MICKE HAGSTRÖMs COSMIC COWBOYS, Ritz, Stockholm

Det är bara rock’n’roll och jag älskar det. Mer behöver egentligen inte sägas. Eller…
Micke Hagström har samlat ett högladdat, elektrifierat, hårt, exstatiskt, säkert, nonchalant och källtroget band omkring sig. Fullspäckat med den sortens rock en kille som David Johansen är fylld av. Eller en Joe Strummer. En Keith Richards.
Storstadsrock. Högtflygande, troende, älskande och svettig rockmusik som pendlar mellan rännstenens baksmälla och utlevelsens toppar.
Rock som ogenerat hyllar ungdomen och styrkan i rocken som livsform. Rock som är så såld på myten om rock att den lever just därför.
Vem som är med i bandet… Christian Falk från Madhouse på bas, Peter Smoliansky från Rost på trummor, Claes Carlsson från Eldkvarn på sax och orgel. Och så Joakim Thåström på gitarr.
Han och Micke står mitt på scenen och gör den rockmusik de båda älskar. Thåström bidrar med Ebba Gröns frenesi och hänsynslöshet. Med attackerna på de vibrerande strängarna. Micke med sin enkelt, raffinerade amerikanska ådra som han utvecklat bl a som gitarrist med Mikael Rickfors. Han trixar dit variationen, glidningarna.
Och den kombinationen är perfekt i låtar som “Fountain of Youth”, som “Gangster”. Låtar som doftar funk, som stänker in lite rockabilly, som släpper loss svenska rockblåstrion nummer ett, Lennart Helperin och Per Hägglund från Ebba och nämnde Claes, i en stötande, gungande, prickande och envist stegrande kakafoni av plåt.
Vissa stunder under den korta, 45 minuter, showen trodde jag fötterna skulle lyfta, ryggraden lossna och öronen krylla sig av njutning.
Och detta trots att Mickes låtar ibland vilar för mycket på schablonerna. Att hans sång är ganska ansträngd och stum. Att Ritz är en osannolikt stel rockklubb när inte scenen intas av givna hjältar.
För det här bandet slår underifrån. De är inte välkända eller inkörda. De är killar som kommer utifrån, kända för annat än som Cosmic Cowboys.
Och så det oundvikliga, jag vet att jag späder på upphaussningen, jag vet att jag beskriver honom som snudd på ointaglig, men det är en rysning av trippeldimension när Thåström går. fram och sjunger Lennons “Cold Turkey”.
Naket, kärleksfullt, utlämnande och ärligt. Orden, översatt närmast avtändning, handlar inte enbart om droger. De handlar om uppvaknandet, om ögonblicket när man inser hur världen fungerar, om ångesten man känner och delar med tusen andra.
Thåström är mannen att sjunga den så man tror på honom. På hans känslor.
Ursäkta Micke, men det var kvällens absoluta höjdpunkt.