Örnsköldsvik har ett relativt aktivt musikliv med ett fyrtiotal rockgrupper. Alla har anknytning till Musikhuset, en rockförening med 900 medlemmar.
Men problemen är stora. Isolering, utflyttning och stora avstånd. Och musiken speglar småstaden Örnsköldsvik. En stad som inte ens nåddes av punken.
Men på E-Street Café dånar ”Staten och kapitalet” från jukeboxen.

Storgatan skär rakt genom Örnsköldsvik. Den börjar nere vid hamnen och stiger sedan upp för den bergssluttning som staden bebyggt. En bra bit upp och över E4:an som delar Ö-vik i två delar ligger stadens Musikhus.
En stor träbyggnad som i tur och ordning fungerat som biograf, Frälsningsarméns kyrka och skateboardbana innan Musikhuset tog över. Förutom kontors- och replokaler ryms det två scener, en större (biografsalongen) och en mindre nere i källaren.
I kväll ska Kylans Rockorkester från Umeå spela på den lilla källarscenen.
I ett rum utanför själva spellokalen ligger The E-Street Café, Musikhusets rockcafé. Här kan man smaska i sig några negerbollar, ta en kopp kaffe och prata bort en stund innan Kylan drar igång.
Vid ena väggen står en jukebox där små singlar med Magnus Uggla, Ebba Grön, T-Rex och Jimi Hendrix byter plats på skivtallriken.
Musikhuset har så mycket som 900 medlemmar men som i så många andra föreningar är det bara en liten bråkdel av alla dem som är aktiva. Visst finns här idéer och uppslag hur man skulle vilja arbeta men det är alltför få som har energi och ork nog att genomföra idéerna.
I höstas klarade man ändå av två projekt: rockoteket och källarbandsprojektet.
Med pengar från Rikskonserter ordnades i det så kallade källarbandsprojektet kurser, eller snarare studiecirklar, där grupperna fick hjälp och spelträning. Syftet var att ge både inspiration och kunskap.
Hela projektet avslutades med en stor konsert, då de grupper som deltagit fick en chans att spela. Om ett sådant här projekt är framgångsrikt är svårt att mäta men klart är att Ö-vik i dag har fler rockgrupper än någonsin tidigare.
När jag sitter och pratar med några av de aktiva i Musikhuset, bl a Pär Sandström, Mats Byström och Gunnar Berg, är de ändå mest entusiastiska över Rockoteket.
— Under hösten har vi kört Rockotek varje fredag här nere i källaren. Vi har haft nåt band och så kört disco, men vi har försökt spela skivor som inte brukar spelas på vanliga diskotek.
— Det har varit jätteskoj men oerhört jobbigt att sköta.
Men om Rockoteket ska fortsätta som förut under våren är osäkert. Det blev för många småtonåringar. En märklig orsak som de motiverar med att fjortonåringar inte tillför musiken något, utan bara vill ha disco…
Osökt glider vi in på Musikhusets förhållande till kommunen.
— Vi sökte 40.000 i bidrag för Rockoteket men fick bara 10.000 kronor. Det är väl redan i sig en framgång eftersom vi inte fått liknande bidrag alls tidigare.
Och då ska ni veta att Ö-vik inte är någon utfattig kommun. Kommunalskatten ligger inte speciellt högt och det planeras nya parkeringshus till både höger och vänster.
Däremot behöver inte Musikhuset betala någon hyra för sina lokaler. Historien om hur föreningen fick lokalerna har sina rötter långt tillbaka. Bit för bit har de tagit över (eller om man så vill: ockuperat) sitt hus. Våren 1979 fick de hela huset.
Förbindelserna med den sossestyrda kommunen har successivt blivit lite bättre. Nu kan man åtminstone säga att det finns kontakt.
— Politikerna trodde väl först att det här skulle bli ett säte för vänsteroppositionen. Det har det ju inte blivit, här är rätt blandat med sympatierna.
Musikhuset har blivit en mycket liten, men ändå, maktfaktor som politikerna inte längre kan negligera.
— Vi har kört drogfria arrangemang på så kallade blöta helger, som Valborg. Det har kommit enormt mycket folk och människor runt omkring har inte kunnat undgå att se hur bra det fungerat. Jag menar vi sköter såna saker mycket bättre än när kommunen ska arrangera något.
— Och så är det väl alltid bra att kunna säga att ungdomarna hos oss inte knarkar utan bygger scener.
På jukeboxen ersätts ”Staten och kapitalet” av Magnus Ugglas ”Vittring”. En kille i täckjacka vittjar caféets tidningsställ på 299 och ETC.

Det är på NK-fiket (eller Nya Konditoriet) man samlas på fredag eftermiddag. Här hänger man en stund över en fika och kollar läget inför kvällen. Folk kommer och går, här finns alltid någon man känner.
På jukeboxen är det Culture Club.
Utanför fönstret strömmar folk förbi längs Storgatan och på andra sidan gatan, vid Domusentrén står en fårad äldre kvinna från Frälsningsarmén och säljer Stridsropet.
Oset från fikets gatukök tränger in bland kaffe och semlor. Här sitter ofta arbetslösa på dagarna men nu strömmar också gymnasistelever och de lyckligt lottade som fått arbete in.
Det pratas musik och TV, samtidigt som nån fixar dricka från Systemet ett par kvarter bort.
Ett efter ett töms borden och folk droppar ut. Antingen till någon fest eller ut på någon av stadens tre biografer för att se ET eller en western. Statt är för gubbigt och dessutom är där kavajtvång och dyrt.
Framåt midnatt strålar många samman vid Blå Kiosken för att ta en korv.
Utanför Blå Kiosken är det fest. Fullpackade Volvo 142:or rullar långsamt förbi. Hårdrocken dånar från kassettbandspelarna och fredagsfulla killar och tjejer vinglar omkring på gatan.
På trottoaren mitt emot dansas rock’n’roll till musik från en Opels bandspelare. I telefonkiosken får killen och tjejen vara ifred med sin kärlek.
Långt från stadens alla frikyrkor halsas här starkbärs och efter en stund kommer också kvartingarna fram ur täckjackornas innerfickor.
Det är fest och en smal liten kille i sammetskavaj är så full att han måste hålla sig fast i en parkeringsmätare.
Klockan kvart över ett kommer en sextioårig farbror lunkande. På jakt efter tomglas.
Ytterligare tio minuter senare dyker en hel familj upp och köper korv med bröd. Mamma, pappa, två små barn och en liten hund, alla spiknyktra mitt i allt larm.
Killen med sammetskavajen sitter nu med benen i kors på bagageluckan till en Volvo.
Här strålar alla samman; raggare, flickjägare från Statt, nattflanörer och TV-tittare som tömt sitt kylskåp.
Mitt i Ö-vik. Mitt i den norrländska vinternatten.

Av de omkring fyrtio rockgrupperna i Ö-vik spelar den överväldigande majoriteten en konventionell rhythm’n’blues-baserad rockmusik. Ofta med en dragning åt hårdrock.
Lustigt nog är de första vi träffar i stan, Johan Kugelberg och Johan Frick, de enda vi ser som verkligen är rockhippa. Svartklädda, färgat hår och älskare av Joy Division, Cabaret Voltaire och annan upprorisk musik.
Med sin grupp, Sanningen, är de ensamma om att försöka göra något med större ambitioner än den vanliga rock- och popmusiken.
Men än så länge är det mer prat och planer. Sanningen har fortfarande inte spelat ute…
Johan och Johan är stadens avant-gerilla som går till anfall med spritpennor och anarkistiska fanzines. När de går nerför Storgatan vrider tanterna på sina skrynkliga huvuden och tittar lite misstänksamt värderande efter de bägge sjuttonåringarna.
I Sundsvall passar de här två in i musiklivet. Men i Ö-vik, femton mil norrut, är de helt osannolika uppenbarelser. För musikaliskt är detta en relativt isolerad stad, det tar lång tid innan storstädernas trender kommer upp hit.
Musiker och lyssnare pratar med misstänksamhet om trender och hur musiklivet i Sundsvall hela tiden svänger med tidens vindar. Det finns en kritisk attityd mot ny brittisk rock, Simple Minds är stora men två grupper som Magazine och Joy Division verkar ha gått spårlöst förbi.
— Det finns en stor tröghet i musiklivet här. Punken kom till exempel aldrig hit…!
Återigen sitter jag på Musikhuset och pratar med några av husets aktiva.
— Mögel var här och spelade för några månader sedan. De spelade en musik som är orimlig här uppe, det var som en chock. Men jävligt bra.
Förklaringarna till den här konservatismen eller snarast trögheten är många och svåra att ringa in.
Självfallet spelar den norrländska rocktraditionen roll (Rekyl, Kylans Rockorkester etc). Norr om Sundsvall är det svårt att hitta grupper vid sidan om den.
De norrländska städerna ligger långt från rock-Sveriges centrum som traditionellt är runt Stockholm och Göteborg. Det ger lätt en helt annan och mer naturlig attityd till deras spelande.
I Ö-vik är musiken mycket mer en kompisgrej. Man umgås genom att träffas och spela tillsammans, musiken får då en helt annan social funktion. Det handlar inte om att i första hand nå ut till en stor publik, bli accepterade av skivbolag och rockkritiker.
— Impulserna här kommer via kompisar som spelar traditionell rock. Det är av dom man lär sig och så.
Det är en mer avspänd stämning över det mesta här.
Kring 1980 skedde en musikalisk generationsväxling i Ö-vik. De äldre jazzrockbanden försvann och yngre rockigare grupper kom fram.
— Det är först det senaste året som alla dessa mängder av grupper växt fram. De flesta har ännu inte den tekniska säkerhet som krävs för att kunna utveckla sin musik mot något mer personligt. De flesta är också mycket kortlivade, medlemmarna kommer och går. Det är ovanligt att en grupp håller samman i mer än ett år.
Det sista är typiskt för alla mindre svenska städer. Att ständigt spela för samma kompiskrets i hemstaden är i längden förödande trist, kraven på nya låtar blir också betungande.
Om det problemet finns i Mellansverige måste det vara än värre i Norrland med sina långa avstånd. Att spela i en grannstad är ett helt företag. Och det är dyrt.
Lika förödande för kontinuiteten och utvecklingen är ett typiskt Norrlandsproblem:
— Utflyttningen är helt hopplös. När det är svårt att få arbete här flyttar de flesta i vår ålder.
Rätt var det är flyttar en sångare, en gitarrist, en låtskrivare. Då är det bara att börja om från början.
Norrlands onda cirkel.

Ö-vik är frikyrkor och idrott. Om man nu inte valt att spela pop som stadens mest framgångsrika grupp, Veda Brozk, gjort.
Vedas musik är djupt förankrad i småstaden Ö-vik. Det är enkel, rak och okomplicerad pop. Snabb och energirik.
Gruppen repar i Turkiet. Jo, huset som Veda delar med två andra kallas för Turkiet. Ett stort trähus mitt i stan som en gång var rödmålat, idag har färgen blekts och förvandlats till en odefinierbar nyans. Turkiet kommer snart att rivas för att ge plats åt ett nytt parkeringshus eller Systembolag.
Bredvid övriga grupper i staden framstår Veda som ganska framgångsrika. De har med stor framgång deltagit i Aftonbladets Rock-SM och spelade i höstas in en singel ”Lucia”/”F d fiender”. Skivan finns på Ö-viksetiketten Trycksaker, där också Boggietryck spelat in en singel. Eller fanns kanske jag ska skriva, för Veda Brozks singel sålde slut på bara några månader.
När jag träffar Veda blir jag lite överraskad att de är så här unga, från sjutton år och upp mot lite drygt tjugo.
Gruppen är Johan Malm sång, Patrik Karlsson gitarr, Anne-Lie Blomqvist synt, Pär Sandström bas, Stefan Johansson trummor.
De spelar okomplicerat och är också okomplicerade personer som precis upptäckt hur kul det kan vara att bli lite lokala popstjärnor. Ett och annat skivbolag har också varit och ryckt lite lätt i gruppen utan att det blivit något.
Lyssna.
— Man ska inte sitta ner och lyssna så där… utan dansa och ha kul till musiken.
— I Ö-vik är det fult att vilja bli nåt.
— Det är klart man vill bli rockstjärna. Det är en enorm kick att se folk i publiken hoppa upp och ner.
— Ska bli spännande att se hur det går. Man ska ha lite distans, men ändå vara kända.
— Jag tycker det är svårt att sitta och tänka så här i förväg. Antingen ska vi satsa stenhårt på ny singel och en turné. Eller också fortsätta som ett källarband.
— Jag är bara överlycklig att folk gillar oss.
Jag tror att Veda Brozk med sin lätta och okomplicerade attityd är rätt typiska för banden i Ö-vik. Skillnaden är nog att Veda är hungrigare och också fått vittring på framgången.
Det är bara att spela. Filosofera kan man göra i universitetsstäderna.
Och Veda Brozk poppar på. Dagen efter jag träffade dom skulle de iväg och spela i en popbandstävling några mil utanför Ö-vik.
Att en grupp som Veda accepteras av Musikhuset är ett tydligt tecken på hur musikrörelsen förändrats. Den tidigare dogmatismen har ersatts av en mer klarsynt öppenhet. Så inte beror musikkonservatismen i Ö-vik på att musikrörelsens tidigare skygglappar skulle sitta kvar.

Anders Sellin är anställd av kontaktnätet som sekreterare i det här distriktet. Förutom Ö-vik innefattar det också Sundsvall. Anders var med i Ö-vik redan på den tiden då musikrörelsen ägnade sig mer åt politiska diskussioner än musik. Då hette det Musikfront här i Ö-vik.
Han håller med när jag undrar om det inte är positivt att de hårda gränsdragningarna mellan så kallade kommersiella och icke-kommersiella grupper lösts upp.
— Den politiska medvetenheten hos musikrörelsen var mycket en myt. Det var väl inte alltid så mycket bevänt med musikernas medvetenhet. Det ser man ju var många av dom tagit vägen nu.
— En falsk enhetlighet har upplösts.
— Vad jag själv lyssnar på? Jag vet inte men jag har nog alldeles missat den nya musiken och har väl egentligen aldrig satt mig in i punken. Även om jag sympatiserar med många av idéerna, som att alla kan spela och så…
— Men jag var i London då, 1977. Jag blev väl chockad av punken.
— Jag lyssnar på jazz-funk. Stanley Clarke, Spyro Gyra, Jean-Luc Ponty och Weather Report.
På lördagförmiddag tittar jag återigen förbi NK-fiket. Som vanligt sitter det tonåringar vid borden. Från jukeboxen hörs ”Hungry heart”. Som vanligt står det en skrynklig dam utanför Domus och säljer Stridsropet.
Som vanligt.
Jag åker upp till Varvsberget. Härifrån ser man över hela Ö-vik som med nya radhus och villaområden sträcker ut sig längs bergssidorna. Det ser mycket stilla ut här uppifrån, den lilla hamnen är tyst och nästan tom. Bara kranarna reser sig upp.
När jag vänder mig om ser jag röken bolma upp från MoDo:s jättelika pappersbruk en bit utanför staden. Tillsammans med Hägglunds mekaniska verkstäder och stadens hockeylag är det hjärtat som pumpar runt blodet i den frikyrkodominerade staden. För något år sedan krånglade hjärtat ordentligt när NCB:s industri i Köpmanholmen någon mil söderut las ner.
Ändå var Ö-vik från början ett handelscentrum där nordnorrlänningarna mötte dem som kom söderifrån med sina varor. Då var staden en knutpunkt där människor, tankar och idéer möttes.
Nu ser allt mycket stilla ut. Här uppifrån berget.