Pink Champagne är i mycket vad rockmusik borde vara men sällan är. Några människor som lär sig spela tillsammans, som utvecklas ihop, som anpassar sitt spelande efter varandras humör och förmåga, som skriver låtar ihop. Som blir bättre och bättre, gör låtar som fångar en allt större publik, som då får fler spelningar och gör skivor.
För någon vecka sedan avslutade Pink Champagne inspelningen av sin andra LP, preliminärt kallad ”Kärlek eller ingenting”, i MNW:s studio i Vaxholm. Dom fyra har producerat själva, Joakim Thåström kunde inte den här gången, och då kunde de inte tänka sig någon annan.
— Det har varit lättare att producera själva, berättar Gugge, Karin och Stina (Ann är sjuk när jag är i Vaxholm). Vi har fått bra kontakt med Curt-Åke Stefan som är tekniker, och inte behövt diskutera våra idéer via en mellanhand.
Med förväntansfullt vaksamma ögon spelar dom upp några färdigmixade låtar. Ljudet har blivit större och tätare, bland annat med hjälp av mycket synthar. Det låter också lite djärvare än debut-LPn, mer lekfullt i arrangemangen.
— Först var vi osäkra på dom nya låtarna. Dom här har vi skrivit på bara en och en halv månad, medan dom tidigare växte fram under flera år. Dessutom har vi inte testat dom nya på publik.
Dom släcker ner alla lampor och tänder några halvbrunna stearinljus för att spela ”De galnas karneval”, en spöklåt med långa talade partier och vansinniga klanger. Det hade säkert varit effektfullt om inte Pink-fnissen hörts i mixer-mörkret…
Men det är väl därför dom är så fina. För att dom kan skratta åt sig själva och inte tar allt så förskräckligt allvarligt. Och ändå har ett allvar och engagemang i botten, en grund som är så stark att den tål skratt och självironi.