Singelsidan byter ansikte igen.
Inspirerade av eurovisionsschlagern hittade vi en jury som lyssnade igenom 20 av veckans nya singlar. Trots att bredden på musiken var stor blev betygen entydiga. Tre låtar blev utan poäng, fem juryns självklara favoriter. Medan frågorna yrde som smällare en valborgsmässonatt, ”Kan man tävla i musik?”, ”Är det graderade betygssystemet rättvist?”, satte fyrmannajuryn 12, 10, 8, 7, 6 och så vidare på låtarna.
Håkan Lahger, Susanne Rolf, Jens Peterson och Lars Nylin valde favoriter bland 45-orna.
THE MAISONETTES
Heartache avenue
(Polydor)
En riktig Schlager i Motown-anda, souldisco gjord för dans och trallande. Den som kör på Heartache avenue kör i gamla kända kvarter. Tråkig kopia — eller återseendets glädje?
BLOCKHEADS
Twist & Shout
(Statik/SAM)
Ian Durys gamla medmusikanter rycker tag i en klassiker och gör en knyckig version. Påminner om Bad Manners humoristiska tolkningar. Roligt — men bra?
HUMAN LEAGUE
Fascination
(Virgin)
Det är inte lätt att försöka bli ABBAs arvtagare på engelska popmarknaden. Human League tar för säkerhets skull med tio olika låtidéer på sin nya singel. Växelsång mellan flickorna och Phil, skickligt och intressant… men är det lika fräckt som på succé-LPn ’Dare’?
HELLZEPHYRS
Bara en glad lantis
(Sonet)
På sin första LP skildrade Janne Bäckman och Hellzephyrs Sverige från Orsas horisont. Nu beskriver dom Stockholm från samma horisont, men med mindre kännedom. Landsbygdens maktövertagande — eller Arne Quick i 80-talet?
SAVOY
Musik i min radio
(EMI)
Bröderna Bornemark slår till med en skämtsam (?) låt. ”Jag vill inte ha någon musik i min radio”, sjunger dom mellan rimmen. Dom föregår med gott exempel — eller tänker någon verkligen spela den i radio?
LEO SAYER
Orchard road
(Chrysalis)
Ännu en vacker ballad från denne burrhårige clown, med musik av Alan Tarney. Denne är också producent och har arrangerat den smäktande melodin ovanpå mäktiga klaviaturklanger. Ar det här rätt blommor i vår — eller blir doften av orkidéer kväljande söt?
JOBOXERS
Boxerbeat
(RCA)
Engelsmän som slår in sina slag med en punch av nästan samma kraft som Costellos. Pianot slamrar på ilsket och den som inte tar till hopprepet i boxningslokalen kan väl dansa istället. Blir Sverigepubliken lika knockad som engelsmännen, som köpt Joboxers-singlar så att den hamnat högt på listan?
THE CREATURES
Miss the girl
(Polydor)
Siouxsie och Budgie är kreativa på egen hand. Inspirerade av javanesiska klanger och rytmer gör dom en egensinnig och spretig musik. Utan att använda den konventionella basen eller trumman lyckas dom få det att svänga. Men är det synthar eller klockspel eller något annat (träxylofon! /2sf-red) dom använder som ensamt komp/rytminstrument?
THE PYROMANIACS
Cara-Lin
(Mercury)
Den svenska trad-vågen fortsätter. Det här påminner om 60-talets mest osjälvständiga r’n’b-lån, med alla ingredienser konserverade. Men tänder Pyromaniacs någon? Och betyder trad. tråkig eller traditionell?
RUEFREX
Capital letters
(Rough Trade)
Nostalgi kan blicka kortare bakåt. Ruefrex håller andan från Englands 1977 vid liv, med k-pistgitarr och Rotten-röst. Men blåser dom liv i punkkroppen, eller släpar dom omkring på en vaxdocka?
LISA
Break it out
(Philips)
Lisa kommer från Holland och har försetts med en disco-låt av lättare snitt. Blåset och dom läckra rytmerna ger den dansanta profilen, och Lisa har en röst som håller intresset vid liv. Men är det för lätt jämfört med den nya dansmusiken?
BARRIKADORKESTERN
Internationalen
(Urspår)
Första maj är inte bara en dag för marscher — det är en dag vi dansar på. Men i det här stora gänget dansar dom inte efter samma pipa, det finns många rytm- och ackordanarkister. Lika splittrat som vänstern efter 1968. Har juryn hjärtat på rätt sida eller drar baksidans ”rock”-version med Engels konfekt ner betyget?
AL JARREAU
Boogie down
(WEA)
Jarreau har inte bara Rösten. Här har han skrivit en stark låt ihop med Michael Omartian och produktionen tar ut allt… såväl som av sång som av jazzsväng. Kan Jarreau fortfarande fascinera?
UNTER DEN LINDEN
Motstånd i läder
(Amalthea)
Malmöbandet trycker upp texterna på sin nya singel och överlämnar åt lyssnarens fantasi att avgöra om det är ironi eller pretentiöst dravel eller t o m bra. Klarade dom sig bättre med att Som, eller har den här hårda, mörka musiken samma kraft. Varför låter Amalthea-kollegerna Wiehe och Hylander yngre än den här kvartetten?
KENT ALKEGAARD
Time
(EMI)
En klassisk rockmelodi som ger Lasse Lindbom chansen att utveckla sina ljudväggsdrömmar à la Spector/Springsteen. Kent Alkegaard debuterar med en hygglig låt, men har han röst nog? Har det här tillräckligt profil för att höja sig över ytan i skivfloden?
VIA TOKYO
Man i uniform
(Hot)
Engagemang och entusiasm… Via Tokyo gör sin hetsiga låt med piskande klaviatur, ylande gitarr och marschtätat trummor. Den har ett envetet hoppande riff, som växer med tiden. Räcker det med hjärtat på rätt ställe… och var sitter i så fall hjärnan?
LUNA TWIST
Look out
(Statik/SAM)
Den banala popen kommer alltid att leva. Även om man klär den i synth-plagg och neuros-keyboards… så blir det till sist samme äppelkindade trallgosse. Å andra sidan är den popen alltid lika frestande. Hur många faller för den i 80-talskostymen?
FREDIN COMP
Kulan
(Planet)
Musiker bl a från Trettioåriga kriget, med en ambitiös rocksång. Stora klanger, en gitarr som fyller ut när sångaren tystnar och en refräng som känns som en refräng. Men också en låt som aldrig kommer någonstans. Och är texten med för att man behövde ord — eller är den verkligen kommunikation?
JAMES BROWN
Bring it on… bring it on
(MCA/imp)
Old funk never dies, it just get bad lyrics. Pappa Brown stormar in på scen med soulsmatter och otyglad vildhet. Alla bleka (…) kopior flyr i skräck. Energi och extas och ingen rockälskare kan stå oberörd. Men hur pressar dom in Browns energi på tape och vinyl?
BIG COUNTRY
Fields of fire
(Mercury)
I ett stort land ryms mycket. Den här låten har skotska höglandstoner och keltiska vindar. Den är också en mycket primitiv rocklåt, uppbyggd som ”Should I stay or should I go” med Clash. Den har Steve Lillywhites genialiska produktion, trummor som plötsligt byter rytm och slår som ”wild thing”. Den är uråldrig som skotska hedar och är ny som morgondagens stora namn. Det här landet rymmer gammelrockare och dom nya svartklädda lyssnarna. Men får Håkan Lahger ge den 24 poäng?
Lämna ett svar