Ubangi — det låter som ett uttryck för en svår bakfylla. Men det är faktiskt en 225,26 mil lång flod vars vardande tillskrivs upptäcktsresande G A Schweinfurt 1870. Först några år efteråt upptäckte W Junker att den rann ut i Kongofloden. Stanley, han missade den totalt.
113 år senare blir namnet aktuellt igen, men nu i musikaliska sammanhang. Den unga Stockholmsgruppen Ubangis popfunkdisco tillhör det säkraste och mest självklara jag hört bland svenska band.

För mej började historien om Ubangi — taget efter en amerikansk B-film — redan i maj. Då fick jag en kassett från Sanji Tandan på skivbolaget SOS som smakprov på något ”nytt”, svenskt och namnlöst. I somras blev det spännande innehållet (både text och musik) till en mycket underskattad singel: ”Hjältar” med okända Cia. Den blev också Veckans singel i Schlager.
Sålde dock dåligt, och bandet bakom den blev allt lösare i konturerna. Men under semestern bestämde man dock att ta nya tag och resultatet träffar jag strax innan deras tredje liveframträdande någonsin, på Ritz i mitten av januari.
När Ubangis vattenmassor når Kongofloden är det 60 mil kvar till det öppna havet. För gruppen Ubangi har det gått fortare.
— Jag är skakad över responsen, jag trodde det skulle ta längre tid att övertyga folk, säger bandets gitarrist, sångare, låtskrivare Thomas Eriksson som helst bara vill kallas för Orup.
Tillsammans med Cia Berg, som bara vill kallas för Cia, är de scenens två centralfigurer. Men skulle vara intet utan Ted Bolins bas, Ragnar Orséns trumpet (”jag kallas Ragge”), Pälle Wiklunds sax, Christer Edfeldts trummor (”helst Chrills Luguber, tack”) och Matte Wigerdahls sång/synt/percussion (”helst Back”). Och samtliga vore intet utan Dan Sundquists fantastiska känsla för instrumentens inbördes förhållande och sammansättning. (Han har producerat Ubangis debutsingel som snart ges ut av SOS — det blev inget samarbete med Stranded.)
På scenen senare samma kväll låter det nästintill fenomenalt ösigt och svängigt. Medlemmarnas bakgrund är allt från storbandsjazz till Global Infantilists. Själv jämför de sin musik med Haircut 100s. Men jag lägger hellre till Spandau Ballet-pop och ett rejält stänk från många av de nya engelska discofunkbanden (”vi har samma influenser som dom vi liknar; från Tamla, tidig disco och Devos lekfullhet”).
Engelska ja, för att vara ett svenskt band står dom i en klass för sig. Men de använder enbart engelska texter, med påföljd att måttstocken hellre bör vara engelska band — och då krymper Ubangi till att vara ett i mängden.
— Sången och rösterna är mer som ytterligare ett instrument, förklarar Orup och håller med om att orden låter som Abbas under 70-talet.
— Men det är bättre att skriva nonsenstexter på engelska än pinsamma på svenska.
Alla i bandet är djupt medvetna om den känsliga frågan, men rättfärdigar sitt beslut med att de bara vill underhålla. Men de medger att underhållning, svenska och engagemang går att förena. Just nu försöker de inte ens, utan sjunger ”Hjältar” som ”Heroes”.
Floden Ubangi är i vissa delar inte seglingsbar. Om gruppen Ubangi ska klara forsarna krävs en egen identitet. Musikaliskt har de goda utvecklingsmöjligheter. Ubangi strör glödande kol under våra fötter. Nu vill jag bara att det bränner till i hjärnan också.