Det är långt ifrån rockens kompromisslösa vrål när Tomas Lundblad och de andra musikerna i Stockholms filharmoniker framför ett av de stora klassiska musikverken. Samtidigt finns det kopplingar. Tomas Lundblad är en i rockgenerationen och han lever med en fot i nuets musikuttryck och med en i musik som överlevt århundraden. Det kallas seriös musik och är någon musik tidlös så är det denna. Tomas Lundblad är en av dem som ska föra den vidare in i dataåldern.

Det har gått ganska exakt 189 år sedan musiken skrevs när Tomas Lundblad och de andra musikerna i Stockholms Filharmoniker framför Joseph Haydns 101:a symfoni, kallad ”Uret”, en lördagseftermiddag i april 1983.
Dirigenten Otmar Suitner styr med säker hand och yviga gester orkestern genom det vackra och storslagna verket och i den halvbesatta salongen sitter auditoriet (som publiken heter i sådana här sammanhang) och lyssnar koncentrerat och andäktigt. Inte en gest, knappt en rörelse och absolut inte ett ord avslöjar alla stämningar och känslor som måste genomströmma de fascinerade åskådarna.
Det är långt ifrån rockmusikens vrål och ilska. Långt ifrån rockbandens utstuderade imagejakt och rockpublikens högljudda och ofta våldsamma utlopp för sina åsikter, sin glädje, sin ilska.
Det kallas klassisk musik. Det kallas så av dom som inte är invigda. Bland de kunniga och intresserade har det benämningen ”seriös musik”. Inte för att ställa sig över någon annan musik (åtminstone vill inte Tomas Lundblad och hans gelikar ställa sig över t ex rock eller jazz) utan mer för att ha ett varumärke för att skilja den vitt omfattande seriösa musiken från den ”kommersiella”, schlager, skvalmusik – det lättköpta.
Det har gått lång tid sedan Haydn satt i London och komponerade ”Uret”. Inte fullt så lång tid har det gått sedan en britt vid namn T S Eliot skaldade: ”Närvarande tid och förfluten tid/Är kanske båda närvarande i kommande tid/Och kommande tid i förfluten tid”.
Smaka på dom orden, för det är om dom denna text handlar och det är om dom som Tomas Lundblad och hans kollegers livsverk troligtvis kommer att handla.

SERIÖS MUSIK

”Seriös musik” låter väl bra trist, eller hur? Strikta miner, allvarliga ansikten, oklanderliga frackar, långklänningar, monoton musik som alltid låter likadant, vrid in P2 på radion… alltid likadant…
Eller är det kanske inte så? Har inte alltför många läxor lästs på alltför slarvigt? Har inte alltför många generaliseringar alltför lätt fått bli accepterade och rådande hos en ung generation?
— Tänk där sitter man i frack och har framför sig jävligt svåra noter. Som regel sätter man sig inte och skrattar i det läget. Det vore som att läsa världens sorgligaste dikt och samtidigt asgarva och klappa sig på m1 gen. Sitter man som publik på konserthuset är det en helt annan stämning än på en rockkonsert. Där är det mer utåtriktat, vrålet är alltid tydligare än inre känslor. Går man på en seriös konsert vet man ofta vad som ska hända. Istället riktas koncentrationen mot små detaljer. Jag tycker faktiskt att musiken får en bättre chans på det sättet än inom rockmusiken. Tänk dig bara hur många band man sett som man tyckt varit häftiga. När man sedan hört skivan så har det inte alls varit samma sak. Det är två helt olika saker, som att titta på en tecknad film i förhållande till en vanlig spelfilm.
Få kan bättre än just Tomas Lundblad förklara varför gränserna mellan rock och seriös musik borde vara öppnare.
Han är i lämplig Schlager-ålder, 23, samma som den genomsnittlige läsaren av den här tidningen, han är mycket intresserad av rockmusik samtidigt som han sitter i en av Sveriges ledande symfoniska orkestrar.
För honom är det naturligt att söka sig mellan musikgenrer, åtminstone som lyssnare (han har själv inte spelat rock, däremot har han varit dansbandsbasist ”för att tjäna pengar, tyvärr var utrustningen så dyr att jag ändå bara förlorade på det”).
För dom flesta ungdomar är det inte så. Det vet alla som är insatta i ämnet och vissa har försökt ändra på det. Men det är svårt att konkurrera med rockberget när man själv har sin Muhammed satt på institution sedan århundraden…

GENESIS GAMMELTJO

”Seriös musik” ska det alltså vara, inte ”klassisk”.
— Klassisk musik, det är Mozart, Schubert, Beethoven, formfulländarna. Det finns massor av musikformer under benämningen ”seriös musik”, klassikerna är bara en del av den seriösa musikhistorien. I huvudsak dom stora namnen under den Wien-klassicistiska epoken. Samma uppdelning finns ju inom rockmusiken. Det är ”rock’n’roll” inte ”jazz”. Vad skulle hända om jag kallade Japan för jazzrock eller Genesis för gammeltjo…?
— Vi har fått en stämpel att vi skulle vara så insnöade. Du vet själv hur det är; ”lyssnar du på sån där trött skit?” Man blir betraktad som rena engelska departementssnubben. Med fet cigarr och sovande i frack. Det är så fel det kan vara. Nu måste du försvara dig, men ska man tala om trångsynthet ska väl rockfantasterna om några ta åt sig. Ar man rockfantast lyssnar man bara på rock från A till O. Man kan knappt fråga efter Earth Wind & Fire utan att rockfantasten får en chock. Nu sitter jag här och snackar som om jag vore världens mest toleranta människa själv, men något menar jag med det jag säger…
Tomas Lundblad är i vanliga fall en kille med den s k glimten i ögat, finns begreppet fortfarande så är han urtypen för en ”spjuver”. Men när han säger detta är han allvarlig, för musik är något allvarligt för honom. Allvarligt och viktigt.
Allt annat vore kanske förvånande. Har man sysslat med en sak sedan 5 års ålder torde man vara ganska hängiven sitt mål. Och han vill sprida sin musik:
— Inom rockmusiken spelar grupperna inför sin publik. Vi framför alla ”bands” musik. Det är som Tomas Ledin sa: Skulle Mozart leva idag skulle säkert även han åka runt världens alla Sheratons och sparka sönder rummen, och slänga kärringar i poolen. Han var en av den tidens ”snubbar”. Jag tycker det är viktigt att tänka så, att inte allt behöver vara förlegat för att det är gammalt.
— En annan intressant sak är att rockbanden ofta tar upp alldagliga frågor i texterna. Och de alldagliga frågorna har faktiskt inte förändrats så mycket sedan 1700-talet. Kärlek, död, arbetslöshet finns lika mycket i den här musiken. Skillnaden är att det vrålas ut i rockmusiken medan det här sägs med andra medel. Givetvis är rekryteringsfrågan en enormt svår nöt att knäcka. Skulle jag lyckas med den skulle jag inte sitta i orkestern…
— Jag och en annan ung violinist satt och spånade ihop en kanske löjlig tanke, men ändå: Vi tyckte att man t ex skulle köra musiken till filmen ”2001”, Strauss ”Also sprach Zarathustra” med märk konsertlokal, sedan på med ljuset! In med orkestern, pooff! Och annonsera: ”Filharmonikerna Live!” Däremot får det inte bli någon amerikansk popcornshow.
— Filharmonin har ju populärkonserter på Gärdet i Stockholm varje sommar, det är också ballt. Att orkestern kommer ut bland ”vanligt” folk. Det kanske gör att dom vågar gå på ordinarie konserter också. Förhoppningsvis medför det att man inser att man inte behöver ha frack och långklänning för att gå på en konsert. Och att man inte behöver kunna partituret (ett styckes ”noter”). Tyvärr finns det snobbar som sitter och följer konserten i partituret. Det kan dom läsa före eller efter, eller så kan dom lika gärna lyssna på en skiva, såna supernollor…

TYPISK FILHARMONIKER

Om Tomas Lundblad är en typisk filharmoniker vågar jag inte ens gissa efter att endast ha nosat på människorna bakom de precisa, perfekta, underverken. Stockholms filharmoniker är en brokig samling. Allt från gamla uvar som suttit på sina podier i 30-40 år, över excentriska konstnärssjälar proppfulla med upptåg och lustigheter till det unga gardet i Tomas ålder. Som kanske suttit i ett eller högst ett par år bland de 97 utvalda.
Däremot är det helt klart att den typiske filharmonikern inte är någon glamourgosse ens i de finkulturella sammanhang. För det är inga rikemanslöner musikerna uppbär efter år av övningar, repetitioner, stipendieresor, Akademistudier etc etc.
Visserligen varierar lönerna men för att ta Tomas som exempel så har han ca 6000 i månaden, före skatt! Det innebär 4000 efter taxeringsmyndigheternas granskning. Alltså detsamma som en fattig Schlagermedarbetare eller betydligt mindre än en musiklärare. Detta trots att det nuförtiden nästan går att komma in från gatan och bli musikpedagog.
Det finns givetvis dom som tjänar mer. En skicklig konsertmästare (”kapellmästare”) kan ibland bli rena auktionsföremålet mellan t ex filharmonikerna och Hovkapellet. Och visst går det att tjäna pengar på olika former av ”svartspelningar”, men i det långa loppet är det undantag.
Tittar man på de skyhöga instrumentpriserna på den här nivån framstår lönerna som ännu lägre. Tomas violin kostar 20000 och det är i sammanhanget rena vrakpriset! Han planerar just nu att köpa ett nytt arbetsredskap och räknar med att i bästa fall komma undan med 50000 kronor. Givetvis kommer detta att innebära att han blir skuldsatt för resten av livet… Men det finns ett ”om inte” som i alla andra ambitiösa människors liv. Tomas ”om inte” heter soloviolinist.
— Visst sporrar det fortfarande att tänka i såna banor även om jag börjar bli ”gammal” nu. När jag var yngre tänkte jag att jag skulle bli världens bästa violinist. Men så blir man äldre och ser hur hårt klimatet är. Min ambition är naturligtvis att bli så bra som möjligt. Att nå så högt upp på trappan som det någonsin går. Att kunna vara stolt över att jag kan någonting. Det tycker jag är en frisk inställning till vad man än gör, det borde varje människa tycka. I Sverige går det inte att leva på att vara solist. Men man kan eventuellt komma ut genom att lyckas i fioltävlingar för ibland sitter det internationella managers i publiken. Det fungerar alltså som ett slags folkparksforum.
I arton år har Tomas mer eller mindre närt dom här tankarna. Redan när han var två år uppförde han improviserade konserter med hjälp av skohorn och armveck. Och den vägen har det vandrat. Från fem års ålder har han sedan utbildats i musikens konster. Först av sin far som är musikrektor, sedan av en annan pedagog, därefter på Musikaliska Akademin i Stockholm.
Men det kunde kanske lika gärna varit New York Rangers eller åtminstone Leksands IF idag.
— Jag var med i Dalarnas TV-pucklag och var väl ganska bra, men så fick jag inte ställa upp för min fiollärare och på något sätt fick det väl mig att tänka ”Jag kanske är ganska bra på det här och jag kommer nog inte till NHL i alla fall”.
— På den tiden var musiken en annan grej, inte lika allvarlig. Jag kom ihåg en gång när jag frågade en tjej som hade lektion före mig om vilken sida hon varpå i kursboken. Hon svarade ”43”, själv var jag på sidan 23… Lite senare var ställningen 60-59 till henne. Då flög fan i mig och jag tänkte ”Aj fan, jag ska nog kunna bräcka tjejjäveln”, det var rena tävlingen! Så jag gned ju på som ett svin, jag hade lika gärna kunnat ligga under med 2-1 i set i tennis…
Det vari klass 5 och 6 som Tomas musiksatsning blev ”seriös”, och han började uppmärksammas så smått.
— Jag blev väldigt hjälpt i min satsning av att mina idrottskompisar tyckte att det var spännande att läsa om mig och stöttade mig hela tiden. I den åldern lyssnar man så mycket mer på kompisar än föräldrar. Folk som bara är duktiga på att spela och som är som Bambi på hal is när dom får skridskor på fötterna blir så lätt betraktade som fånar. ”Titta vilken jävla tönt, det är säkert hans morsa som klär på honom också”. Jag tror att det är väldigt viktigt att man har ett godkänt och respekterat populärintresse bredvid spelandet.
På senare år har det blivit mest boxning av det sportsliga. Han vägrar envist avslöja sin klass i den disciplinen men hans bror, som också spelar violin på hög nivå, har varit Dalamästare, så Tomas kan gissningsvis få in en och annan fysisk pärla också om han försöker…

INTE TIDLÖS

Ingen musik är egentligen tidlös. Den är alltid präglad av sin omgivning, av speciella händelser, av skaparens inre tankar. Men den kan leva ändå. I stor musik finns livskraft och känslor som överbrygger tidsmässiga sekler. Det är om detta behovet av musikalisk vidsynthet handlar.
För seriös musik är bara ett samlingsbegrepp. Från Monteverdis 1500-talsverk till Stravinskijs eller Schönbergs 1900-talskompositioner är det långa fält av skilda omständigheter, skilda idéer, skilda attityder.
Ta bara Wienklassicisterna.
Samtida, generaliserat sett verkande inom samma fack, ändå så olika.
Haydn; mestadels ljus, glad, harmonisk, pompös — varför inte en Ultravox i dåtid?
Å andra sidan Beethoven; låter sitt inre styra på ett helt annat sätt. I den ena sekunden kan stämningen vara ljus och positiv, i nästa gravallvarlig — ödesmättad. Joy Division, Brian Eno?
Eller Mozart; en ständigt experimenterande, gränsöverskridande, anarkistisk spjuver. David Byrne, Peter Gabriel, David Bowie?
Musiken är också en utmärkt tidsspegel. Skillnaden mellan dom samtida Haydn och Beethoven är också där avsevärd. Beethoven, den frihetstörstande revolutionsromantikern. Haydn, i 30 år anställd hos Ungerns rikaste man Furst Esterhazy, konservativ och försiktig.
Hela tiden finns det också oskrivna kort i den seriösa musiken. Karriärerna var långa. En människas ambition kan skifta enormt under 40, kanske 60 års komponerande. Ta bara Beethoven, som när han sommaren 1802 insett att han höll på att förlora hörseln gick och skrev sitt kanske mest optimistiska verk, den 2:a symfonin, som inte avslöjade ett dugg om Ludvig Van:s innersta känslor!
Det finns andra fascinerande fakta bakom de komplexa, geniala verken. Som arbetsmetoderna. Att Brahms behövde 20 år på sig för att skrapa ihop sin förkrossande 1:a symfoni medan Mozart och Haydn kunde spotta ur sig sina. (Legenden säger att Mozart fullbordade en symfoni för att redan två dagar senare presentera en nyskriven pianokonsert…)
Tomas tänker däremot inte i såna banor när han spelar.
— Nej jag analyserar inte musik på det viset. Om vi spelar ”Uret” av Haydn så är det väl upp till var och en att sitta och tänka på vad Haydn menade med klockan, men jag gör det inte. Och du ska veta att när man sitter i orkestern så hör man väldigt lite av hur hela orkestern låter. Vår enda medhörning är dirigenten.
Om inte idéerna bakom musiken tänder Tomas så kan dirigenten däremot göra det.
— Dirigenten kan definitivt tända en orkester. Det är som en bra och entusiasmerande arbetsledare. Man känner att man nästan pressar igenom strängarna.
— Men det finns skräckdirigenter också som man lika gärna kunde vara utan. Det är såna gånger som man sitter och räknar sidorna som är kvar i noterna och tänker ”Vilken öken”. Värst är det om det är på sommaren eller våren för då är det tillräckligt svårt med koncentrationen ändå…
— Sedan kan man bli jävligt tänd av publiken också. Man märker om den är med. Eller från den ibland nästan elektriska spänningen inom orkestern. Mycket är upp till en själv. Man sporrar varandra inom stämman (inom instrumentgruppen). Samma gäller publiken. Naturligtvis blir man sporrad om den bara vrålar rakt ut och stampar i golvet efter sista satsen.
— Man kanske får spela om andra halvan av sista satsen, dirigenten kommer inspringande, naturligtvis blir man tänd av det…
— Det är då den här musiken är fantastisk. Att få spela musik som man alltid gillat och att få göra det tillsammans med hundra andra och dra på så att taket lyftet på kåken, slagverken dundrar och brakar ihop, allting rasar, en sträng går av och slår upp i ansiktet. Kraften…
Man behöver inte försöka greppa hela stycket för att ge sig in på det här området. Mängden av stor musik är så överväldigande och har sådan bredd att bara provsmakningar av ett antal klassiker räcker långt.
Mahler är en av Tomas Lundblads favoriter. Musiken är storslagen, klanguppbådet förstummande. Det här är musik som en gång influerade musiker i Tangerine Dream, Genesis, Roxy Music och Led Zeppelin. Förhoppningsvis kommer den att hitta en ny publik genom den nya pompösa (i positiv mening) rocken. Sedan må det vara Simple Minds, New Order, Marillion, Orchestral Manouvres eller nämnda Ultravox som gör den. Idéerna är i grunden ändå desamma!
Den seriösa musiken befinner sig utifrån sett i något av ett kramptillstånd. Gamla idéer har konservativt fått styra vidare trots att andra starka alternativ inom det ”seriösa” området har vuxit fram efter första världskriget och tagit över många av genierna. Alternativ som jazz, blues och rock. Den seriösa musiken har istället försvunnit in i diverse navelskåderier i form av allehanda elektronmusik. Som avantgarde och förtrupp är givetvis även dom här yttringarna nödvändiga, men tyvärr har eftertrupperna fastnat långt bakom fronten…
Visst görs det skönt ”klassiskt” klingande musik även idag, ta bara vår svenske Allan Pettersson (bortgången för bara ett par år sedan) eller polacken Lutaslawski, men ingen når ut till den stora publiken i någon större utsträckning. Nej, det är tyvärr så att även de gamla kända namnens publik sinar. P2:s lyssnarsiffror sjunker ständigt medan de ansvariga träter vidare om hur man ska köpa in program från utlandet och kultursidornas allt mer inåtvända skriverier.
Tomas Lundblad och hans medmusiker får ofta spela inför halvbesatta salonger när inte Beethovens samtliga verk uppförs (som gjorts nu i juni) eller om något av Mahlers, Brahms eller Dvoraks bombastiska verk uppförs.
Mahlers motto var ”min tid kommer”. Det är en stilla förhoppning att Tomas tid överhuvudtaget förblir. För det finns enormt mycket att hämta i det som kallas seriös musik!