BANANARAMA
Deep Sea Skiving
(London)

”Bananarama har återinfört en stil som vi alla skulle behöva och älska: den klassiska kvinnliga vokalgruppen.
Dom spelar inte gitarrer, trummor eller synthesizer. Faktum är att dom spelar ingenting. Dom gör bara vad dom gör bäst: sjunger och dansar. I motsats till dom övervärderade Go-Go’s — dagens Runaways — förlitar dom sej inte på sitt nyhetsbehag som kvinnliga rockmusiker för att dölja en massa falska toner och tjatiga riff.”
Så uttrycker sej Ian Pye i Melody Maker i en intervju med bandet i februari förra året. Därmed gör han sej till språkrör för en trend som verkligen inte är rolig: antingen ska det vara stön, piskor, uppfläkt och blåmärken eller gulligt, fnittrigt och för guds skulle bara sång från flickmunnar.
Det pinsamma är bara att flickorna i Bananarama inte ens är bra på att sjunga. Med pipiga anonyma röster trallar dom fram sina sånger i jämn och intetsägande vänlighet. En slags kontinental pop som säkert slår på tysktoppen. Typiska engelska, trevliga flickor, som tillsammans med Fun Boy Three hade hitsingeln ”Aie-A-Mwana” (en gammal discolåt) för ett år sen. D v s grabbarna återgäldade flickornas vokala insats på deras skiva.
Bästa spåret ”Doctor love” är skriven av Paul Weller, en discofunklåt som höjer sej något över resten. Nej, det här, och allt annat på LPn, klarar vi oss utan. Det är precis hit flickor får gå på det traditionellt manliga området utan att störa. Sjunga söt rockmusik går bra, ha tokiga kläder går bra, att dansa, fnittra och tycka politik är tråkigt går ännu bättre. Det vore ju för hemskt om dessa varelser skulle behöva riskera att göra bort sej genom att ”imitera män”, när de nu en gång för alla är så bra på att vara kvinnor.