AZTEC CAMERA
High Land, Hard Rain
(Rough Trade/MNW)
Den här skivan är så stark att det smärtar. Det är lika bra att gå ut direkt med det meddelandet. För mellan raderna i Roddy Frames texter och musik finns inget utrymme för hycklande omskrivningar.
Jag har svårt att tänka mig någon som för ett år sedan trodde detta om Aztec Camera. Frame & co inkluderat. Den briljanta debutsingeln ”Just Like Gold” hade följts av en radproduktioner stöpta i samma form men utan förstlingsverkets brännande värme och primitiva elegans.
Men det som LP-titeln indikerar är nu genomgånget och faktumet brinner, glöder, smeker, kramar.
”High Land, Hard Rain” är pop så spröd som rostbruna höstlöv, så bräcklig att vinden från ett hyggligt PA skulle kunna blåsa bort den.
Men efter det hårda regnet är det nu vindstilla. Aztec Cameras musik utnyttjar stiltjen till att meddela att det fortfarande går att göra pop direkt sprungen ur 60-talet utan att det spelar någon roll. Frames kärlek till popens enkelhet och självklara övertygelseförmåga är tillräckligt stor för att omöjliggöra detta.
Singeln ”Oblivious” är snabb och hetsig, den kommande singeln ”Walk Out To Winter” mer melodramatisk. ”We Could Send Letters” nästan överarrangerat pompös, men överarrangerad med hjärta och hjärna. ”Lost Outside the Tunnel” är helt formidabel. Låten har förekommit som singelbaksida tidigare men är i sin nya version en underbar melodram.
Detta är bara 4 sidor av Aztec Camera. Men vilka sidor! Fyllda av bilder, intryck, associationer skapar dom ett tvärsnitt av den bästa POP-skivan sedan Costellos ”Get Happy!” och Squeeze ”Argy-Bargy”. (Följdriktigt har Aztec Cameras musik likheter med dessa musiker.)
Roddy Frame är 19. Givetvis avspeglar sig detta i hans ord. När han sjunger: ”Faces Of Strummer fell from your wall, and nothing were left where they hung” eller ”Cos I’m always trying to be the archetypal free” är det genom en optimistisk tonårings ögon han ser mognad, utveckling, framtid.
I hans ord finns massor av plats för melankoli, krossade förhoppningar, desillusioner och besvikelser men det finns aldrig en centimeter för hopplöshet och uppgivelse att smyga in.
Det brukas talas om pretentiösa tonåringar. Oftast bland förståsigpåare som närmar sig gentlemannaåldern och som fortfarande skäms för sina egna pretetioner i tonåren. Roddy Frame är pretentiös och han skäms inte för det.
Nu när Aztec Camera kommit ifrån de tidiga lånen från amerikansk västkustpop (Love, etc) och gör sin alldeles egna kompromisslösa pop har han heller ingen anledning att göra det.
Det skulle i så fall vara för att han ibland inte lyckas uppnå den variation i vokalinsatserna som han eftersträvar. Och för att han ibland tenderar att låta som en korsning av Paul Simon och Elvis Costello istället för att förbli i sin alldeles förträffliga fålla.
”High Land, Hard Rain” är en underbar platta. Alla som tror att dom är tonåringar borde äga den.
Lämna ett svar