”Freestyle smög in i svensk musik, genom bakdörrarna.” (Claes af Geijerstam)
”Jag tycker att de bjuder på TUNN TONÅRSSEX” (Thore Soneson)
”Fristil? Dem har man väl hört på radion om inte annat.” (Min granne)
Ja, Freestyle, själva namnet inbjuder till debatt. Det har blivit ett begrepp — en vidrig amerikansk komponent som är en flykt från verkligheten, eller en häftig, ball, kul grej med vilken man kan rocka på trottoaren — ett radioprogram — ett nytt ord för de svenska lexika — antingen gillar man det eller inte… detsamma gäller till stor del bandet med samma namn.

Den negativa kritiken bandet har fått, väger nog jämt med den positiva. Folk säger att de hoppas att bandet inte menar allvar när de sjunger att de vill ha mig. Andra förvånas över att ett relativt nytt band på den svenska rockscenen skulle kunna sälja så mycket som de har sålt. Många ogillar att bandet är så unga. Och visst låter bandet omoget. Men hur annars skulle bandet låta när den ena sångerskan är sexton år gammal, och genomsnittsåldern fortfarande är under 20.
Det är lätt att avvisa bandet, som man gör med alla band som har ”sålt sig” och befinner sig på svensktoppen, och som säljer till en ung publik, men jag tycker de ska tas på allvar. Ett band som säljer 86.000 singlar och vars LP har sålt mer än 100.000 exemplar ska säkert tas på allvar.
Likheten med ”storsäljarna” Gyllene Tider och Noice är ibland alltför tydliga… i förgrundsfiguren Christer Sandelin har de t.o.m. en Per Gessle — taskigt blonderat hår et al.
Men bakom den blåa ögonlacken finns det en berättelse om strävan och framgång…
Christer: — Det hela började för ett och ett halvt år sedan, när trummisen Jocke och jag började lira tillsammans i hans garage. Sedan fixade jag ett skivkontrakt…
(För en nittonåring finns där kanske ingen övergång mellan att vara garageband och att vara band med ett skivkontrakt. Men verkligheten var inte så enkel.)
— Jag jobbade i en skivaffär och fick därmed träffa en labelmanager på skivbolaget Marianne. Han sade okay, vi fick lira in en singel. Så vi skaffade oss en kille till på piano, och fick tre dar att lira in singeln ”Take me home”…
De flesta svenska band skulle vara glada att deras första singel sålde överhuvudtaget, men inte Christer, de tusen exemplaren den sålde var ”ingenting”.
— Men vi var glada bara att få spela in en skiva. Efter ett halvt år fick vi spela in singeln ”Running Away” där vi tog in Anders Udberg på synthesiser. ”Ingenting” hände med den heller — den sålde ungefär femton hundra exemplar, fast den blev en liten hit i Stockholm.
De låga försäljningssiffrorna dämpade inte Christers bestämdhet. Bandet utökades med de två tjejerna Gigi Hamilton och Dianne Corrine, som killarna hade träffat på semester. De repade i sju månader innan de kände sig tillräckligt mogna att köra debutkonserten på Bobadilla, som förresten också var bandets replokal (en fördel som de kunde utnyttja tack vare att Christer jobbade på plejset som discjockey).
Gigi bjuder på sitt hjärtsmältande leende:
— Spelningen gick jättebra, och vi tänkte ”Wow”, att det var verkligen kul.
De fick rätt så många spelningar på diskotek, men namnet Freestyle dök dock inte upp på några rockklubbar.
Christer: — Vi tog de spelringarna vi fick, om vi hade fått spelningar på rockklubbar skulle gärna ha tagit dem. Eftersom jag jobbade som deejay lärde jag känna en hel del andra deejays och kunde därmed fixa konserter på deras diskotek. I och för sig försökte vi aldrig fixa konserter på rockklubbar heller…
Romansen med Marianne var kortvarig — bandet var klart besviket med hur det hade gått med de första två singlarna.
Full av tonårsenergi letar Christer efter ett nytt skivbolag. Så småningom dyker Sanji Tandan upp på skivaffären som Christer jobbar på och visar intresse och SOS får en guldgruva.
— Vi skulle tagit vilket skivbolag som helst, bara det händer någonting, det hände ingenting med Marianne så vi var tvungna att lämna dem.
Christer är tydligen ”hjärnan” bakom bandet. En sorts popstjärnabusinessyngling, och visar en mogenhet, som vissa av bandets texter kanske inte avslöjar.
Christer: — Det är jag som står för de flesta idéuppslagen i texterna, och borde själv ta emot all kritik om texterna från pressen. De som tycker att de är töntiga har mig att skylla på.
I Sverige finns ju påtryckningar att man ska skriva ”vettiga”, ”innehållsrika” (d.v.s samhällskritiska) texter. Men Freestyle är den ”nya generationens” röst.

Det skrivs för mycket om problemen

En generation vars framtid varje dag hotas av krig, arbetslöshet, bostadslöshet, och andra eländen, men som föredrar att inte ständigt påminnas om skiten.
Christer: — Jag tycker det skrivs för mycket redan om alla problem i världen. Jag vet att när jag sitter hemma vill jag ibland höra något annat än en låt om hur världen går under. Jag lyssnar dock gärna till Bob Marley vars texter är klart mycket politiska.
Gigi preciserar förklaringen:
— Vår gimmick är just detta med kärlek och vänskap åt alla.
Freestyles levnadssätt bevakas av median och efterapas av ungdomen. Veckorevyn ber dem att klä sig i olika modeplagg för fotografen. (Och tidningarna förstås.) Bandet har blivit ett modegäng vars varje misstag gärna kopieras av tonåringar.
Christer: — Vad det gäller ”Jag vill ha dig” tror jag att den uppskattas både av äldre, som känner igen sig i temat om ”skolromans” (som alla säkert har haft) och de unga som skolromansen är aktuellt för. Fast jag tror inte att de mycket unga hajar så mycket av texten än…
Merparten av bandets publik är onekligen ung. Trots att Christer försäkrar att på konserterna kommer folk mellan tio år och tjugofem år. Budskapet är riktat åt den yngre skivköparen. Tolvåringen som då går till en skivaffär och byter sin månadsfemtiolapp mot Freestyles LP ”Fantasi”, blir då en skivköpare, och ska tas lika mycket på allvar som sin äldre motsvarighet.
Gigi: — När vi sjunger ”Jag vill ha dig” på konserterna vänder killarna i publiken sig till sina tjejer och säger ”Jag vill ha DIG” — och det är verkligen kul att se.
Jag tänker på min uppväxttid och drar paralleller med The Osmonds eller The Jackson Five, och hur min pappa aldrig kunde förstå varför jag så gärna ville ha en låt där — en femåring sjöng ”I’ll be your long haired lover from Li-ver-pool/And I’ll do anything you ask.”
Christer: — Men jag tycker inte om jämförelserna med oss och band typ Noice och Gyllene Tider, jag menar jag tycker att vi ha ett helt eget sound, delvis för att vi inte använder gitarrer, och delvis för att vi har två tjejer med.
Bristen på gitarrer gör verkligen att musiken har en liten egen karaktär, även om stråkmaskiner ibland kan återskapa soundet.)
— Det bara blev så att vi inte hade någon gitarrist, det var inte meningen från början. Vad det gäller tjejerna, så måste jag erkänna att i början var vi bara intresserade av dem för att de var söta.
”Jaha”, avbryter Gigi och kastar ett strålande leende mot mig, ”nu vet vi varför” — allmänt skratt.
— Men när vi fick reda på att de kunde sjunga då ville vi att de skulle vara med. Det är inte så många band som har tjejer med — eller hur?

Uppvuxen med Tamla Motown

När Christer står på scen med tjejerna på var sin sida av honom, tänker jag på en gång på ”Danny” Ross and the Supremes…
Gigi: — Visst är jag uppvuxen med Tamla Motown-artisterna. Jag kommer dessutom från Jamaica och Dianne är Rita Marleys halvsyster, så du kan tänka dig att reggae-influenserna finns. Dock bara lite i baktakten i vår musik.
Men annars närmar musiken den discovarianten mer än något annat. Discomusik spexad med futuristiska inslag. Något som får folk att dansa om de verkligen vill.
Christer: — Såg du när vi spelade på Gröna Lund? Synd. Där kom det sexton tusen personer som var mellan tio år till trettio år och som verkligen kom igång ordentligt. Stockholmspubliken är faktiskt den bästa publik vi har.
Bevis på hur hårt bandet arbetar får man om man bara kikar på Schlagers turnélista, där finns Freestyles namn upptagna under nästan varje dagsrubrik.
Är det inte jobbigt att åka och lira så mycket. I synnerhet om man är bara sexton år gammal?
Gigi: — Nej, jag tycker att det är bara kul — än så länge i alla fall. Det är klart att själva resorna är rätt så jobbiga. Man åker så långa sträcker mellan spelningarna. Men när man äntligen har kommit fram, då är det bara kul. Man får ett lyft från publiken också. Det kommer t ex killar som är ”kära” i Dianne och mig och sådant, och det är väl kul.
Men bör du inte vara på gymnasiet?
Gigi: — Jag tog sabbatsår, för att jag tycker att just nu är bandet viktigast.
Frågan som de flesta har måste vara, hur ett svenskt band når en sådan enorm popularitet, från ingenstans. Vad det gäller Freestyle, så har de singeln ”Jag vill ha dig” att tacka för det mesta. Men ändå; hur lyckades den sälja så mycket?
Christer: — Den släpptes egentligen i maj, men började sälja ordentligt först i juli. Jag tror att den sålde så mycket för att den är riktad åt en stor publik. Sedan var det så att folk trodde på oss och singeln, som t ex Sanji Tandan (S.O.S. talangscout), och han gjorde mycket för att verkligen pusha singeln. Gick till alla skivaffärer och sådant själv. Egentligen kom skivan ut för sent. De första exemplaren gick då ut till discotek och till radiostationer. När Record Pool, skivaffär i Stockholm, hörde den trodde de så pass mycket på den att de beställde femhundra exemplar på direkten.
Så var alla andra skivaffärer tvungna att vänta tills ytterligare en upplaga pressades. Jag tror att detta skapades en efterfrågan. Folk hade hört den mycket på diskotek och på radion, och så berättade dem om det för kompisar och sådant.
Gigi: — Efter de första skivorna med Marianne trodde inte vi att denna singel skulle sälja så mycket. Jag kommer ihåg att vi alla trodde att den skulle sälja bara ett tusental exemplar, och när den sålt det tänkte vi att det skulle vara kul med femtusen sålda ex. Sedan sålde den så mycket, så tänkte vi kanske dubbla siffror — och sedan Wow!!
Men bakom varje framgångsrik grupp ligger det ett framgångsrikt skivbolag, som verkligen har arbetat för att deras ”stjärnor” ska sälja det de sålt. I Abbas fall gällde det Polar, i Freestyles heter bolaget SOS. Något man märker på en gång, är just hur mycket både Gigi och Christer vet om skivprocessen. Något de intresserar sig för och gärna hjälper till med…
Sanji Tandan: — Det är en sak jag gillar med detta band, att de arbetar själva, de hänger gärna med till skivaffärer, när man ska distribuera, eller till en radiostation när man ska pusha för en singel.
Framgångarna ska utnyttjas, snart kommer Freestyle att dyka upp i många olika länder. Rita Marley har lovat att använda sitt inflytande hos Island’s chef Chris Blackwell åt bandet (its all in the family) och en version på ”Jag vill ha dig” — fast på engelska ”I want you” — ligger runt hörnet.
86.000 singlar och 100.000 LP skivor, det betyder en massa royalties som kommer med posten (för att inte nämna konsertgage). Vad gör tonåringar med så mycket pengar?
Christer: — Vi tjänar inte så särskilt mycket pengar, bara lika mycket som en ”vanlig svensk arbetare” 80-90.000. När jag får ihop tillräckligt med pengar ska jag tjacka en fyra kanalers bandspelare och en liten synt för att ha hemma och spela min egen musik på, att komma på låtar och sådant.
Gigi skrattar men avslöjar inte vart hennes pengar kommer att ta vägen, utan stack och gjorde en radiointervju. På väg till den stannade hon ett tag och skrev autograf åt en dam vars dotter skulle bli ”överlycklig” om bara Gigi tog emot pennan och satte sitt namn på papperet.
De försvann tillsammans. Två lyckliga ungdomar som är mer än en aning förvånade över deras stora framgångar.