I förra numret av SCHLAGER skrev jag att Dr John är musikhistoria: i hans pianospel och röst finns New Orleans hela musikhistoria från 40-, 50- och 60-talen fram till idag. Och också förhistorien: dom i Karibien blandade afrikanska rytmerna.
På Pub Sparta bevisade Dr John och hans svenska Nighttrippers att det faktiskt inte finns nåt som heter överord vad det gäller Dr Johns kunnande och musikalitet.
Från “Iko Iko” till tredje inropningen med Dr John improviserande på elpianot var spelningen en musikalisk fest och ett museum som berättar rhythm & bluesens historia — på samma gång.
Dr John är ett musikmuseum — det mest levande museum jag upplevt.
New Orleans-rytmerna är ovanliga och inte alls lätta att snappa upp och få sväng på.
Men musikerna i svenska Nighttrippers måste älska Dr John och hans musik. För dom spelade inte med händer och fingrar. Dom spelade med sina hjärtan.
Jag måste nämna (ni andra, ta inte illa upp, ni är medräknade i superlativen ni också:
Basisten Mats Ahlsberg, som förankrade musiken med sin tunga bas, och Bengt Krischon, som ju är en oerhörd gitarrist.
Redge Ward blåste in ovannämnda hjärta och samtliga lungor i sin sax och ut dansade, svängde, rockade tonerna. Och Per Cussion…
Svenska grupper och skivproducenter bör skatta sig mycket lyckliga för att dom har tillgång till denne världsstjärna i allt som går att slå rytmer och ljud på.
Lika lycklig(a) som jag kände mig när jag åkte dom sex milen hem, nynnande på Dr Johns & Nighttrippers egna version av “When The Saints” och med körsångerskan Emily Gray för ögonen hela vägen.