS FÖRSTA TIDNING HETTE VÄRLDSPLOJ, HAN DREV THE RUNAWAYS SVENSKA FANCLUB OCH HAN HAR VARIT PROGRAMLEDARE FÖR METROPOLIS, METALLJOURNALEN OCH SPUTNIK. HAN ÄR MANNEN SOM INTE KAN SÄGA NEJ.

THELINS KONDITORI, Kungsholmen, Stockholm, måndag 13 maj, 13:00

Har du slutat med hårdrock?
— Ja, det har jag.
När gjorde du det?
— Det gick ju inte över en natt men för mig kulminerade hårdrocken när den bet sig själv i stjärten och blev glittrig och rosa och hårspray. Till och med Kiss hade färgglada kläder, väldigt Las Vegas. Men det är viktigt att säga att jag lyssnade på all musik, Madonna, Duran Duran och Depeche Mode, jag var aldrig bara en hårdrockskribent även om det kanske var där jag var mest synlig. Jag gillade melodisk hårdrock, Deep Purple, Black Sabbath, Kiss och Judas Priest. Men var aldrig inne på det slamriga och det var ju det som tog vid med grungen. Det var då jag upptäckte svart musik, funken från tidigt 70-tal. Det blev en ny värld och ju mer jag lyssnade på det desto mindre rock blev det.
Vad var det första du skrev?
— En artikel om Blue Oyster Cult, 1977 eller -78. Det var i Poster, 70-talets stora svenska musiktidning före Okej. Det var en affischtidning som kom ut en gång i månaden. Den var alltid en höjdpunkt eftersom de skrev om Kiss i varje nummer och Kiss var mina gudar. Jag sprang en del på Posterredaktionen som fanns i Liljeholmen i Stockholm, för att leta efter Kissbilder och så. En dag frågade chefredaktören Hans Hatwig om jag ville skriva om Blue Oyster Cult. Jag tyckte jag var journalist, knackade på backstage och sedan satt jag där och snackade med Eric Bloom och grabbarna. Jag började ju som ett fan. I samma veva kom Runaways till Sverige och då följde jag med och skrev en lång turnérapport. Det var ingången och sedan fortsatte det. (Det var Hans Hatwig som startade Okej också. Han kom från Tyskland och tyckte det saknades en riktig poptidning i Sverige.)
I satanistdebatten på 80-talet var du ett rolodexnamn. Var står du i satanistdebatten i dag?
— Den slog ju verkligen mot den musik jag tyckte om, mot hårdrocken som jag är trogen i hjärtat. I hårdrocken dolde sig några av världen bästa musiker, men det fanns ju avarter inom hårdrocken också, de som klantade sig med ockulta idéer. Jag försvarade musikstilen när den blev attackerad, vilket den oftast blev av religiöst fanatiska personer. De såg symbolerna som användes ganska lättvindigt och fördömde dem. Men lyssnar man mer än på bara orden fattar man att det handlar om de mörka sidorna av livet, inte om satanism. Som när Kiss sjunger “hotter than hell”, då handlar det inte om helvetet utan om en snygg tjej de sett på stan, det handlar om sex! Alice Cooper sjöng “only women bleed” och folk trodde det var en uppmaning till kvinnomisshandel, men det handlade om en kvinna som satt fast i ett miserabelt förhållande med en man som misshandlade henne. Ingen brydde sig om att lyssna ordentligt. Det finns rebeller i alla musikgenrer. Frank Sinatra, Elvis, bägge var rebeller. Idag är det Marilyn Manson och Slipknot. Det ska vara fantasieggande, som att läsa serier eller läsa böcker. Ingen musik är skadlig, det är bara verklighetsflykt.
Du slutade gilla hårdrocken när den blev glammig men tidningen hade ju sin peak då?
— Ja, jag var på turné med Mötley och Poison och sådana band. Det var efter den tiden jag började tröttna.
Berätta ditt bästa Mötley Crüe minne.
— Jaa… vi var ju mycket på turné med dem. Trummisen Tommy Lee har alltid varit bussig, ställde alltid upp och så. Vid ett tillfälle kom han släpandes med två groupies och sade till mig och fotografen: varsågoda, de här är till er.
Vad gjorde du?
— Ingenting. Jag var gift vid den tiden.
Är Max Martin en kompis till dig?
— Nej.
Man tror att dina kompisar är Max Martin, Annika Sundbaum-Melin och alla i Europe.
— Delvis rätt. Max Martin och jag känner inte varandra. Vi säger hej när vi ses men är inte nära vänner. Annika Sundbaum-Melin och jag jobbade ihop på tidningen Rocket. Det var hennes första mediejobb. Hon gillade svensk hårdrock och hon fick ta hand om den bevakningen.
Rocket?
— Det var en kortlivad tidning som fanns 1985, parallellt med Okej. Men jag började egentligen som radiopratare. Jag körde närradio, ett program som hette Heavy Metal Heaven på tisdagar. Det var jävligt kul. Vi hade telefonväkteri, körde nattsändningar och önskelåtar. De första sändningarna var hysteriskt dåliga men på slutet var de rätt bra. Framför allt fick vi träffa alla stora rockstjärnor, för det fanns ingen som ville ta i Ritchie Blackmore när han kom hit. Så vi träffade Kiss, Ozzy, Ritchie — alla stora hårdrocksband satt i den där lilla studion. Force, alltså Europe innan de hette Europe, var där. Vi jobbade mycket för att den svenska hårdrocken skulle höras och det ledde till att en tv-producent ringde upp mig. Han tyckte jag hade bra radioröst och frågade om jag ville göra tv också. Det ville jag ju förstås. Jag har aldrig sagt nej till något.
— Han ville att vi skulle göra ett hårdrocksprogram i SVT och det blev Norrsken från Sundsvall, 1984. Direktsändning från Sundsvall. Jag var skitnervös. Det var ett program med en massa olika musik och jag hade en kvart där jag visade tre rockvideor. Men jag intervjuade folk också, DIO, Judas Priest, Ozzy och Kiss. Det hade ett stort genomslag, tv var stort på den tiden. Folk viskade när jag var på McDonald’s.
Sedan då?
— Norrsken ledde till ett eget musikprogram som hette Metalljournalen. Det var det första fristående hårdrocksprogrammet i Sverige så det fick mycket uppmärksamhet. Men jag hade ju andra intressen, så vi strukturerade upp ett tredje program som hette Metropolis och det är det bästa jag har gjort. Expressen skrev “Metropolis är bäst” i en tv-krönika. Där kunde Metallica dyka upp precis som Duran Duran eller en intervju med en skådespelare. Vi träffade Steve Martin och vi vari replokalen med Toto. Vi gjorde två säsonger men på den tiden skulle tv lägga ner alla bra program och göra nytt. Det blev Sputnik som var mitt sista i SVT. Sputnik var 1989 eller 1990. Sen ringde ZTV och undrade om jag ville göra deras rockbevakning så gjorde jag det i tre år.
Det finns människor som fortfarande minns hur du dissade Venom i Norrsken 1989. Står du för det fortfarande?
— Ja, det gör jag. Det var ren jävla smörja, fy fan vilket skitband. Jag kan dissa Slipknot också. Jag kan dissa alla band som har sångare som låter bröööl.
Vilken är din styrka som journalist?
— Jag är ettrig, jag ger mig inte. Sedan är jag bred. Det tror inte folk men idag skriver jag i vintidningar, i biltidningar och i antiktidningar med samma glöd som jag skriver om pop och rock.
Okej, ett vintips för högst 120 kronor?
— Jag gillar röda, helst bordeaux. Det finns ett gott på systemet, Pata Negra Gran Reserva för 85 kronor. Jag tycker annars om ålderstigna viner. I källaren har jag Château Mouton-Rotschild från 1921, och jag har Lafite Rotschild från början av 60-talet. Jag är född 1961 och det var ett makalöst år i Bordeaux, ett av de bästa på 1900-talet tillsammans med 1929, -45, och -82. Jag blev biten i mitten av 80-talet. Då gick jag på auktioner, botaniserade i privata vinaffärer och lade i källaren, då var det inte så dyrt som idag. Jag köpte lådor direkt från vingårdar, man förbokade och sedan låg de och väntade i tre år. Kostade kanske 3 000 för tolv flaskor och marknadspriset var sedan kanske 8 000-9 000 kronor.
Är det ett tekniskt intresse?
— Nej, ett njutningsintresse. Men jag har alltid varit en samlingsmänniska och jag lär mig mycket om det jag tycker om. Till mina flickvänners stora förtvivlan. Jag ska kunna allt, lära mig allt och ha allt. Intresset för antikviteter har också växt. Jag har aldrig lockats av nya saker, jag är inte progressiv. I jobbet håller jag bara på med det som är nytt. Då är det skönt att komma hem till en fotogenlampa. Det är de sista tio-femton åren jag på allvar har börjat intressera mig. Hemma hos oss är nästan allt gammalt. Det värsta jag kan tänka mig är att bo i ett modernt minimalistiskt hem.
Beskriv din stil.
— Det är en eklektisk blandning. Vi bor i ett hus från 1910 och har rivit ut allt nytt. Vi har alla moderniteter: dator, video, diskmaskin och så, men det ska inte synas att man har det. Vi har bara sekelskifteslampor och har bytt ut alla strömbrytare till bakelit. Elektrikern höll på att bli galen när jag sa att jag ville ha utanpåliggande el. Vi har satt upp pärlspont, bytt fönster, vi har linoljemålat. Det är inte så dyra intressen, men det tar tid. Jag älskar jugend, art nouveau, men det är för dyra möbler. Art deco älskar jag också, glas, metall, sten och kubistiska former. Nyare än så gillar jag inte, efter 1935 är jag ointresserad. Utom av bilarna. Jag har två veteranbilar. Nu är jag inne på Volvo Amazon och har en svart från 1964 och en dimgrå Sport från 1963. Den är nedplockad nu för att lackas om i originalfärg. Såklart.
Vilket är Sveriges bästa band någonsin?
— Abba. Överlägset. Det finns inget annat. De har första, andra och tredje plats. Man behöver inte ens motivera det. Jag älskade Abba även som Kissfan.
Hur ser ditt förhållande till Europe ut?
— Det är jättebra, men de är inte så tidlösa. Än idag träffar jag flera av killarna i bandet. Jag är gudfar åt trummisens son och vi träffas på grillfester och födelsedagar. Framför allt Håkan, Ian alltså, men honom kände jag innan Europe. Jag minns när han ringde och sade att han skulle bli trummis i Europe.
Kände du dig delaktig i deras framgång?
— Okej har säkerligen hjälpt till att bygga upp den. Jag var på turné konstant med dem i ett, två år. Jag var med på hela första Japan-turnén och på USA-turnén. Jag var nästan en del av turnésällskapet. Europe var med i nästan varje nummer. Ibland ringde jag hem artiklar, ibland skickade jag med flygkurir eller så faxade jag. Jag vet inte hur jag fick ihop det, men det var 80-talet, money was no object. Pengarna rullade. Vi hade en fotograf som var en månad i LA och kom hem med bara två jobb, men det var värt det. Sedan min första USA-resa 1984 har jag varit där 72 gånger. Två gånger var semester och resten jobb. Jag har varit i Japan fem gånger, i England säkert över 100. Jag har varit Ryssland, Singapore, Thailand — över hela världen och träffat popstjärnor. Jag har tillbringat tre månader i en flygstol.
Vad gör du när du flyger?
— Man hamnar i en dvala och tar sig inte för så mycket. Men jag brukar lägga upp frågorna, vrida och vända. Vi vill veta samma saker som vanligt, fast om nya artister och då måste man skruva om frågorna.
Finns det en fråga du alltid ställer?
— De flesta vill ju veta idolfrågorna, personuppgifter. Längd, vikt, skostorlek, favoritbok och ögonfärg. Första kyssen, pojkvän och flickvän. Det är inte alltid lätt. Man märker hur lika artister är, de berättar samma sak. Framför allt gäller det pojkbanden. Jag skulle kunna göra intervjuerna själv. Jag vet precis hur de ska svara och då gäller det att hitta frågor som överrumplar.
Tycker inte pojkband det är konstigt att du frågar om första kyssen.
— Nej. Jag har aldrig gått någon journalistutbildning så jag är nog… vad heter det, o, o, o… okonventionell i mitt sätt att fråga. Det blir oftast ett samtal. Man refererar till sig själv och så. Ofta säger de att det inte kändes som en intervju och det är bra, då känns det som om man har gjort något annat. Jag går aldrig på presskonferenser, jag hatar dem och skäms över presskåren. Jag förstår att artister blir irriterade. Men man vill inte ställa de bra frågorna för då kan ju någon annan sno dem. Därför blir det urvattnat trams.
Finns det en fråga du aldrig skulle ställa?
— Vi är ju en glad nöjesprodukt men vi har ställt artister mot väggen och ställt kritiskt granskande frågor också. Vi biter oss fast men vi är inte ute efter snasket på samma sätt som skvallertidningarna och inte heller nyheterna som dags- och kvällstidningarna. Texterna har ändrats för när fler killar läste tidningen blev det mer frågor om teknik, låtskriveriet och musiken, mer musikaliskt djupt. Idag handlar det mindre om musiken och mer om artisternas privata liv, vad de tycker och tänker och känner. Det hade inte riktigt varit spännande att fråga Ritchie Blackmore om hans första kyss.
Det hade väl visst varit intressant?
— Jo, det kanske det hade, men på den tiden riktade man sig mer mot en 18-årig hårdrockare som ville veta vad Blackmore hade för pedaler och sådant. Vi hade en serie som hette Johnny O’kej, som var en råtta som ställde fräcka frågor. Tecknad. Den där råttan var ju jag eller någon annan. Johnny O’kej ställde de här kaxiga frågorna, som man inte vågade fråga själv. Vi försökte sparka liv i den där serien förrförra året och gjorde en hund istället men det funkade inte.
Känner du aldrig att artisterna ni skriver om är väldigt slätstrukna?
— Absolut, det är jätteslätstruket. Har blivit allt mer. Det är ju för att de har sina intervjuperioder där de möter pressen, pratar med liknande tidningar över hela världen och svarar samma sak på samma frågor. Med Britney Spears till exempel så kan du nästan ordagrant jämföra hennes svar mellan olika intervjuer och det är ju inte så kul. Men artister idag är konsumtionsvaror. Det är bäst före datum på i stort sett alla. Det finns ingen som debuterat de senaste två åren som jag spår en 15-20 år lång karriär. Inte en chans. Det är inte ens en fördel längre att man är etablerad för om du inte säljer mer och mer och mer är du en flopp. Goodbye. Hej då.
Har tidningens läsare förändrats?
— Ja, det har de. På 80-talet läste alla som var intresserade av pop och rock Okej, både tjejer och killar. Idag är det bara tjejer som konsumerar idoler, så idag är det mer en tidning för tjejer. Vi har inga sminktips, vi är en poptidning för ungdomar, men killar idag har inte idoler i samma utsträckning som förr. Ungefär samtidigt som grungen kom och hårdrocken dog ut började pojkbanden komma och de var ju helt marknadsförda mot tjejer. Förr hade tjejer och killar samma idoler men idag är det helt segmenterat. Killarna spelar dataspel och läser inte alls, inte ens serietidningar. Det är sorgligt. Och det märks på unga artister. Om man frågar om de har en favoritbok kan de aldrig svara för de läser inte.
Vilken är den vidrigaste rockstjärna du någonsin har träffat?
— Alltså, de flesta lyckas ju hålla sig trevliga under den stund man träffas även om de spelat. Det är egentligen bara en intervju jag rest mig från, ett rockband som heter Raven. Det var i England för länge sedan. De var så diviga och otrevliga så jag reste mig och sade att ni är idioter.
Men borde man inte resa sig och gå oftare? Jag ångrar många intervjuer där jag inte rest mig och sagt fuck off.
— Absolut, men oftast blir jag mest störd på deras management, så min ilska har oftast drabbat artistrepresentanterna.
Ju mesigare musik desto mer sprit och droger, diskutera!
— Nej, det tror jag inte. Jag tror inte det finns så enkla sanningar. Det går inte att generalisera.
Om du fick se ett liveband i kväll från vilken tidsperiod som helst, vilket skulle det vara?
— Lätt! Kiss live i Cobo hall i Detroit 1975.
Om du fick ändra på en svensk lag, vilken skulle det vara?
— Skattelagstiftningen, helst fastighetsskatten. Jag betalar gärna skatt, och jag förstår varför vi gör det men vi har alldeles för högt skattetryck i Sverige. Framför allt drabbar det så olika. Bara för att jag har köpt ett hus med lånade pengar och tar hand om det och betalar kommunalt vatten och sophämtning och inte belastar samhället ett jävla skit, ska jag då betala skatt på något jag egentligen inte äger? För det är banken som äger mitt hus tills jag har betalt av det, och även om huset gått upp en miljon i värde så är det inga pengar jag kan spendera. De är ju låsta där tills jag säljer. När det drabbar äldre som har köpt ett hus och betalat det och som måste flytta för att de inte har råd att bo kvar på grund av fastighetsskatten är så hög, så är det så sinnessjukt att jag blir vansinnig.
Så du lägger din röst i höstens val på…?
— Jag är ambivalent. Jag har aldrig varit socialdemokrat. Jag har i hela mitt liv varit borgare, men aldrig partibunden. Jag har röstat på alla borgerliga partier, de senaste åren har jag röstat på moderaterna, men sedan försvann ju Carl Bildt och ersattes av torrbollen Bo Lundgren. Sedan är de extremt positiva till EU och jag är militant motståndare både till EU och till gemensam valuta. Då är det svårt att rösta på moderaterna.
Varför är du emot EU?
— Jag tycker det är för mycket byråkrati, det är så mycket dumheter, fullständig idioti. Om vi accepterar grundidén att länder ska föras närmare varandra så förtas den idén av likriktningen och av utarmningen av identitet mellan länderna. Det ska vara samma i Frankrike, Grekland och Sverige utan hänsyn till kulturella skillnader. Utopin är ett förenat Europa, det ska ju bli en federal stat. Det vågar de inte säga, men det är ju tanken. Men en federal stat med lika många språk som länder tror jag inte fungerar. Och gemensam valuta gagnar ju storföretagen mer än invånarna. Valutan är en del av landets kultur.
Men tänk vad skönt för alla rockband att slippa växla pengar när de är på turné.
— Och tänk vad skönt om rockbanden kunde skaffa sig en hjärna så de kunde lära sig skilja på valutor. Det är ett dilemma. Jag kan inte rösta på moderaterna för de är så EU-vänliga och jag kan inte rösta på socialdemokraterna för de står för ett skattetryck som jag inte kan acceptera. Jag har alltid tyckt det varit viktigt att rösta…
Men du skulle väl inte INTE rösta?
— Men vad fan ska jag rösta på då?
Men vi har ju partier att välja på, det är väl bara att rösta. Ta ditt ansvar.
— Ja, jag vet. Men när du har fundamentala åsiktsskillnader med partiet du vill rösta på så är det svårt. Jag gillar verkligen inte moderaternas extrema privatisering av företag eller deras utförsäljning av allmännyttan.
Har ni grannsamverkan mot brott i ert villakvarter?
— Ja, det har vi. Vi skaffade villalarm det första vi gjorde, förstås. Men vi ser till varandras hus, vi vattnar blommor, matar katterna, tömmer brevlådan åt varandra och så. Det hör till, man kan inte stänga in sig om man bor i villa. Man kan begränsa det, men jag tycker det är trevligt att snacka skit över staketet. Vi har blivit väldigt goda vänner med några som bor två hus bort, det är ju jättetrevligt att gå på middag dit. Sedan när man blivit lite lurig är det skönt att bara ha 25 meter hem. Jag har slutat gå på krogen. Det slutade jag med av praktiska skäl när jag flyttade från innerstan. Jag kör bil vart jag än ska, jag är oerhört bilburen.
Du kanske är amerikan egentligen?
— Ja. Mycket av det jag tycker om är amerikanskt men mycket av det jag ogillar är också amerikanskt. Eldorado finns inte.
Berätta om hårdrocksbandet Heavy Load. Vilken var din roll?
— Jag var den femte medlemmen kan man säga. Jag hade precis hade börjat skriva i Poster när jag hörde om dem genom en bekant i en studio där jag pryade. Han hade mixat Heavy Loads platta och tipsade mig om det här nya svenska hårdrocksbandet. Det tyckte jag var spännande för jag hade aldrig hört talas om ett svenskt hårdrocksband som skulle låta internationellt. Det visade sig vara två bröder, Styrbjörn och Ragne Wahlqvist. Förgrundsfigurer i bandet, från Östermalm. Hårdrockare som aldrig dricker eller röker och är hur trevliga och väluppfostrade som helst. Skulle jag haft kul skulle jag ju aldrig åkt med dem på turné.
— De var väldigt musikaliskt drivna och efter konserten åkte man till hotellet och sov. Jag lärde känna dem ganska snart och vi blev goda vänner. De hade inga roddare och jag var sjutton år och erbjöd mig att åka med, så jag var roddare helt enkelt. Sedan behövde de någon som jobbade externt för bandet och jag gjorde väl en del av de saker en manager gör. Jag var med tills de upplöstes 1985. De har väl inte officiellt upplösts än men de har inte varit aktiva sedan -85.
Varför hände aldrig Heavy Load?
— Av olika skäl. Dels var de där bröderna väldigt envisa, de skulle göra allt själva. Spela in skivor och ha eget skivbolag. Allt. De hade väl läst någon artikel om någon manager som lurat någon och att skivbolag bara var iglar som skulle suga ut artister. De blev erbjudna att signas till ett majorbolag ganska snart efter första plattan, men sade nej och startade egna Thunder Load Records. De var extremt driftiga men det räckte inte i mediebruset. Men de hade fans och tog sig runt på försäljningen med nöd och näppe. Sedan brast det i sången. De skulle ha skaffat sig en djävulskt bra sångare, för det var viktigt i hårdrocken på den tiden. De stora hårdrocksbanden har ju nästan alltid bra sångare.
Vad hette de andra medlemmarna?
— Ja, det var ju Ragne och Styrbjörn Wahlqvist och så var det Eddy Malm och Torbjörn Ragnesjö. Han var kusin med Ragne och Styrbjörn.
Det finns bilder som man minns i Okej. Som den där bilden på Per Gessle när han står och måttar med händerna och sedan en fråga när man skulle gissa vad han måttade för något. Vad är bakgrunden till den?
— Alltså, han ville ju ha pengar för att ställa upp i Okej. Gyllene Tider blev stora väldigt fort och vi skrev ofta om dem och en dag sa han att: vill ni intervjua mig och ta bilder vill jag ha pengar. Vi har aldrig betalat någon. Den dagen någon kräver det slaktar vi den artisten. Bilden råkade vi bara hitta, vi visste inte varför han poserade så men vi skrev: så här mycket pengar vill jag ha för att vara med… Sedan bojkottade vi Gyllene Tider tills de kröp till korset. Efter det har Per Gessle alltid ställt upp och varit ohyggligt positiv.
Skämdes han?
— Ja, han insåg att han var ung och dum. Han älskar pengar och är snål som helvetet.
Sedan är det bilden med Dag Finn i badkaret och bildtexten “Hej tjejer, det är bara att krypa ner”.
— På den tiden gjorde vi verkligen hemma hos-reportage. Framför allt Dag Finn är lämplig, säger man klä av dig och ställ dig i duschen så gör han det. Det är väl oskyldigt i och för sig. Vi har haft Dr Alban i duschen också, med könshåren synliga.
Men känns det inte understimulerande att skriva texter om Britneys heminredning när du är 40 år?
— Jo, det kan man kan tycka men jag har alltid haft andra intressen vid sidan om. Vissa moment är ju tråkiga, typ lyssna igenom intervjuer. Men även den tråkigaste dag slår att jobba på gummifabriken i Gislaved. Men sedan har jag väl svårt att förstå att jag blir äldre. Jag känner mig med i matchen bland 16-åringarna. Vår målgrupp tycker fortfarande att jag är en ball snubbe.

Karin Magnusson är journalist och programledare för Flipper i P3. Smygläs nya Okej-nummer på www.okej.se