På gruppens nya album, det fjärde i ordningen, lämnar Lustans Lakejer den engelska rocktraditionen. Istället tas steget över Atlanten till ett annat rocksound. Det betyder mer gitarrer, mjukare harmonier och gissningsvis ett stort antal förvånade hemmaplans fans. LARS TORNDAHL bevittnar i bilder hur Lustans Lakejer ändrar inriktning. HÅKAN LAHGER berättar varför dom gör det.
Johan Kinde snurrar champagneglaset i den vänstra handen och slänger nonchalant ifrån sig det tunga silverbesticket på tallriken med den högra. Några rester från den grovkorniga ljusbruna iranska kaviaren sprätter ner i knät på en helt ung flicka som sitter intill den champagnesörplande ynglingen i vit smoking. Han stryker bort kaviaren från henne med små nätta rörelser så att översidan av hans välmanikyrerade händer bara helt lätt snuddar de svarta nylonstrumporna. Samtidigt ger han henne en kyss och viskar något i hennes öra. Hon skrattar till och blottar stora vita tänder under tjocka plutiga läppar täckta med blodrött läppstift.
I andra delar av den väldiga och luxuöst inredda lokalen sitter andra unga män och kvinnor upptagna av mat, dryck eller stillsam konversation. Stämningen är varken uppgiven eller förväntansfull. Lugnet är ytligt men den råhäftiga vrålångestdesperation som brukar infinna sig kring midnatt på andra etablissement uti vår stad är fjärran. Ett krossat vinglas mot en vit bordduk river hål av tystnad och förstämning bland gubbpojkarna och gummkvinnorna. De snörper på munnen och tittar bort som de sett sina föräldrar göra åtskilliga gånger ute i Djursholms- eller Lidingövillorna när den där bullrige uppkomlingen till granne brutit den etikett som råder inom den svenska överklassen sedan urminnes tider.
Plötsligt reser sig Johan Kinde, tar ett stadigt tag i sin vackra bordsdam och de börjar gå mot utgången. Hon snubblar till något, antingen beroende på decimeterhöga klackar eller det ymniga flödet av champagne. Just innan de lämnar lokalen vänder sig den vita smokingen om till hälften och höjer sin lediga arm som för att förbereda en vinkning, en hälsning till avsked. Innan han tagit ut rörelsen märker han att ingen i den stora salen har blicken mot parets håll. Han sänker handen, knycker något på sin kraftiga nacke, rycker åt sig sin snubblande fiancé och går ut. Det enda som hörs är massornas sorl.
— Pappa välling, pappa välling, ropar någon i fjärran. Söndag morgon. Visst det var idag jag skulle intervjua Johan Kinde.
Drömmar är nästan bättre än verkligheten är tanken när jag möts av en varggrinande tandställning bakom vilken döljer sig Johan Kinde. En man som ännu inte fyllt 21 år men som redan avverkat fyra LP-plattor och minst lika många uppsättningar av sin orkester Lustans Lakejer. Där en av medlemmarna en gäng myntade den klassiska devisen ”kläderna är viktigare än musiken”. Ett uttalande som väckte mycken förargelse men som givetvis skaffade Lustans Lakejer ett alldeles oemotståndligt rykte.
Det har gått fler rykten sedan dess. I fjol gick ett rykte om att John Kinde skaffat tandställning för att japanerna krävde det om dom skulle lansera Lustans Lakejer.
— Nej, nej jag skaffade tandställning för att dra in mina tänder. Passade på det här året när jag visste vi skulle ligga lågt. Borde fått tandställning redan när jag var liten.
Säger Johan Kinde iklädd en helt vanlig ylletröja. Bredvid honom sitter Anders Ericsson, Lustans Lakejers andre medlem. Precis som tvillingbandet Ratata — också på Stranded Rekords — har Lustans krympt. Gitarristen Anders Ericsson som hoppade med på turnén efter LPn ’En plats i solen’ hösten 1982 har varit Johan Kindes ständige följeslagare sedan dess. Johan Kinde skriver alla texter men de gör en del musik ihop. Sitter på varsitt håll och försöker sedan kombinera ihop något. Anders har melodikänslan och Johan kommer på rytmen, så att det blir ”popmusik”.
— Arrangemangen är Johans starka sida, säger Anders.
— Harmoni är Anders starka sida, replikerar Johan.
Det var förra våren det hände. Det som i dagarna resulterade i den nya LPn. För det var då dessa två herrar på allvar började lyssna på amerikansk musik.
Först Eagles. Sedan Christoffer Cross, Michael McDonald, västkustrock i allmänhet, disco. Ratatas Mauro Scocco var vägvisaren på den amerikanska allfarvägen. Precis som Tom Wolgers försökt att vara det något år tidigare. Tom var inte inne på den engelska musiken som övriga i Lustans utan gillade allt från Stevie Wonder till Doobie Brothers samtidigt som Johan Kinde ”hatade” det.
— Det krävdes nästan att man blev så trött så man spydde på den musik ”man skulle gilla”. Redan som punkare gillade jag lite mot min vilja ”Night fever”, ”Staying alive” och Chic började man gilla. Har alltid gillat hits. En hit är en låt som man inte får gilla men ändå gör. Som bygger över olika smaker.
— Utmärkande för hits är att man inte vet om man skall hata eller älska dom, fyller Anders i.
Utmärkande för Lustans Lakejer var — jag undrar om det kommer att gälla så värst länge till — att människor visste alltför väl om dom skulle hata eller älska gruppen.
Det är klart att en kille som ”ombads” sluta på gymnasiet, som bara haft stadigt jobb i två månader och efter det svor att ”det var sista gången jag arbetade för någon annan”, som säger att ”70-talet var smaklöshetens årtionde”, som en gång visat upp en flicka i hundkoppel på ett skivomslag måste skaffa sig en del ovänner.
Att Johan Kinde och Lustans Lakejer är ”posörer” (kan någon människa berätta för mig vad uttrycket egentligen betyder) är det vanligaste skällsordet.
— Har svårt för att förstå varför folk gör fula saker för samma pris som man kan göra vackra. Det ser jag ingen mening med. Det vi håller på med är en underhållningstradition som går tillbaka till Sinatra, Fred Astaire, Hollywoodgrejen. Med lite mer substans än Hollywood. ”Style with substance”.
— Det är rätt ofta jag har skinnjacka och skäggstubb och ser rätt risig ut på scenen. Det har en viss stil ändå. Både Marlon Brando och Richard Gere har stil. Det är där det hela ligger. Det handlar inte om att vara snobbig. Det är en farlig balansgång mellan stil och spekulation. Det får egentligen aldrig bli så.
Hur mycket vanlighet, politik, gråhet, socialt engagemang tål Lustans Lakejer. Helt enkelt; hur mycket substans får ”stilen” innehålla innan den tappar stilen?
— Det där är svårt. Jag låter som Mikael Rickfors, men jag har försökt skriva mer om ”det där” (Kinde menar troligen den vardag som vi alla lever i). Men jag har problem att säga det på ett sånt sätt att jag kan stå för det.
— Jag är full av beundran för Wiehes sätt att skriva politiska texter som ”Jakten på Dalai Lama”, ”Flickan och kråkan” eller ”Lindansaren”. På samma sätt som jag har svårt att ta politisk ställning har jag svårt att skriva om det i ett så stort perspektiv. När jag skriver handlar det om enskilda människor, oftast mig själv. Samtidigt måste du tänka på att jag är 20 år. Vad gör man när man är 20. Hur lever man då? Mycket för stunden.
Ja, det verkar så. När jag frågar Johan Kinde om tidiga Lustans Lakejer och spelningarna på Musikverket i Stockholm svarar han ”jag minns inte hur vi lät på Musikverket. Jag har nog förträngt Musikverket”.
Först var Lustans ett källarband, vilket som helst, men ju mer Kinde kom in i gruppen desto punkigare blev stilen. För att byta till mera pop, Jam och 60-talslåtar när det blev populärt. Sedan kom ’Unknown pleasures’ med Joy Division och det uttrycket mixades med Magazine, Roxy Music och Television till det Lustans vi hittills känt. Samtidigt som Kinde och Company tänkte så här i Sverige tänkte andra likadant i England och så var det en stil, en trend, en ny musikstil.
— Och det blev till slut ett jävligt segt begrepp. Det känns mer som ett ok om halsen, säger Kinde resignerat.
Så därför innehåller den nya Lustans Lakejers LPn mycket av Anders Ericssons gitarrspel. Precis som amerikansk (västkust) rock också är gitarrdominerad istället för klaviaturdominerad. Men den relativt vardagliga ton som trots allt kan anslås bland Los Angeles kokainsniffande och swimmingpoolslögande rockmiljonärer möter inte sin motsvarighet hos Åkersbergas stolthet.
— Jag är en obotlig romantiker i själ och hjärta, säger Kinde frankt och fortsätter: Alla människor är gråa och enkla och är så större delen av tiden. Den delen tycker jag är ointressant för man känner sig själv och därigenom alla andra. Jag försöker hela tiden leva som jag lär och engagera mig i min musik, umgänget och kärleken.
Trots det svartvita har Johan försökt hålla texterna lite mer positiva denna gång. Förra LPn ’En plats i solen’ blev väldigt dyster och personlig. Denna gång är det mer objektivt.
Just textskrivandet tycker Johan precis som de flesta andra är det som han fått kämpa med. Melodierna bygger mer på en intution, en talang som antingen finns eller inte finns.
— Skulle vilja bilda mig mer. Läsa litteraturhistoria. Känner mig begränsad där. Läser aldrig dikter. Inspireras mest av filmer och böcker. Inte speciellt ”Tunga” böcker, ler han.
Skrattet är aldrig långt borta i Johan Kindes sällskap. Det är väl det som slår mig och som aldrig syns i Lustans Lakejers uttryck på skiva och scen. Johan Kinde och de olika människor han arbetat med under åren har valt att renodla en sida hos sig själva. Att framställa en kanske inte falsk, men begränsad och endimensionell bild av hur de ser ut. Valet har varit mycket medvetet.
Så vi får aldrig lära känna den Johan Kinde som går hemma i tofflorna och smårapar och är smutsig i håret och luktar svett under armarna?
— Borde gå omkring i tofflor på scenen och smårapa. Den distansen till sig själv vore häftig, skrattar han.
Lurar han då inte alla unga kvinnor med sin tro på den stora, höga, rena, vackra kärleken. Njaa, han har levt i ett förhållande i tre år. Men det var ett så ”stormigt och passionerat” förhållande så dom hann aldrig fram till tofflorna och diskbänken.
— Vardagsproblematiken är ointressant att skriva låtar om, slår Kinde fast och vi stänger den avdelningen. Går en sån här människa att samarbeta med, frågar jag Anders.
— Det är oftast svart eller vitt för Johan, svarar den timide Anders Ericsson.
I och med en grammofonskiva som kommer ut nu i dagarna spricker den bilden. USA är inte England. Hur mycket Johan Kinde tycker illa om ”intellektuell” rockmusik så var Lustans Lakejer en konstruktion. Jag kan sträcka mig till en intelligent konstruktion. Den musik gruppen gör idag är mer jordnära, bredare och släpper in mer luft och ljus. Den öppnar för Johan Kinde och vilka han nu kommer att arbeta med i fortsättningen att göra andra saker. Mindre bundna till former och regler. Observera att jag inte sagt ett ord ännu om att dagens Lustans Lakejer är bättre än gårdagens. Det är förtidigt. När jag skriver det här är hela plattan inte ens klar.
Klart är att någonting har hänt. På alla plan och nivåer.
Den lilla Strandedetiketten sitter i stora Polarhuset vid Norrmalmstorg och Stikkan Anderssons dotter Marie är nere i Frankrike på den stora årliga skivbranschträffen i Midem och har bland annat Lustans Lakejers nya. platta i bagaget
En epok är slut. En annan har just börjat. Strandedfamiljen inte bara växer. Dess kärleksbarn har kastat alla förtöjningar och gungar ut på en bred landsväg med nervevade rutor. Den amerikanska flaggan vajar lätt i vinden och den engelska ligger snyggt ihopvikt i bakluckan.
Lämna ett svar