STRINDBERGS
Bibeln
(MNW)
Unga punks som växer upp och bestämmer sig för att byta musikstil eller tjurigt håller kvar vid det gamla brukar bli precis lika odrägliga. Byta stil klarar de oftast inte och det låter taffligt. Puritanerna blir bara pinsamt sorgliga.
Johanson, Carlén och Borgh, som utgör Strindbergs, har lyckats finna en farbar led mellan dessa två grynnor.
Med bara bas, gitarr och trummor försöker Strindbergs med sin energi, värme samt naiva och fumliga arrangemangsidéer få alla tolv sångerna att fungera. Det gör de nu inte men tillräckligt många spår genomstrålas av samma kraft som en gång var KSMBs kännetecken (varifrån gitarristen Johan Johansson kommer, basisten Janne Borgh är från skånska Moderns) att betyget blir minst godkänt.
Strindbergs kardinalfel är att inte skilja på grammofonskiva och liveframträdanden. Här vägrar dom att göra avsteg från sin formel och när dom undantagsvis gör det blir resultatet mycket mer överraskande och omedelbart.
Ett sånt tillfälle är ”Hettan” där Johan Johansson sjunger och pratar om rasismen. En bra text och ett arrangemang som spräcker upp, som blandar akustiskt och elektriskt, som inte väjer för tystnaden, som vågar bli töntig.
Annars är det larmet och storstadspulsen som dominerar. Ibland blir Clash-influenserna för starka. ”Tuktelsen börjar” drunknar i London Calling-gitarrer, medan ”Bollar” håller sig ovan vattenytan tack vare texten.
Strindbergs kommer alltså ifrån sin debut med hedern i behåll. Slarvlyssnarna kommer att tycka det är ungefär samma bröl dom hade trott. Men dom kanske får sig en tankeställare när ”Snabbare än tiden” dyker upp i P3:s Skivstafetten någon söndag framöver. För det har den här snärtiga melodin med sin poppiga inramning kapacitet för.
Det ska fan va rebell i dessa tider.
Lämna ett svar