[SCHLAGER] Fem samtal om Malmö

När den gamle hippien och proggräven BENGT ERIKSSON tog Saaben in till Malmö för att leta upp och skildra stadens rockmusik, så nöjde han sej förstås inte med rocken.
När han åkte Saaben hem till skrivmaskinen hade han med sej fem samtal om rock och annan musik, musikställen och skivbolag, kommunpolitik och kulturkamp, arbetslöshet, samarbete och motsättningar, 70-tal och 80-tal i Malmö kommun.
Plus en hel del egna funderingar, förstås.

Du närmar dej Malmö på motorvägen, bromsar ner från 110 till 90. När du kör upp på en viadukt betar kor vid sidan om vägen. När du kör ner på andra sidan reser sej ett monster vid vägkanten. En förvuxen skyskrapa står där och visst ropar den: ”Välkommen till Malmö! Här finns jag som är störst, bäst och vet mest”.
På skyskapans topp kan du läsa: Sydsvenska Dagbladet.
Skyskrapan utstrålar Makt-Makt-Makt. Första gången jag kom till Malmö — i slutet av 60-talet — fick jag nästan nackspärr när Sydsvenska Dagbladet/Kvällspostenhuset plötsligt dök upp framför mej.
Här var huset som var Dagens Nyheter-Expressen-Svenska Dagbladet-Åhlén & Åkerlund i ett. Dvs stort, för stort för Malmö.
När jag sen bosatte mej i Malmös närhet lärde jag mej snart att under major Wahlgrens ledning gick man från det huset till frontalangrepp på musikfesterna i Malmö, avskaffade under gälla fanfarer kultursidan i Kvällsposten (nu är kulturen sen cirka ett år återinförd under absolut tystnad) och skickade ut Björn Fremer — journalistikens John Wayne, Ronald Reagan och Hulken i en person — på korståg mot ungdomsradion och allehanda kulturkommunister.
Du promenerar i Malmö och får syn på ännu ett parkeringshus. Tror du, tills du upptäcker att parkeringshuset inrymmer Malmö konsthall. ”Norra Europas största konsthall”, som socialdemokratiska Malmö kommun skrävlade vid invigningen.

Inget Musikens hus

Socialdemokratiska Malmö kommun älskar kulturinstitutioner. När Stadsteatern byggdes var den lika ny och stor som Konsthallen är idag. Och länge, länge har man planerat ytterligare en praktinstitution: Musikens Hus. Men planerna har dragit ut på tiden och nu.verkar Musikens Hus inte bli av på grund av kommunens dåliga ekonomi.
Tack och lov! För inuti sina praktinstitutioner vill Malmö kommun ha ett lika pampigt och praktfullt innehåll. Stadsteaterns repertoar med ”My fair ladies” och ”Czardasfurstinnar” påminner mest om privatteatrarnas repertoar i Stockholm.
Om socialdemokratiska Malmö kommuns borgerliga kultursyn har det förts otaliga debatter — överallt utom i Malmös socialdemokratiska dagstidning Arbetet.
Åker du till Limhamn kan du få ännu ett exempel på hur socialdemokratin i Malmö smält ihop med borgarskapet och näringslivet.
Redan när jag flyttade till Skåne -71 fanns där ett färdigbyggt fäste till den blivande Öresundsbron. Malmös politiker och näringsliv drömde på det ekonomiskt goda 70-talet om södra — kanske hela — Sveriges huvudstad: ett Örestad med Malmö som centrum och motorvägar från Skanör-Falsterbo, Trelleborg, Ystad, Lund, Landskrona, Helsingborg, Hässleholm, Eslöv, Kristianstad…
Och vid Möllevångstorget står monumentet ”Arbetets söner”, uppstöttat av byggnadsställningar. En tillfällighet (?) som är en perfekt symbol för den i Malmö sen många år omkullramlade socialdemokratiska ideologin.
Vid Möllevången ligger dom gamla arbetarkvarteren. Det är ingen större överdrift att påstå att Sveriges socialdemokratiska parti föddes på Möllevångstorget. I kvarteren bakom Möllevången finns idag en mängd ”utländska” matvaruaffärer som startats av invandrare.

Tätare klassgränser

Runt Malmö ligger dom nya förorterna för infödda och invandrade arbetare. Rosengård har blivit mest omtalad. Och ute på ”Guldkusten”, Bellevue, finns villorna/mansions med securitasskyltar, grindstugor och havsluft.
Det är likadant i dom flesta städer, men i Malmö ligger stadsdels/klassgränserna tätare inpå varann än i dom flesta städer. En fem minuters bilresa och du har förflyttat dej mellan stadsdelar, samhällsklasser och världar.
På samma sätt uppfattar jag musiker i Malmö. Jag har alltid tyckt att för att vara en stad som alla beskriver som ”tråkig” och ”död”, så händer det mycket i Malmö.
Men olika sorters musik spelas vid sidan om varann, utan kontakt ned varann. Musikrörelsen hade sina band och ställen. Rockbanden sina ställen, jazzmusikerna sina. Varje band och ställe lever upp en kort tid och försvinner igen. Det händer mycket i Malmö, men ändå ingenting.
Det är min uppfattning om Malmö och dess musik. Men jag bor några mil utanför Malmö, har dom senaste tio åren kommit dit på sporadiska besök. Vad tycker dom som lever och verkar i Malmö?

ETT
Första samtalet

Numera står Lennart Persson i och bakom skivaffären Musik och Konst.
Tidigare var han rockkritiker i Arbetet (tog vid när Mats Olsson flyttade till Stockholm, Expressen och vidare uppåt). Idag har Lennart dragit ner på skrivandet: skriver bara en artikel till Expressens popsida var fjärde lördag.

En skivaffär är en bra utgångspunkt för att ta tempen på musikintresset i en stad. Vilken musiksmak har Malmöborna? Vilken sorts plattor säljer Musik och Konst?
— Man tycker ju att det i en stad av Malmös storlek borde finnas marknad för en sån här skivaffär. Och det finns det väl. Men kanske bara precis.
— Musik och Konst är inte lika specialiserad som t ex Pet Sounds i Stockholm. Pet riktar ju nästan enbart in sej på det nya. Vi har 60-talsrock, nya vågen, rhythm & blues och reggae. Säljer ungefär lika mycket av alltihop.
— Däremot säljer vi nästan ingenting av det som säljer i övriga landet, som ligger på topplistan. Musik och Konst är omgivet av varuhus där folk går och köper dom populära plattorna till i stort sett inköpspriset. Vi skulle behöva sälja lite av dom plattorna också — för att ha en ekonomisk grund att stå på.
Lennart Persson var initiativtagare till rocktidningen LARM. Nu har han hoppat av. Dels blev det, tycker Lennart, för många viljor. Dels blev det för mycket jobb.
Men Lennart är galen i fanziner — ”det borde finnas många, många fler, inte bara om punk, utan om all musik” — så i november kommer första numret av Lennarts nya fanzine Feber. ”I mindre skala, mera underground, om uttrycket tillåts.”
LARM startade bl a för att Lennart Persson m fl tyckte att det fanns mycket musik — rock, country, rhythm & blues — som den progressiva musikrörelsens tidning Musikens Makt rimligen borde skriva om, men som det aldrig stod ett ord om i MM.
LARM startade också en skivetikett, där man gav ut plattor med bra Malmögrupper som Malmös progressiva musikrörelsebolag Amalthea missade att spela in. Problem gjorde sin första platta på skivmärket LARM.
— Det stämmer nog som du säjer att musikpubliken i Malmö är uppdelad. Att varje musiksort har sin lilla publik. Det lär ju t ex finnas en mängd hårdrockband i stan. Men jag har aldrig kommit i kontakt med dom.
— Framför allt gällde väl det här musikrörelsen i Malmö. Det var ju symtomatiskt när Amalthea gav ut sin Malmö-LP utan Malmös bästa rockband.
— Det är ju inte Amalthea, som finns i Malmö, som varit intresserade av Malmös rockband — utan Heartwork i Lund och Svenska Popfabriken i Klippan.
— Det är verkligen konstigt att musikerna i den här stan inte ger upp. Att det ständigt bildas nya band. Trots att den tröga Malmöpubliken inte ger dom det stöd dom förtjänar. Av spelställena är det Pilgården som gått bäst — inte på grund av musiken utan för att det fanns billigt vin där.
— Och Dad’s Dancehall som tog hit alla dom nya utländska banden — Clash, Jam, Blondie, Patti Smith… Dad’s fick lägga ner för att publiken inte kom — Malmöborna köpte ABBA-plattor och tittade på TV för resten…
— Nu bor väl Stry (Garborock m fl) så gott som i Stockholm. Det bästa nya bandet, Galleri Non Stop, som gjort två, tre jävligt bra spelningar ska nu göra en avskedsspelning. Sen lägger dom av. Dom tycker bara det är segt och trist i Malmö. Några i bandet ska flytta till Stockholm.

TVÅ
Andra samtalet

Lassarna Åberg och Hejll tillhör inventarierna i den progressiva kulturkampen i Malmö.
Från Heffaklumparna i början av 70-talet till Allhusgruppen och folkfesterna (den första musik/folkfesten i Malmö arrangerade Lasse Å så gott som på egen hand), Föreningen Huset, ockupationen av biografen Victoria, stadstidningen Den Hialöse osv osv — i stort sett i allt som rört kampen för icke-kommersiella kultur- och musikhus och mot blåsossarnas kulturpolitik har Lasse Å och H haft ett par eller flera fingrar.

Lasse Åberg är journalist. En gång musikskribent på Sydsvenska Dagbladet, nu jobbar han på Lokalradion.
Lasse Hejll är fotograf. Han har gjort affischer åt bl a Malmös teatergrupper och skivbolaget Amalthea. Lasse Å och H har jobbat en hel del tillsammans, bl a har dom gjort en gemensam utställning och bok om Nordamerikas indianer.
Vad återstår av kulturkampen i Malmö? Ar aktivisterna från början av 70-talet fortfarande aktiva?
Lasse Åberg pratar mest, men dom här replikerna kan nog stå för Lasse Hejll också:
— En del är aktiva i VPK, andra i miljörörelsen. Dom flesta som finns kvar i Föreningen Huset är också med i Amalthea.
Lasse Å: — Många har lämnat stan. -75 kom det ett nytt gäng till Föreningen Huset — bl a Fredrik Gertten som också jobbar med Amalthea — och det är samma gäng fortfarande.
— Tron på att man ska få ett hus för teater och musik av kommunen är helt borta. Föreningen Huset har bildat eget bolag och tänker istället försöka köpa ett hus. Dom tankarna har ju funnits flera gånger förut, men nu finns också dom ekonomiska förutsättningarna.
— Mellan teatergrupperna och kommunen finns inte längre några tydliga motsättningar. Teatergrupperna i stan spelar ingenting som kan oroa nån makthavare. Nu verkar det t o m som man tänker börja spela på Victoria.
Den f d biografen Victoria kräver kanske en förklaring.
Victoria har blivit en symbol för kampen för ett kulturhus i Malmö. Tidigare krävde teater- och musikgrupperna att dom skulle få förvalta Victoria, att den gamla bion skulle göras om till ett alternativt kulturhus. I kampen för Victoria har dom fria grupperna flera gånger ockuperat och öppnat Victoria med teater och musik.
Kommunen — kulturrådet Ulla Sandell (s) tilldelades Musikens Makt ”taskspelarpris” för sina bravader — har vägrat att gå med på gruppernas krav, utan vill själv bestämma över Victoria. Resultatet blev att kommunen för många miljoner byggde om Victoria till ett kulturhus som nu står tomt — bortsett från några kristna möten och filmer.
Hittills har dom fria teatergrupperna bojkottat Victoria, vägrat att spela där.
— Jag har ju aldrig spelat musik, säjer Lasse Å, och kommer väl aldrig att börja. Mitt intresse har varit socialt. Och nu är jag väl mer motiverad än nånsin att arbeta för att 30- till 15-åringar ska ha nånstans att ta vägen. Framförallt dom yngre.
— Vad finns det i den här stan? Tre hamburgerställen. Det finns varken fler eller färre ställen än när jag hängde på Gustaf Adolfs torg 1965. Men på Gustaf Adolfs torg har det på kvällarna aldrig samlats så mycket unga människor som nu.
— Allt fler slås ut socialt. Och inte bara barn som har det taskigt hemma.
— Malmö har den största arbetslösheten i landet. Här finns ingen arbetsmarknad för 16- till 18-åringar. Först drog kommunen ner på sjukvården. Nu drar man ner på socialvården. Och just inom sjuk- och socialvården kunde ungdomar få jobb.
— Malmö är en hårt skiktad stad. När man passerar en speciell gata, passerar man också en klassgräns.
— Malmö är en speciell stad. I över sextio år har socialdemokraterna haft makten. S har hållt sams med högern som kunnat föra en passiv politik. En stor stad utan synliga motsättningar, det måste ju också överföras till den yngre generationen. Malmö och t ex Göteborg har samma klassmotsättningar, men ändå är Malmö en helt annan stad.
— Socialdemokraterna i Malmö var dom första som i internationell stil började skära ner på den egna förvaltningen. Sossarna i Malmö för en borgerlig politik. Här är S det samhällsbevarande partiet.
Lasse Åberg blev ett känt namn för den nya musikrörelsen när han i en minst sagt uppmärksammad artikel i Musikens Makt tog avstånd från punken. Sen hjälpte det inte att det i MM skrevs flera artiklar som tog avstånd från Lasse Åbergs artikel — den progressiva musikrörelsen var redan stämplad som reaktionära pappor.
Så det är förstås oundvikligt att fråga vad Lasse Å tycker idag.
Han verkar inte vilja svara, det tar jag som bevis på att han (mer eller mindre) ångrar artikeln i MM:
— Musikrörelsen var ju, om vi är ärliga, en marginell fråga. Så frågan cm motsättningen mellan progressiva band och punkband är ändå mer marginell.
Jo, men om vi bara pratar om musik, så var/är väl varken den gamla eller nya musikrörelsen en marginell fråga…?
När vi berättar att Café Mash är nästa anhalt på vår Malmörundtur, säjer Lasse:
— Ja, dom är ju aktiva, ungarna på högerkanten. Dom sitter inte på möten och pratar. Dom gör nåt.
— Men så långt har det gått, tillägger han, att man inte längre bryr sej om ifall aktiviteterna är bra eller dåliga. Nu går gränsen mellan aktivitet och passivitet.
Lasse Å och H är fortfarande aktiva. Den 28 september premiärvisas deras utställning ”Härifrån till verkligheten” på Malmös huvudbibliotek.
Utställningen — som bygger på samtal med ungdomar i Skåne — består av sexton tryckta affischer som skolor, bibliotek och fritidsgårdar inte hyr utan köper. 300:- kostar utställningen. Sen kan dom använda den när och var dom vill.

TRE
Tredje samtalet

Joakim Bülow är, som han själv säjer, ”född under en scen”. Hans far har bl a varit restaurangchef på Erikslust i Malmö. Joakim har alltid vetat att han skulle bli krögare, restaurangägare och nöjesarrangör.

I januari i år öppnade Joakim Bülow sitt första ställe, Café Mash i Malmö. Nu har han sålt cafét. Under ett år ska Joakim praktisera på restaurang i Stockholm, för att till nästa sommar komma tillbaka och öppna ett nytt ställe i Malmö.
Joakim Bülow tillhör den nya, unga generationen krögare.
— Mash var — och är — öppet dygnet runt. Idén var att det skulle finnas ett ställe där det händer nånting varje kväll.
— Det finns många duktiga jazzmusiker i Malmö. På Mash har vi kört med jazz. Musikerna har spelat på dörren. Spelat flera kvällar i rad då att dom kunnat bygga upp ett intresse och få ett någorlunda hyfsat gage.
— Drömmen för mej är ett café där okända band får chansen att spela tills dom blir kända.
— Jag lägger av ett år för att lära mej mer, säjer Joakim. Jag vet hur jag ska få tag på pengar för att starta ett nytt ställe, men ännu så länge saknar jag kunskapen. Man måste veta hur man får ett ställe trivsamt. Man måste känna musiker. Inte minst måste man veta alla turer med myndigheterna.
— Ska man starta ett ställe måste man prata med sjuttifem instanser. Myndigheterna kommer och tittar och säjer: ”Snygg lokal — men det skulle vart det och det och det…” Man måste veta vad dom kan komma att kräva.
— I den här stan är det också ett så gott som omöjligt att få rättigheter. Det har pizzeriorna förstört.
Café Mash är bara ett av dom ganska många ställen som faktiskt finns i Malmö. Joakim räknar upp dom: Café Syd (det progressiva musikcafét, som ”bara har en typ av musik och verkar ha svårt att få folk”), Trocadero (innestället, ”första gången man kommer dit glor dom så på en att man tittar på sin klädsel, undrar vad som är fel”), Pilgården, (”där rymde en av arrangörerna med pengarna”), Midnight, Black & White, Gröna Rummet (”det är societetsungarnas, min lillbrorsa som går klädd i jeans vill inte gå dit”), Stadt Hamburg m fl.
— Stadt Hamburg ska lägga av nu. Han hyrde bara in sej på torsdagarna. En kväll i veckan, det räcker inte för att få det att gå runt.
— Men det är det jag är mest inne på nu, säjer Joakim och få nåt drömskt i blicken när vi berättar om Pub Sparta i Lund, att inte äga ett ställe utan hyra in mej. Att servera mat och stå för underhållningen, det är två skilda saker. Drömmen vore att hyra Stadt Hamburg torsdag-fredag-lördag och bara piffa upp stället lite.
— Dom flesta krögarna i stan är ju gamla, en del så gamla att man kan gråta åt dom. Men det börjar komma en ung restaurang/ arrangörsgeneration. Det måste ge resultat i andra sorters restauranger och nöjesställen.
— Jag tror det är slut med stora restauranger. I framtiden kommer det att finnas en massa småställen.
Men finns det tomma lokaler där man kan öppna restauranger och klubbar? Är Malmöpubliken tillräckligt stor?
— På St Jörgen har man gjort en undersökning av hur många som går ut här i stan. Och kommit fram till att det är en viss klick som flyttar sej runt från det ena stället till det andra.
— Men det är ju inget kul — att alla ställen ska vara så lika varann som möjligt, så att man kan stjäla varandras publik. Jag hoppas på många olika sorters ställen.
— Och det finns lokaler. Massor med hus står tomma. Men husägarna tycker det är för besvärligt att hyra ut. Man måste ha dom rätta kontakterna för att få hyra. Jag spelar ju musik själv och tack vare kontakter fick vårt band replokal mitt i stan, vid Drottningtorget. Det är stort som en busstation.
Vad tror du att du öppnar för ställe när du kommer tillbaka om ett år?
— Jag vill se hur rockcaféerna i Stockholm ser ut. I Malmö finns det inget ställe för rock. Utom Fredman — men där får ju banden själva arrangera sina spelningar.

FYRA
Fjärde samtalet

Det var strax före sommaren. Ture från SAM-Distribution kom upp på SCHLAGERs redaktion med några färska singlar.

Bland dom var två på Amalthea-etikett. Bland dom två var en med Att som, en grupp från Malmö som jag aldrig hört talas om förut.
Jag la Att som:s singel på skivtallriken och hela redaktionen spärrade upp öronen.
Dels för att det lät intressant. Dels för att vi (fördomsfulla som vi är?) från Amalthea aldrig hade väntat oss musik i den nya ”futuristskolan”.
— Det är väl dom reaktioner som vår singel mött, säjer Leif Ekman i Att som. ”Ny platta från Amalthea”, har en del muttrat. ”Aäääääähhh!” Och dom som brukar lyssna på Amaltheas plattor har undrat vad det är fråga om.
— Vi hade ju mest funderat på att höra av oss till Heartwork. Men så skickade vi en kassett till Amalthea. Och blev lovade studiotid. Inte för en platta utan för att göra en bra demo.
— 150 timmar höll vi på i studion. Mesta tiden gick åt för att ställa in ljudet. Det var en alldeles ny studio. Teknikerna var inte inkörda på den ännu.
— ”Svart på vit”, säjer Andres Asu, är den enda av låtarna på singeln som egentligen skulle med. Dom andra två spelade vi in sista eftermiddan. Dom hade vi knappt repat. Men dom blev bra.
Vi sitter på Amaltheas kontor. Förutom Leif och Andres är det Svante Clemedsson. Johan Eriksson kommer när vi har pratat en stund. Det är 4/5 av Att som. Resterande femtedelen befinner sej i Stockholm.
Efter att ha hört singeln hörde jag också Att som live på den delvis bortregnade Långholmsfestivalen. Varför spelade ni där och inte på folkfesten i Malmö samma helg?
Leif: — Det var roligare att spela i Stockholm.
Svante: — På festen i Malmö skulle nog inte så många ha uppskattat oss.
Leif: — Jag vet att vi stod på en förhandslista, men sen ringde dom oss aldrig.
Svante: — Men dom ville ju bara ha kända band i år…
Leif: — Det är väl fördomar från bägge håll.
— Men det blir väl också så att om det inte finns nån som spelar sån här musik i gruppen som fixar festen, då blir det väl ingen sån här musik på festen heller…
— Precis som det är fördomar från båda hållen när det gäller Amalthea. Vi hoppas ju att vår singel ska locka fler nya band att skicka kassetter till Amalthea.
Vad är ”sån här” Att som-musik?
Leif och Svante pratar mest:
— Musiken har gått från rytm till pop till intet…
— När vi började la vi ner mycket jobb på harmonier och melodier.
— Sen snackade vi om det: Ska vi skita i harmonier och melodier?
— Nu börjar vi låtarna från scratch, med t ex ett ackord på gitarren. Sen får var och en i bandet göra det han tycker passar. Vi improviserar fram låtarna.
Improviserar ni också olika varje gång ni spelar dom?
— Nej, vi improviserar tills vi kommer fram till arret vi vill ha. Sen följer vi det.
Leif och Svante gör texterna.
— Vi gör alltid texterna först, säjer Leif.
— Jag brukar alltid förstå vad Svantes texter handlar om. Och han förstår mina. Fast sen verkar det som om inga andra gör det.
— Jag försöker att inte skriva proggtexter, säjer Svante. Håller ämnena ganska allmänna. Översätter till bilder. Oftast börjar texterna utifrån en känsla.
— Musiken kan ju uppfattas på olika sätt, skjuter Andres in. Varför måste då alla tyda en text på samma sätt?
— Nja, säjer Leif, jag tror att det både i musik och texter finns vissa saker som gör att man tänker åt ett visst håll. Ta bara en sån sak som moll. När det är moll, då vet man ju att det är sorgligt.
— Det finns lite Henry Cow i vår musik, säjer Leif. Lite TT Reuter, lite Pop Group.
Andra namn som nämns är James Chance/White, Kräldjursanstalten som Att som spelat med på Fredmans och Karlshamnsbandet Unter den Linden som Att som samarbetar med.
— Unter den Linden och vi ska turnera tillsammans nu i höst. Sen hoppas vi kunna ge ut en LP tillsammans på Amalthea. Inte en samlings-LP med två band utan en LP där bägge grupperna verkligen samarbetar.

FEM
Femte samtalet

150 timmar i studion för att göra en singel! Då ska det va en billig studio…
— Jaa, säjer Fredrik Gertten. Några killar vi känner har byggt en studio här i samma hus. Och det är ju utmärkt och ovanligt — det är inte så många små skivbolag som har tillgång till en egen studio.

Birgitta har tagit med sej Att som, ner på gatan för att fotografera dom. Amalthea-veteranen Fredrik Gertten och Claes Håkansson, som hjälper till på Amalthea, sitter i soffan. Larsåke Hjort, en annan Amaltheaveteran, anländer också och slår sej ner på en stol.
Genast intar dom försvarsställning. Fredrik: — Det är först nu vi kunnat lyfta huvet ovanför papprena.
— Men sen består ju Amalthea av folk som jobbar med kulturrörelsen i Malmö. Det var självklart att vi i första hand tog oss an musikrörelsebanden.
Larsåke: — Det är inte konstigt att vår Malmö-LP tagits som ett bevis på att Amalthea inte bryr sej om ny rockmusik.
— Vi tycker inte heller plattan är bra. Men vi tog tag i plattan alldeles för sent. Den sattes ihop av Musikerföreningen i Malmö. Och i och för sej står vi ändå för plattan — som en dokumentation av Musikerföreningen.
— Men visst stämmer det. Tidigare har Amalthea inte varit intresserade av nya grejer.
Men nu är det slut på det, menar Fredrik, Larsåke och Claes. Tidigare var det den enskilde musikern som höll i sin platta. Det fanns, menar Fredrik, ingen ”mittpunkt”, ingenting som höll ihop Amaltheas skivutgivning.
Fredrik: — För ett år sen började vi diskutera hur vi skulle kunna bryta det här .
— Jag anställdes. Bara fem timmar i veckan, men det var i alla fall ett avsteg från stormötesdemokratin. En poängtering av att Amalthea inte kan skötas genom stormöte. Nu välkomnar vi istället alla medlemmar/musiker att komma hit och arbeta.
— Vi har också tröttnat på det passiva inspelandet av plattor. Nu satsar vi på producenter.
Larsåke: — Det hade varit kul att ta producenter utifrån, t ex från England. Men inte har vi råd med det.
Fredrik: — Snart släpper vi en singel med Louis and the Porny Peas från Hässleholm. Den har Dan Hylander producerat.
— Inom Amalthea har vi ju mycket kunskap som vi kan utnyttja. Mikael Wiehe har hållit en studiecirkel i sångtextskrivande. Vi har haft en annan studiecirkel i att spela in i studio.
— Andra skivbolag, t ex Mistlur, Silence och Nacksving, startade framför allt för att dom var intresserade av att spela in plattor. Amalthea startade mera av kulturpolitiska skäl. Men nu försöker vi — nej, nu är vi — betydligt mer proffsiga. Både på att spela in och marknadsföra plattor.
— Men vi lider av att inte finnas i Stockholm och kunna gå på Röda Rummet och träffa journalister mer informellt.
Grusidojjan, Neo Minore (grekisk/svensk musik), skånsk folkmusik, en singel med Josef K (fd Guran)…
Fredrik räknar upp dom plattor som Amalthea ska ge ut den närmaste tiden. När Fredrik nämner Josef K ser Leif från Att som, som kommit upp igen och slagit sej ner i en soffhörna, ut som om han svalt en citron. Det sparkar igång en diskussion om vem som misstrott vem och mest — musikrörelsen eller punkarna.
Leif: — Utåt visade ju musikrörelsen tydligt att ”punken skiter i allt, därför gillar vi inte punkare”.
Fredrik: — Vi är jävligt glada att Heartwork, Dan Tillberg och Svenska Popfabriken spelat in nya band som vi inte haft råd att satsa på.
— Nu vill vi gärna att nya band hör av sej. Nu kan vi erbjuda demoinspelningar i ”vår” studio. På det sättet får vi en bra inspelning och kan bättre bedöma om vi vill satsa på att spela in en platta. Och bandet får en bra demo.
— Men å andra sidan hävdar jag fortfarande att det inte hänt så mycket i Malmö.
Leif: — Äää, Fredrik! Är det inte så att du inte går på Fredman och lyssnar på banden?
Fredrik: — Mikael (Wiehe) brukar gå dit.
Leif: — Jag tycker i alla fall att Kabinett Död verkligen varit värda att få göra en platta. Och Galleri Non Stop är ett jävla bra band. (Var ett bra band. Har splittrats/red)
— Jag hoppas också att Malmöband hör av sej till Amalthea. Vi funderar på att göra en ny samling med rock från Malmö, men på kassett den här gången.
— Och det är väl också så att säja en sex-sju-åtta rocksinglar skulle ge en ny profil, en ny image åt Amalthea? säjer Leif med riktning åt Fredrik och Larsåke.
Dom Amalthea-medlemmar som har tid samlas på måndagskvällarna, lyssnar på och pratar om eventuella nya band. På framtida måndagsmöten kan det nog bli både vilda och fruktbara diskussioner, tänker jag när jag lämnar Amalthea.