John Holm med tre egna LP bakom sig på 70-talet har varit inne i en skivstudio igen. Men denna gång som producent för Stockholmsgruppen Tom Trick. I den gruppen ingår Holms gamle gitarrist Arne Arwidsson och det var han som bad John ställa upp.

Förutom att du är polare med Arne, varför ville du hjälpa Tom Trick?
— Jag gillar Uffes (Kjell, sångare och låtskrivare) sätt att göra låtar. Enkel men finurlig rock. Det här är ju en kille som haft koll på musik länge. Det var han som tog hit J J Cale och Little Feat på den tiden.
— Hans texter är lätt bisarra ibland. Han är klart egen när det gäller att skriva texter, det är litterära prylar han får ihop.
Vad har du tillfört den här produktionen?
— Jag har försökt få fram hans sätt att sjunga. Det är en komplicerad röst att få fram. Han är suverän på att frasera, han hugger in stavelserna. Det är rätt ovanligt i Sverige att skriva på fraseringar så mycket.
Är det nån skillnad på Tom Trick live och på skiva?
— Vi har ju strävat efter ett liveljud. Det är i princip bas, gitarr, trummor inspelade rakt av. Trummorna inspelade ute på golvet bland dom andra instrumenten. Inga effekter knappt.
— Den här skivan funkar som bäst efter några bira, inget jävla pillande på loudnessknappen och ordentligt drag på stärkarn. Då får man en livekänsla av att ha dom där i rummet.
Vad behöver Tom Trick förbättra till nästa skiva?
— Kanske lite stadigare i rytmen. Kunna bygga lite mer på bottenrytmen. Nu är det gitarrock och trummorna och basen hänger efter. Gitarrerna borde koppla av mer och luta sig mer på bas och trummor, då kan dom nyansera sig mer.
Kan en så pass otrendig grupp som Tom Trick nå en stor publik?
— Svårt att säga. “Svennarna” är ju trendmänniskor och så osäkra att dom läser vad tidningarnas “pappor” skriver upp och skriver ner.
Blev du inte sugen på att göra något själv när du var inne och luktade på studiodammet igen?
— Jovisst. Det var ju -76 jag gjorde min senaste platta men det är först dom två senaste åren som jag lidit av att inte göra något. Nu är jag en fossil som dom dammar av ibland och när jag la av då var man “coming”.
— Jag gör ju lite låtar men jag känner krav inför mig själv. Det måste vara bra grejer för att jag skall göra något, därmed inte sagt att det skall vara pretentiöst. Skall jag börja igen vill jag nog smyga igång.
Finns det några bra svenska producenter?
— … (lång tystnad). En kille som har en jäkla koll är Rickfors. Han skulle man nog kunna ha en massa nytta och hjälp av. Mest tänker men ju på utländska killar som Spector. Där hör man ju tydligt hur en producent tagit över en grupp och han har trimmat upp gänget till tusen och det är bara woooofff. Sen finns det ju dom som sänker grupper också, överproducerar, kör över grupper.
— Det snackas en del positivt om Lasse Lindbom också. Och på Uffes (Lundells) senaste platta står det ju ut en del, lite mera kantigt.
— I Sverige har producenternas roll mest varit att se till att snubbarna kommer i tid, har stämda gitarrer och inte blir för fulla i studion. Medan i Amerika har producenterna haft en jävla betydelse och det är det vi kanske kan lära oss. Producenten är mycket mer är en lekpappa, det är en kille som ska hålla i tåtarna och göra ett seriöst jobb.