MIKAEL RICKFORS
Hearthunters
(KGR)
* * * *
Ända sedan debuten med ”Daughter of the night” (oförskämt underskattad av det samtida Sverige) har Rickfors konsekvent och utan att snegla på trenderna gått sin egen väg och gjort sin egen musik: intelligent och själfull dansmusik. Personlig musik — men ändå musik med bred kommersiell potential.
Att Rickfors idag inte är ett större namn internationellt hänger nog samman med hans egen motvilja, eller oförmåga, att marknadsföra sig själv. Både röst och låtskrivartalanger räcker till.
’Hearthunters’ avslöjar inga nya sidor hos Rickfors. Den är ett steg vidare: modernare ljud, mer klaviatur och fräckare gitarr.
Det är likgiltigt att jämföra den här skivan med ’Blue fun’ eller någon annan av hans tidigare plattor. Utvecklingen går framåt i små steg — men konsekvent. Och Rickfors senaste LP är alltid hans bästa. Det gäller också ’Hearthunters’.
Hela första sidan är den bästa svenska dansmusiken just nu (Det dö’ Bert!). Rickfors har sitt hjärta i den klassiska soulmusiken, men han har utan tvekan lyssnat och tagit intryck av nutida svart musik som Prince och Michael Jackson.
Baksidan är melankolisk och öppnar med skivans vackraste låt ”Chasing shadows” — en klassisk kärleksballad som Rickfors sjunger som bara Rickfors kan — innerligt.
Plattans sista spår ”Heart of darkness” har bara lånat titeln från Joseph Conrads fantastiska roman. I Rickfors och Huss version finns det ett ljus i mörkret. Och det är, tvärtemot titeln, en glad danslåt med snärtig refräng.
Jag har bara en enda invändning mot den här plattan: Hur kan två människor med så god smak som Rickfors och Hasse Huss få till ett så gräsligt omslag?
Lämna ett svar