Om Grace Jones lärde sig sjunga skulle hon låta som Doris Robertsson. Det är varken en överdrift eller bussig dunk i ryggen. Det är bara ett kallt konstaterande.
Ni som hört Doris i TVs Nöjesmaskin tror inte på det här. Ok det är inte så konstigt. Men när ni får höra Doris på singel. Nu. Och framförallt på en större skiva. Nästa år. Då förstår ni.

Alltihop började på en av de guldkantade nattklubbarna i Stockholm. Doris Robertsson heter en 28-årig tjej som i våras sjöng i något som kallades Café Ensemble. Tidigare hade hon sjungit i dansband 1973-75, gjort show med Lena-Maria, gjort en misslyckad singel -77 och försökt och försökt.
Så en dag kliver en man som heter Janne Ferm in på Atlantic. Janne Ferm sysslar till vardags bland annat med att göra mycket personliga intervjuer i Eldorado/Lyx på söndagsförmiddagar. Han har även producerat en del grammofonskivor, senast Mia Sandblads LP.
Men här på Atlantic får Janne höra Rösten. Sen sker allt mycket fort. Det skall bli skiva. Janne skall göra produktionen med stort P. Dom bästa musiker som går att köpa för pengar anlitas. Schaffer, J:son, Peter Ljung, Per Lindvall, Lasse Johansson, Teddy Walter, Glen Myerscough och Alm-Nils Ersson ställer upp. Kanske inte så mycket för pengar trots allt utan mer tack vare herr Ferms energi och övertalningsförmåga.
Inspelning och mixning under hösten. Till slut finns tio sånger på ett band men inget skivbolag. Janne Ferm förklarar att det skulle inte gått att göra den här produktionen på ett skivbolag.
— Efter att ha gått igenom det här fattar jag varför killar som Bruce Springsteen håller på flera år med en skiva, blir knäppa på kuppen och låser in sig i ett rum.
Nu verkar inte Janne Ferm blivit så svårt drabbad. Han ser högst normal ut där han och Doris sitter och läppjar på kaffe. Men Janne och Doris är oroliga för hur plattan skall mottagas.
— Jag är så jävla rädd att den är för svår, att det inte går att dansa, att man inte kan sjunga med i refrängen första gången.
Ja, det är sådana funderingar en man som intecknat sin sommarstuga för att göra sitt livs projekt har. Doris ger uttryck för mer optimism.
— Man måste nog skaffa sig en profil både när det gäller röst och material och här har Janne fått mig att göra saker jag inte trodde jag kunde.
— Men du sjunger inte med så här mörk röst frivilligt, påpekar Janne.
— Närå…
— Jorå, du är som en åsna som jag får dra in i studion…
— …Doris kan så mycket mer än vad som syns i Nöjesmaskinen.
Men på kommande LPn Svart Romans mutar hon in ett helt nytt område i svenskt musikliv. En blandning mellan rock och schlager. En mogen fullödig röst och en likadan produktion. Associationerna går direkt till Grace Jones och Marianne Faithfulls plattor. Inte för att Doris låter varken på det ena eller andra sättet, men känslan, grundtonen finns där.
Mycket av förtjänsten för det utvecklade ljudet och den i — schlagersammanhang — mycket djärva produktionen är naturligtvis Janne Ferms. Janne Schaffer, en av musikerna på plattan, uttrycker kanske bättre än någon annan varför det låter som det låter.
— Janne (Ferm) säger till en att låta som en palm i en öken. Han jobbar mycket med bilder när han vill få fram hur vi ska låta och då är det inspirerande att jobba.
För Janne Ferm är den här plattan med Doris hans älsklingsbarn. Och han värnar om varje detalj in i det sista. Innan vi skiljs diskuteras omslaget och om det ska stå Doris med eller utan efternamn.
— Doris är okey som namn för det är så anti. Doris Robertsson låter som en blandning av Alf Robertssons syster och en städerska. Men det är vad jag tycker.
Janne Ferm tycker mycket mycket mer. Men det återkommer vi till.