ANNE-LIE RYDÉ
Anne-Lie Rydé
(EMI)

Det finns många bra sångerskor.
Svårigheten är bara att hitta rätt form för dom; rätt låtar, perfekt produktion. Anne-Lie Rydé och Extra var t ex aldrig den optimala kombinationen, det hördes att här fanns en röst som skulle kunna vara något annat, något bättre.
Hennes första solo-LP är inte heller den perfekta lösningen. Men den är ett par stora steg på vägen.
Rätt låtar finns… ”Segla på ett moln” av Per Gessle är den bästa ingången på LPn. Det lugna tempot och den vackra melodin kontrasteras av Anne-Lies tillbakahållet intensiva sång och arrangemangets spänning. Det är LPns bästa spår.
Öppningen är Lill-Babs gamla ”En tuff bruk i lyxförpackning”, och även om den inte faller utanför ramen blir det inte mycket mer än en kul grimas. Något som kan ge radiospelningar förstås men… så bra är den gamla låten väl inte?
Då är Anne-Lies egna kompositioner så mycket bättre. ”Ensamt barn” och ”Ögon ser mig” är starka, den förstnämnda har en suggestiv refräng precis som hennes ”Alltid blå”. ”Ögon ser mig” är snabbare, med ett nervöst syntbubblande i kompet, men lever mycket på Anne-Lies sång som tar kommandot framför alla andra delar i musiken. Alla!
Mindre lyckat är ett rockigt spår som ”Jag vägrar”, där rock bara betyder fort… det svänger inte. I så fall funkar ”Cirkulerar” bättre, med ett blåskomp som sätter rockfärg på ljudbilden. Och när den låten byggs upp mot ett stökigt klimax och Anne-Lies röst nästan bryter samman i ett skratt — då arbetar allting tillsammans och hennes version av rock stämmer.
Annars tycker jag att dom återhållsamma låtarna är bättre. När rösten släpper ut exakt så mycket av sin kraft som behövs, när vi hör att det ligger en rejäl bit outnyttjad kraft kvar, som bara släpps lös utan bromsar vid speciella tillfällen. Avslutande ”Kungar” är ett av dom bästa exemplen.
Så där kan man hålla på och plocka och fundera och lyssna särskilt noga… och då är allt hyfsat. Danne Sundquists produktion är tuff och spännande, det blir aldrig slätstruket. Men det är ändå bara ”Segla på ett moln” som är riktigt bra.
Om jag skulle spela in en kassett med bra låtar just nu är det den enda som skulle komma med från Anne-Lie Rydés LP. Dom andra är hyggliga, men känns aldrig nödvändiga att gå tillbaka och lyssna på.
Det är fortfarande hennes röst som är utropstecknet. Den kräver ännu bättre låtar, ännu bättre arr och spänning.