WAYLON JENNINGS
It’s Only Rock & Roll
(RCA)

WILLIE NELSON
Tougher than Leather
(CBS)

PETER ROWAN
Peter Rowan & The Wild Stallions
(Appaloosa/imp)

SIR DOUGLAS QUINTET
Midnight Sun
(Sonet)

Waylon Jennings börjar med att sjunga ”It’s Only Rock & Roll” så sömnigt att jag måste lyssna extra noga för att höra om han verkligen inte sjunger ”Det är inte country, det är inte rock, jag vet inte vad det är…”
Han slutar med en medley på sina gamla succéer. Och får också in en närmast lobotomerad version av Little Richards ”Lucille”.
I ”Living Legends” sjunger han att han inte mått så bra på sista tiden. Det hörs. Waylon Jennings är definitivt inte i form.
Och det är han ju inte ensam om bland countryns laglösa.
Willie Nelson har alldeles för länge gjort country-versioner av gamla hits och sjungit in den ena duett-LPn efter den andra.
Det måste kännas visset för den som en gång skrev countryns allra bästa sånger. Inte minst för att countrypubliken inte verkar höra nån skillnad utan går och köper möget så att plattorna hamnar på topplistorna!
Men nu har Willie samlat sej och sjungit en ny LP med egna sånger.
”Tougher Than Leather” är en direkt uppföljare till den bästa moderna country-LPn nånsin: ”Red Headed Stranger”, som Willie gjorde 1975.
”Tougher Than Leather” är lika enkel och sentimental. Musikaliskt är det country som hör hemma brevid Dylans första LPn, Woody Guthrie och Jimmie Rodgers.
Texterna innehåller countryns två eviga motsatspar: tufft och sentimentalt, manligt och kvinnligt.
Övervärderar jag LPn för att jag är så glad för att Willie Nelson äntligen är tillbaka? Kanske.
Men jag tycker i alla fall Willie med ”Tougher Than Leather” gjort en alldeles utmärkt come-back. Lyssna på rösten — inlevelsen, känslan — och på Willies perfekt enkla gitarrspel!
Peter Rowan är en annan av mina favoriter i Texas-countryn. Hans båda LPn för Flying Fish (dist. Amigo) bjuder på allra bästa Tex-Mex-blandning — mitt emellan Texas och Mexiko. Bl a medverkar dragspelaren Flaco Jimenez.
Den här Peter Rowan-LPn hittade jag på import hos Lester i Stockholm. När jag la på den gjorde jag stora öron.
Första låten, ”I Can’t get Mellow”, är ju rockabilly! Och så fortsätter det: elektriskt, rockigt.
Hade jag inte känt igen Peter Rowan på omslaget hade jag undrat om det verkligen är samme Peter Rowan.
Men blandningen mellan stilar, som är så typisk för Texas, finns också i Peter Rowans rockmusik. Plötsligt spelar elgitarren country, sakta smyger Texas-sentimentaliteten in bland det tunga, hårda.
När mina öron vant sej tycker jag det är en riktigt bra LP, som påminner en smula om NRBQ. (Vilken dag som helst nu väntas NRBQ:s nya och efterlängtade LP till Sverige.)
Sir Douglas Quintet — det betyder att Dough Sahm och Augie Meyers inte bara spelar tillsammans igen. Det betyder också en återupplivning av och fortsättning på det ljud och den musik som var Sir Douglas Quintet.
Redan i första låten, ”Let’s Don’t Waste A Minute”, piper Meyers Farfisa-orgel till.
Sahm och Meyers (Louis Ortega spelar gitarr och bakom trummorna sitter Doug Clifford — jo, densamme som i Creedence Clearwater Revival) växlar mellan rakast möjliga rock och sentimentalast möjliga ballader. Och nån låt som är bäggedera: både halvsnabb och kryddad med en gnutta melankoli från Meyers dragspel. Plus en enstaka blues.
Både Doug Sahm och Augie Meyers brukar ju oftast göra LPn som är både och: hälften av låtarna är riktigt bra, hälften utfyllnad.
”Midnight Sun” är en riktigt bra LP rätt igenom.