Monica Törnell har stått på olika scener under 20 års tid och sjungit sina egna och andras sånger. För tio år sedan skivdebuterade hon efter att ha blivit ”upptäckt” av Cornelis Vreeswijk. Men det är först under senare år hennes liv fungerat på det sätt hon vill att det skall fungera.
1975 blev Monica scientolog. Om den läran är djävulens redskap så är Monica en ängel. Och Ängel är precis vad den nya LPn heter.

Diana Hubbards sylvassa och stylthöga klackar klapprar mot gatstenarna på Mosebacke torg. Hennes knallröda midjelånga hår gnistrar i solen när hon med möda förflyttar den lilla kroppen mot en väntande bil. Celebrity Centers presskonferens är slut — en organisation som omfattar scientologer med konstnärliga ambitioner.
Det var här den ökände L Ron Hubbards dotter Diana skulle förklara för den svenska pressen att scientologi inte alls är något skumt. Att organisationen inte alls sysselsätter sig med ekonomiska skumraskaffärer. Att behandlingen av drogmissbrukare verkligen är allvarligt menad och inte ett sätt att värva och pungslå hjälplösa individer med olika kurser som täckmantel.
Av Celebrity Centers stolta planer blev intet. Pressen uteblev för idag är det tyst om scientologi i Sverige. Det är inte så att media beslutat att tiga ihjäl fenomenet, men skandalerna kring den på 70-talet så nerskrivna företeelsen har under senare år uteblivit.

En bro över stormigt vatten

Omkring 1975 svärmade scientologerna som värst på Drottninggatan i Stockholm. Slängde sig över intet ont anande medborgare som ömsom lockades och släpades iväg till gratis tester i det närbelägna högkvarteret. En dag det där året fick scientologpatrullen tag i Monica Törnells rockskört. Hon var inte nödbedd.
— Jag hade sökt i så många år men ingenting ledde någonvart. Provade olika filosofiska tankegångar och religioner. Med buddismen känner jag stor samhörighet, men den ledde aldrig fram till målet som jag visste fanns där framme. Hur faan skulle jag komma dit? Vart är bron eller flotten? Den hittade jag först när jag började med scientologi.
— Det har varit skillnaden mellan liv och död. Det låter dramatiskt, men så var det.
Monica Törnell kom fram i början av 70-talet som 17-årigt underbarn. På pappas pub i Söderhamn upptäckte Cornelis jäntan som kunde sjunga visor, ballader och rock med samma kraft. Första LPn Ingica blev en formidabel succé. Stockholmsbesöken blev allt tätare. Det som hemma i Söderhamn varit ett ”måttligt” användande av lugnande medel blev nu en karusell av tabletter och sprit.
Vad är det då i scientologin som gör det lättare för Monica Törnell att leva?
— Herregud vad svårt att svara på… Du lär dig hantera din verklighet. För min verklighetsuppfattning stämde inte överens med omgivningens. Det hände saker som jag aldrig förstod varför dom hände. Så fick jag träffa människor som såg verkligheten som jag gjorde och som lärde mig kommunicera med omgivningen. Scientologi är mycket mer konkret än andra religioner. Man lär sig en teknik att använda, det är en slags utbildning.
Till det rent fysiska kan man se att Monica Törnell påverkats av scientologi. Hon lever och skulle inte mått så bra idag om hon fortsatt leva som tidigare. Men rent artistiskt, musikaliskt, textmässigt är det svårare att märka skillnader. Det är inte någon Bob Dylan-grej där det direkt på LP-produktionen kan avläsas att radikala förändringar äger rum i människans liv.
— Scientologi är ingen sån grej. Hon knäpper med fingrarna och säger: Frälst. Man utbildar sig efter hand. Jag tillägnar mig mer och mer kunskap om verkligheten. Och ju mer kunskap jag får desto mindre rädd är jag för verkligheten och desto mindre kan den skada mig. Jag kan nog bli skadad ändå, men jag når en större förmåga att leva.
Monica Törnell sitter och kedjeröker, ler och skrattar ofta och är sig fantastiskt lik från de gånger jag träffat henne under de senaste fem åren. Hon karvar i en pizza, stannar upp när frågorna blir krångliga, tänker länge innan hon svarar.

Ren som en Ängel

Kan du peka på något i din musik som direkt har med scientologin att göra?
— Det finns en låt faktiskt som jag inte kunnat göra för några år sedan. Det är ”Ängel” (en varm och positiv kärlekssång eller lovsång till en ”frälsare”, som finns på Monicas nya LP med samma namn). Den är så ren som jag föreställer mig att en ängel är. Jag blev sa förvånad själv att jag kunde göra den, att jag kunde göra så här glad musik. Va konstigt att det blir en sån här text, tänkte jag. För jag hade aldrig skrivit nät sånt tidigare.
En annan sång ”Jag kommer hem” från nya skivan är mer typiskt Törnellskt. Den handlar om hur hon flyr staden hem till mamma, fiskafänge med pappa, saft i bersån och smultron på strån. Det skulle kunnat vara Monica som skrivit den men det är Bo ”Blixten” Dahlman.
— Han skrev den för hemskt många år sedan. Tidigare har det inte varit rätt tidpunkt att spela in den. Nu var det rätt tid. Det är först nu jag känner mig trygg på det sättet. Har inte känt mig så lugn inuti tidigare och jag hade till och med hittat på en tredje vers själv, en hatvers om Stockholm. Men den tog jag bort när jag skulle spela in.
— Senaste tiden har jag undvikit att var här (Stockholm) mer än nödvändigt.
— Egentligen är väl Stockholm inte så dåligt men det finns vissa saker jag tycker väldigt illa om. Det är svårt att leva här utan pengar till exempel. Här måste man betala för allt, för att gå på muggen.
Har du dåligt med pengar?
— Ja, nu har jag hemskt dåligt men det är mera grejen som sådan att du måste ha pengar för att kunna leva. Hemma kan jag klara mig på hundra spänn i 14 dar.
Monica bor med sina två barn i samma hus som sina föräldrar i Söderhamn.
— Men vad tror du det är mer med Stockholm som jag inte tycker om?
Farligt liv, sprit och droger? Hemska karlar?
Hon skrattar.
— Jo, visst. Tunnelbanan tycker jag vansinnigt illa om.
Dricker du sprit fortfarande?
— Ja, det gör jag.
Hur är det då?
— Det är kul, tycker jag.
Hon skrattar belåtet, ett stort skratt inte kanske så mycket för att öka provokationen i det rappa svaret utan mer det skratt som ofta bubblar upp när situationen egentligen kräver allvar.
— Det är ju många inom scientologi som väljer att vara absolutister men det är inga direktiv utan du anses kunna ta ställning själv i den frågan. Det finns viktigare saker att bråka om.

Barn, mat, disk och rock’n’roll

En ny cigarett och ett nytt ämne. Producenten Uffe Wahlberg. Han har arbetat med lättpopare som Freestyle och Magnum Bonum men visar på Monicas platta en mognad och känslighet som förvånar en smula. Han lyckas ge hennes musik en ny modern ram med mycket klaviatur och synthesizers men fumlar inte bort det bästa av allt, Monicas röst:
— Vi slängde en massa namn i luften. Och sen valde vi honom och det tycker jag var ett förbaskat bra val.
Musikerna?
— Killar som jag började spela med i början av förra året. Min brorsa, Thomas Jutterström från Splash, Örjan Byström på bas som också är från Söderhamn, trummisen på skivan Gunnar Löfgren håller vi på att byta nu.
För Monica är det en nödvändighet att spela med lokala musiker. För egentligen består hennes liv mest av barnpassning, matlagning, diskning och telefonpratande.
— Det passar mig bra att det är stor skillnad mellan jobbet och det andra livet.
I sången ”En liten aning om helvetet” gör Monica upp en del med den tidigare slit-och-släng-tillvaron på relationsplanet. Vem handlar sången om?
— Det säger jag inte, säger hon medan skrattet forsar ur mungiporna.
Men det är en konkret person, det är lite självbiografiskt?
— Ja, jo det är det väl. Texten är ju en översättning. Direkt när jag hörde den tyckte jag om den, dom där råa uttrycken passar mig. Rått men hjärtligt.
— Just för att man inte säger ”oooh jag blir så lessen när du lämnar mig, jag dööör, jag går under”. Istället tvärtom. Fy faan va härligt, far åt helvete din jävel. Det är uppbyggande.
”Varje gång” är däremot en sång som knappast kan karaktäriseras som uppbyggande. I den blottlägger Monica all den ångest och desperation ett omöjligt kärleksförhållande kan skapa.
— Den kändes väldigt starkt. Den som har upplevt samma sak kan nog tycka det är skönt att höra någon annan formulera det. Att slippa vara offer längre. Men den var hemskt jobbig att göra. Jävligt jobbig. Jag kunde nästan inte vara inne i kontrollrummet när vi jobbade med den. Det är bland annat sådana saker som man bearbetar i scientologi.
— Jag skrev läten 1976. Sen dess har jag inte kunnat sjunga den för mer än min brorsa och hans kompisar. Dom är dom enda som hört den. Därför var den så smärtsam när vi jobbade med den. För det var första gången jag hörde mig själv sjunga den. Första gången jag fick fram den ordentligt.
Hon ryser vid minnet och huttrar.
— Det är mycket laddat. Det finns mycket kvar från den människan.

Att skämma ut sig

Återigen är vi ute på Mosebacke torg. Pizzabagarna ville stänga och bad oss vänligt men bestämt att gå. Nerför Hökens gata och mot Slussens tunnelbanestation för oss stegen.
— Jag är mer fri i Söderhamn än här. Där får jag aldrig illusionen av att ingen vet vem jag är. Här kan jag få den illusionen. Tyvärr så vet jag att det inte är så nu.
— Först i början under många år var det så att jag kunde åka hit och göra vad jag ville, leva om, härja runt. Då var det ingen som visste nånting. Sen så märkte jag att det inte gick längre. Då började jag åka till Paris och London och röja ordentligt, fast det fick ju bli väldigt ofta.
Det där är ett problem som alla som är ”kända” har. Att känna sig iakttagen när man gör sådant som man inte får eller ska göra. Lär man sig leva med det?
— Jag tror det är hemskt individuellt. Dom flesta tror jag nog låser in sig fast dom inte alls vill det, situationen kräver det på något sätt. Har inte du känt det? När du skaffar barn till exempel. Om jag går ut och skämmer ut mig är det ok för mig, men ungarna då? Man har skyldigheter mot dom att uppföra sig.
Du var väl inte hemma hos ditt första barn så mycket?
— Jo, det var jag. Jag har ju jobbat periodvis så när jag är ledig är jag hemma dygnet runt på ett sätt jag inte skulle kunna vara om jag jobbade med något annat.
Vad du röker mycket, förresten. Ska du inte sluta?
— Nä, det hade jag inte tänkt. Det kommer väl en tidpunkt när jag vet varför jag skall sluta röka också.
Det är praktiskt att kunna säga så där i alla situationer.
— Nä, men jag har gjort en sak som heter ”purification rundown”, reningsgenomgången. Då trodde jag att jag skulle kunna sluta röka, men jag drog ner åtminstone. Under reningen käkar du vitaminer, springer, sitter i bastun, äter mycket frukt, grönsaker, youghurt, kolja plus din vanliga mat.

Vi har hunnit ner i tunnelbanan och medan den tjutande fraktar oss närmare city berättar Monica mer om scientologi. För henne finns inga alternativ. Det är det här eller inget liv alls. Och då kan valet inte vara speciellt svårt.
Hon hoppar av tåget vid Östermalmstorg och skuttar fram längs perrongen och kastar slängkyssar mot min vagn. Full av liv, hopp, tillförsikt och framtidstro.
Tanken blir lite svindlande när min blick faller på L Ron Hubbards bok Dianetik som ligger i väskan och som Celebrity Center-folket prackade på mig. Hubbard som en gång i tiden var science fiction-författare men tröttnade på de uteblivna framgångarna inom denna obskyra litteraturform och gick upp till sin förläggare och sa: ”Nu slutar jag med den här skiten och grundar en religion och blir miljonär istället.” Sagt och gjort.
Inbetalningskorten strömmar till synes i evigheters evighet ut från scientologernas central och ner i brevlådorna hos de stackars satar som en gång varit i kontakt med organisationen. Pengar strömmar tillbaks i motsatt riktning till några få fickor.
Och över alltihop svävar en blond svensk tös från Hälsingland. Medveten om att hon faktiskt lever. Inte trots allt, inte på grund av, utan tack vare en amerikansk storsvindlare. Livet är varken svart eller vitt. Det är alla nyanser därimellan som dominerar.