Äntligen! Efter tio år, nio LP och massor av sönderslagna gitarrsträngar.
Äntligen får Anders F Rönnblom en hit.
Våren -81 bjöd på “Jag kysste henne våldsamt”.

1971 gav Anders F Rönnblom ut sin första LP, “Din barndom skall aldrig dö”. Ungefär samtidigt började jag skriva om musik på allvar.
Sen dess har jag följt Anders skivutgivning. Med nya LPn, “Vit flagg”, har han hunnit med nio LPn (plus en samlings-LP).
För två år sen träffade jag Anders F Rönnblom. Då hade han gjort LPna “Det hysteriska draget” och “Komedia — En tripp nerför Tarschan Boulevard”. Där använder Anders, tycker jag, för första gången sina melodier och sitt personliga bildspråk, sin poesi — för Anders sångtexter är poesi — för att ta itu med en verklighet som han, du och jag lever i.
1980, efter nio år, fick Anders en hit. “Jag kysste henne våldsamt” från LPn “Rapport från ett kallt fosterland” gick i en ommixad version upp på tredje plats på GLFs singellista. (Får man skryta så bidrog definitivt “Det är inte snön som faller” på SCHLAGERs julsingel, till att publiken upptäckte Anders. Visst är det en av dom bästa låtar Anders gjort?!)
Tillsammans med OK Brothers Band, som nu bytt namn till Seskaton, åkte Anders sommaren 1980 för första gången i folkparkerna.
“Poesi från Ramlösa Kvarn till Tarschan Boulevard — och sen?” bygger till största delen på en intervju på kassett.
Men i tio år har jag alltså lyssnat på Anders F Rönnbloms musik. I två år har vi känt varann — träffats och pratat i telefon sammanlagt kanske tjugo gånger, ett par gånger har jag varit hemma hos Anders och Mariann.
Anders är en smula blyg, precis som jag. Reserverad, som det heter. Frågar jag t ex vad Anders menar med en viss text, funderar han och svarar lite undvikande. Nästa gang påstår jag att visst angriper du det och det i den texten! Då svarar han: “Mja… ” Påstår jag samma sak nästa gång vi träffas, då först medger han: “Jo. Jovisst!”
Fortfarande känner Anders och jag på varann. Så här nära honom har jag kommit hittills.

“Din barndom skall aldrig dö”

Hej, hur är det med dig? / Liten och tunn, lortig om mun / Du har en kopparorm som heter Rolf / Och den bor i din ficka / Hej, hur är det med dig? / Hur gammal är du? / Har du fyllt sju? / Tycker du om att jaga tjocka gubbar? / Såna som kan spricka / Du är min bästa vän / Därför ger jag dig / En vacker ring som jag har gjort / Ja, som jag har gjort / Gå från by till by / Tala med dem som kommit i kläm / Och din barndom skall aldrig dö

Ur titellåten från LPn “Din barndom skall aldrig dö” (Decca, 1971)

Det här var Anders F Rönnbloms första LP under eget namn. Men dom som är tillräckligt intresserad för att studera skivlistan över samtliga låtar Anders skrev 1960-1979 (finns på innerfodralet till LPn “Vem har satt mina änglar i bur?”) ska upptäcka att Anders på 60-talet skrev låtar till tre grupper och plattor: Bob Major & The GI:s, Moonjacks och Anders & Nicko.
Det var Beatlesaktiga grupper som spelade melodiös pop”, säger Anders. Samma musik som du gör idag alltså? replikerar jag. Jo, jovisst, säger Anders då.
Anders skrev låtar, spelade gitarr “hjälpligt”, men sjöng inte. Singeln “Down By The Seaside” med Anders & Nicko gick nästan upp på Tio i Topp.
Hösten 1966 började Anders göra lumpen. Han sålde sina instrument, gav upp musiken, tänkte att “det var väl bara en ungdomsgrej”.

Anders F:
— I slutet av 60-talet började jag sjunga på fester, nån gång på nån pub. Skulle jag satsa igen nu på 70-talet var det med mej som sångare. Kanske gjorde det att jag blev mer motiverad att börja.
Första LPn innehåller mycket akustisk musik, visor…
— Det var självklart när man skrev låtarna. Man tänkte inte på nåt band eftersom man inte hade nåt band. 1970 ringde jag upp Hasse Grapenmark, en basist som jag spelat med på 60-talet och som också sålt sina instrument. Kunde vi inte vi börja göra lite demotejper? Så vi började arra med bandspelare: sång, bas, gitarr, men utan trummor.
“Din barndom skall aldrig dö” är en väl vald LP-titel. Sångerna handlar mycket om det — att behålla barnet i sej.
— Från början skulle inte LPn ha nåt tema. Men plötsligt märkte jag att den hade det.
— Många av LP-låtarna finns i demoversioner på engelska. Jag hade fortsatt att skriva på engelska. Sen kände jag Henkan — han hade gjort singeln “Down By The Seaside” när han jobbade på EMI — och när jag presenterade demon för honom och Classe Dieden sa dom: “Du ska nog börja skriva på svenska. Bernt Staf och Pugh har kommit nu. Det är läge för rock med svenska texter.”
— Så jag gick hem och översatte så långt det gick. Men jag visste inte vilken sorts svenska texter man kunde använda till rockmusik. Jag fick närma mej språket på ett naivt sätt. Därför blev det lite barnsligt och kanske lite tillgjort.
Men också i dessa tidiga texter finns samma personliga symbolspråk som i dom texter du skriver idag. Och på scen spelar du fortfarande låtar från första LPn. Det verkar som om du tycker att det finns en logisk utveckling ända från “Din barndom skall aldrig dö”…
— Den form jag började utveckla -70 skulle jag ju sen tycka var min stil. Men då letade jag efter den formen. När sen folk tyckte att det var personligt var jag ganska nöjd. Då hade jag nåt att jobba med. Plus att det var fantastiskt kul och spännande att börja behandla det svenska språket. Jag hade väl lite fördomar, att det skulle bli banala kärlekstexter. Därför undvek jag det, tänkte att jag får väl prata om nåt annat — detaljer, lustiga saker och minnen. Då blev det barndomen.
På dina LPn fungerar nästan alltid en låt som en brygga till nästa LP. I en låt på “Barndom” sjunger du t ex om “Ramlösa Kvarn”, som blev titeln på nästa LP.
— Ramlösa Kvarn var ett samlande begrepp i min fantasi. Av en slump kom det med på första LPn. Att det kom med på den andra berodde på att ville binda ihop texterna som då var lite mer konkreta, handlade om miljöfrågor och saker som kändes lite viktigare än att sjunga om “din barndom”. Ramlösa Kvarn var ett bra begrepp för ett ställe som raserats och håller på att dö ut.

“Ramlösa Kvarn”

Nu har jag sett mig omkring bland det som en gång var
Vårat hemgjorda paradis med gärdsgård och hallonris
Allt är förändrat på alla sätt och vis
Jag hittar inte mitt älsklingssnår
Det är så mycket jag saknar
Jag undrar just vad som återstår
Den dagen då människorna vaknar
På Ramlösa Kvarn! Ramlösa Kvarn!
Det måste vara ett missförstånd
Du faller sönder och samman framför mig och låter din skönhet få dö

Ur titellåten på LPn “Ramlösa Kvarn” (Epic, 1972)

På Anders andra LP finns “Camillas Sång” — en, som jag tycker, politisk låt som sticker ut från dom andra låtarna på LPn. Den liknar mer dom låtar Anders skulle börja skriva om några år.
— “Camillas Sång” passade ini den romantiska helhetsbilden på “Ramlösa Kvarn”. Jag hade som betraktare också upplevt ett sånt förhållande.
— En annan låt, “Fem år på torken”, handlar om en alkoholist. Han fanns också i min lilla värld — mycket av inspirationen har jag hämtat uppifrån Dalarna där jag har släkt och sett samhällsförändringen både i stort och på det personliga planet.
— Idag tycker många att mina texter blivit hårdare och fränare. Dom saknar dom mjuka, fina nyanserna och romantiken. Dom som tycker om “Ramlösa Kvarn” tycker om den alldeles enormt — för att den har en viss klang, en mjukhet. Som att komma in i en annan värld som skiljer sej mycket från rockmusiken. Nästan som en film eller en liten novell.
Jag tycker att Anders texter på dom första LPna är mycket amerikanska. Sättet att tänka i texterna måste vara påverkad av “drop out-filosofin” i USA och av amerikansk litteratur. T ex skulle det resande teatermusik-sällskapet i Tom Robbins bok “Another Roadside Attraction” mycket väl ha kunnat slå sej ner i “Ramlösa Kvarn”
— Jag plöjde igenom hela Beat Generation, kom in på Ken Kesey, hela det alternativa köret och drogkulturen kring Grateful Dead. Jag var väl lite avundsjuk för att jag inte hade varit med om det. Jag fångades väldigt av den romantiken, det måste jag erkänna.
— Men också på den här tiden skrev jag en del fränare låtar som inte kom med på LPna.
Det var ju också en tid då dom stora svenska skivbolagen absolut inte ville ha politiska texter.
— Visst. Det märkte jag mycket väl. Jag var inte klar över vad jag ville säga. Så för mej gjorde det inget att folk sa: “Behåll din stil, det fina du har”. Åkej, jag gör väl det, tänkte jag. Jag får se om jag kan arbeta fram en ideologi på egen hand, successivt.

“Måsarna lämnar Gotland”

Mörka moln — himlen svämmar över av svart och grått
Mörka moln — men hur kan havet vara så blått
Mörka moln — men det har sagts mig att det inte betyder nåt
Djupa skuggor — fastän solen har gått i moln
Djupa skuggor — men alla vet var dom kommer från
Nu behövs det lite ljus och jag stryker min sista sticka mot ett slitet plån
Dags att välja — ingenting är längre svårt att förstå
Det står dig fritt att välja om du vill stanna eller gå
Men du ska veta att Måsarna från Gotland och hela Sverige tittar på

Ur titellåten på LPn “Måsarna lämnar Gotland” (Epic, 1973)

— “Måsarna” är det stora frågetecknet än idag. Jag var jävligt splittrad när jag skulle göra den. Jag var inne på jazz, nästan. Hade lyssnat mycket på Van Morrison. JJ Cale hade kommit. Jag är nog ingen vrålrocksångare, tänkte jag. Ska jag sjunga vispop? Nä, Jag ska nog utveckla musiken på ett lite mer sofistikerat sätt.
— Min pappa är konstnär och var mycket på Gotland. Jag målade lite själv där också. Bilderna, färgerna, dom vita kalkvägarna, Fårö… Det fick mej att skriva dom här texterna. Jag tänkte att den lågmälda musiken skulle passa bra ihop med kargheten på Gotland. Det finns ju mycket romantik också på den här LPn, t ex i “Billys Väntan” och “Ulla Hau”.
Den här LPn uppfattar jag som brytningen med det romantiska. I titellåten handlar det om att välja, där finns mörka moln och djupa skuggor… Nu verkar två saker stå mot varann: antingen ska du fortsätta att vara kolossalt romantisk eller också måste du ta itu med verkligheten.
— Javisst. I nästa låt, “Nya Temperaturer”, står det “varifrån blåser vinden, vart ska du vända kinden?” Och längre ner: “du vet var du står”. Där försöker jag intala mej själv att jag vet var jag står, men det visste jag i själva verket inte.

“Alternativ Rock’n’Roll Cirkus”

Lätta på låset, låt mig komma in
Öppna din dörr får du veta var jag vart nånstans
Jag har pendlat mellan snårskog och djungel men nu är jag här
Försökte få fäste i en värld som tyvärr inte fanns
Ja, jag är tillbaks med alla mina vackra minnen
Och en alternativ rock’n’roll cirkus

Ur titellåten på LPn “Alternativ Rock’n’Roll Cirkus” (Epic, 1974)

Jag tycker att “Alternativ Rock’n’Roll Cirkus” var — och fortfarande är — en programförklaring för Anders F Rönnblom. Anders musik är ett alternativ både till stenhårt politisk musik och till den kommersiella rockmusiken. Han har också bestämt sej för att det verkligen är rock han ska spela. Cirkus står för Anders sätt att leka med ord.
Eller är det jag som övertolkar?
— Nej, det låter rätt. På den här plattan finns ingredienser från alla dom tre tidigare LPna. Romantik, personliga upplevelser, människoöden. “Tänk om det händer” handlar om pensionärer som ligger och bara blir äldre, men tänker: “Tänk om tiden vänder så att man plötsligt blir yngre år för år”. Politik… “Följ med till fabriken” är väl en låt där jag försöker hitta nånting, men den är väldigt flummig.

I den låten fattar jag inte vad du tycker om nånting. I synnerhet när du kommer till raden “Ständigt på jakt mot rutten propaganda” verkar du ta tillbaka allt som låten sagt tidigare.
Sista låten, “Har du förstått”, är bryggan till nästa LP. Där sjunger Anders: “Ska sanningen fram har jag nånting på lut men jag vet inte ens hur det låter…”

“Det hysteriska draget”

Tävla och vinn! Leta och finn! Finns dej själv och bli lycklig!
Tävla och vinn! Leta och finn! Vinn en parfymerad kyckling
Och pussar och kramar från folk i svängen
(Och en viss framgång i sängen)
Det hysteriska draget!
Det hysteriska draget! Av det grymmaste slaget!

Ur titellåten från LPn “Det hysteriska draget” (Typhon, 1977)

“Alternativ Rock’n’Roll Cirkus” fick bra kritik, men sålde dåligt. CBS sa upp kontraktet med Anders F. “Dom hade fått Magnus Uggla, Abba hade slagit igenom och CBS ville ha hitar.”
Det skulle dröja tre år tills nästa LP kom. Under dessa år jobbade Anders med Studio Matchbox, som startat under namnet Studio Sjuttio redan tidigare, och nu bytte namn och drevs vidare av Mariann Eklund, som tagit bilderna på omslagen och innerfodralen till så gott som samtliga Anders LPn, och Anders F. Studio Matchbox gör bl a skivomslag och säljmaterial åt bokförlag.
— Jag försökte rannsaka mej själv: vad ville jag egentligen göra? Jag började om igen: samlade låtar, gjorde demotejper tillsammans med Hasse Grapenmark.
— Jag blev väl lite bitter. Upptäckte en slags hysteri i show- och reklambranschen. Allt det samlades till “Det hysteriska draget nerför Tarschan Boulevard”.
— Jag minns inte om jag tänkte göra en dubbel-LP men LPn skulle i alla fall ha det namnet. Men jag hade hållt upp i tre år. Kom folk ihåg vad jag höll på med? Jag kompromissade lite. Blandade upp “Det hysteriska draget”, “Dårar”, “Missnöje” och “Den relativa sanningen” med små, fina romantiska hugskott som “Linas dyrbara ord” och “Mannen på soffan”. Jag var fortfarande lite osäker, men jag var i alla fall på väg…

“Komedia”

Man har frågat mig om Ramlösa… Man har frågat mig om Kvarn… Man har undrat om det finns några kvarvarande barn… Jag säger som det är… Dom var alla brickor i ett spel men jag är inte riktigt säker… Det kan också vara fel… Men om dom lever Oh La La La… Så har dom säkert etablerat sig uppå Tarschan Boulevard, en tummelplats för vacker folk och en vissnande elit… Att jag råka hamna där hör egentligen inte hit… Men jag trodde mer på människor som värdera döda ting… Än jag trodde på mitt ursprung mig själv och allt ikring men jag lever… Oh La La La… Trots att jag sprungit runt uppåt Tarschan Boulevard…

Ur titellåten på LPn “Komedia — En tripp nerför Tarschan Boulevard” (Typhon, 1978)

När jag lyssnar på “Tarschan” får jag. känslan av att stå på Kungsgatan och se allt virvla förbi. Ar det den känsla du vill förmedla?
— “Tävla och vinn, leta och finn”, sa jag redan i “Det hysteriska draget”. Finn både det ena och det andra. Vinn det och det… Att leva i dom rätta kretsarna, ha dom rätta kontakterna, dom rätta korten. Komma in på dom rätta ställena. Mycket av det här märkte jag i reklambranschen. Det var det som gällde. Det var inte så mycket prylen som sådan när man skulle gå på nån aktivitet. Det var mera om man var tillåten. Platsade du på “Tarschan Boulevard”, då kunde du komma in och vara med i alla lekar.
— Jag själv platsade väl inte. Jag gick väl bara och kolla in och såg hur alla spelreglerna var. Jag ville kanske inte heller platsa. Jag är väl inte en sån typ, har svårt att bli själva urtypen för dom som röjer omkring på dom här ställena. Aven om jag skulle vilja. För trots att jag rörde mej i marginalen fann jag stor glädje i att betrakta det här spelet. Nåt slags hat-kärleksförhållande gör att jag njuter av att berätta om “horor och hallickar av annorlunda slag”. Jag kan inte bara fördöma det, eftersom jag är så involverad, är med i den kommersiella cirkusen, jobbar åt kommersiella företag. Det är en medvetenhet man plötsligt får… från år till år… för varje dag nu tar man avstånd från vissa saker. Men då var det inget avståndstagande utan bara en rapportering: Jag har upptäckt det!
Hur reagerade den kommersiella världen på “Tarschan”? T ex skivbolag som Studio Matchbox gjorde många skivomslag åt?
— Ingen reagerade negativt. Kritiserar man saker och begrepp på den borgerliga sidan, högersidan, så möts man inte av så mycket kritik som om man vänder sej mot saker på vänstersidan. Högersidan är på nåt sätt mer tolerant. Dom garvar åt det. Bara det är schysst musik, bara det är rock’n’roll kan dom liksom inte fatta om man tar till hårda ord.
— Särskilt dom som känner mej. Ibland har jag ju gått in ganska personligt på saker som rört min omgivning, släkt och nära vänner, som då kanske har värderingar på högersidan och kan känna sej väldigt träffade. Men ingen har sagt nåt. Omdömet man får är: “Oj, vad bra det är!” Det kan vara ganska frustrerande. Man skulle vilja att nån blev arg: “Vafan, menar du!? Jag känner mej jävligt träffad!”

“Vem har satt mina änglar i bur”

Mellan tummen och pekfingret höll jag mitt vapen. Det var en penna med reservoar, med vars hjälp jag skrev ner metaforer. Det blev en lång lista. Och jag vred och jag vände men ingenting hände och alla liknelser låg i en hög. Och en expert med ett snedvridet leende sa att dom var vackra men att dom nog inte dög. Men jag tog det med ro och satt kvar vid mitt bord och mitt notesblock fylldes med ord. Det var början till slutet fast jag vet inte hur det bar till att min poesi sattes i bur. Vem har satt mina änglar i bur? Vart tog det goda vägen, fruktan för ett tröstlöst läge gror. Jag tror jag lämnar av…

Ur titellåten på LPn “Vem har satt mina änglar i bur, Volym 1” (Mercury, 1979)

— Jag ville gå tillbaka och se vilka låtar jag hade som låg. Tänkte mest på mej själv — på att göra en platta som jag ville ha i min samling, så att säga.
— Musiken på “Tarschan” fångade mycket av den råhet som fanns i texterna. På “Änglarna” är musiken lite mer konservativ, bygger mycket på country blues. Jag plockade in banjo och mandolin, som jag upplevde som en mysigare anstrykning. Som att tända en eld, sätta sej ner och minnas. “Nostalgiska omständigheter”, som jag säger i första låten.
“Änglarna”, som du sjunger om, uppfattar jag som människorna i “Ramlösa Kvarn”, deras drömmar och romantik. Nu har du tagit itu med den obehagliga verkligheten — men: måste man vara lika hård om man vill bekämpa det onda och hårda? Finns det ingen möjlighet att bekämpa det onda med mjukhet?
— Det är nog riktigt. I titellåten sägs det ju ganska vettiga saker: jag har avslutat “mitt privata krig”, jag har “avlyssnat en agitation”, “just avvecklat några komplikationer”, “avsagt mej alla fantastiska uppdrag och tillika mitt framtidsansvar”. “Änglarna” kändes också som nåt avslutat. Skulle det bli nåt mer så skulle det bli åt nåt annat håll…

“Kalla Fosterland”

han har lärt sej hur man går
han har lärt sej hur man står
han har lärt sej allt man sysslar med om kvällen
han har slickat folk där bak
han har slickat folk där fram
han har slickat dom på alla andra ställen
se på hans liv det vittrar
han är bara fjorton år men säger:
ah det kvittar så länge jag har stålar och kulan rullar min väg

Ur “Kalla Fosterland” från LPn “Rapport från ett kallt fosterland” (Mercury, 1980)

Anders hade tänkt att följa upp “Änglarna 1” med ännu en LP gamla låtar med nya texter. Men istället kom “Rapport från ett kallt fosterland”.
Det är väl din definitivt mest politiska platta?
— Visst. Det är den ju. Helt klart är det Sveriges förhållanden som jag angriper med nämnda politiker, makthavare och moder Svea i högsta potens.
När “Fosterlandet” kom ut var Anders med i “Skivspegeln” och pratade bl a om låten “Torbjörn Fälldin och hans tamburin”. I radion sa Anders att “Fälldin kom med bara för att namnet rimmar på tamburin”. Det upplever jag ofta i hans texter — istället för att trycka till nån riktigt ordentligt använder Anders en lite småfeg symbol.
Jag tror inte för ett ögonblick att du tagit med Fälldin i låten bara för att han rimmar på tamburin!
— (Skratt…) Låten handlar ju egentligen om en kvinna som är “levande och fin, lika röd som ett farligt vin men lika oskyldig som Torbjörn Fälldin och hans tamburin”. Men det är klart att du har helt rätt i att jag menar att Fälldin är nollan, som om regeringen hade en orkester, så skulle han fått stå lite vid sidan om och slå på tamburinen. Fast jag hade svårt att utveckla det i raden, just då.
“I jakten på Victoria” är LPns mest omtalade låt. Att den handlar om Ulf Lundell verkar alla vara helt säkra på, men med undertiteln “Dom svenska Dylankopiorna” handlar den väl också om Anders?
— Den skulle ju ha kunnat vara med på “Tarschan Boulevard”. Visst handlar den om Lundell och Dylankopior överhuvudtaget. Jag blev så förbannad. Jag hörde en massa plattor på radion och allt lät som Dylan. Jag kunde inte höra vem som var vem. Det finns ju folk som säger att jag själv är en Dylankopia och åkej, det är jag väl. Och nu är det Bruce Springsteen dom flesta tar efter och låter som. Det är synd att dom inte kan utveckla sin egen stil.
På den här LPn finns flera direkta, hårda politiska låtar. T ex “Den fasta paviljongen i Säter”/”Banditer” som handlar om dom som sitter i fängelse och dom som egentligen borde sitta där. Hur har Anders publik reagerat på “Fosterlandet”? Jag tänker på en kille i 30-årsåldern som Anders och jag träffade på AF i Lund och som tyckte bäst om Anders två första LPn. För att tycka lika mycket om t ex “Ramlösa Kvarn” och “Rapport från ett kallt fosterland” måste man väl ha utvecklats politiskt på samma sätt som Anders?
— Efter spelningar kommer många fram och säger att “jag har alla dina plattor. ‘Ramlösa Kvarn’ och ‘Kalla Fosterland’ tycker jag bäst om.” Varför det? “Jo, ‘Ramlösa Kvarn’ är så mjuk och fin och ‘Fosterland’, där händer det så mycket. Den är så ball. Man får en massa bilder som nian inte riktigt förstår, men man får sitta och tänka efter.” Det är oftast unga människor. Dom gamla hästarna uppåt 35-årsåldern som diggade “Ramlösa Kvarn”, det är döm som har svårt för det nya. Dom blir ju mer och mer konservativa ju äldre dom blir.
Men det blir inte du?
— Jo, på ett sätt. Men på ett annat blir jag det inte. Det hor med medvetenhet och erfarenhet att göra. Och rädsla framför allt. När man var yngre sa man vissa saker bara om man tordes. Nu är man inte rädd för att säja nånting, tycker jag.
Hur ska man ta “VPK och Cadillac”? Är det så du tycker att en kommunist ska vara, är det “din” socialism?
— Att också en kommunist kan åka omkring i en Cadillac, det är en “hisnande tanke” för mej. Jag kände till att uppe i Norrland finns det killar som lever så här. Det är en underlig blandning… en bra blandning också.
— Men den låten kom till inte så mycket på grund av innehållet som min lust att jobba med kontraster: hårt/mjukt, varmt/kallt, vänster/höger, VPK/Cadillac. För mej är det spännande, en utmaning att skriva “VPK och Cadillac” på ett papper och göra en låt om det. Och sen med hjälp av humor och satir få logik i det. Göra nånting som folk kan tycka om. Jag vill inte att VPK-are ska bli förbannade, utan relatera till Cadillac och börja tänka. Samma sak med en miljonär som har en Cadillac: “Jaså? En kommunist åker också Cadillac… Varför då?”
— Men i Småland mötte jag en kille som var mäkta förgrymmad. Han var med i en exklusiv Cadillacklubb. För honom var Cadillac nåt heligt. Dom två orden fick inte nämnas i samma mening. VPK och Pontiac eller VPK och Chevrolet, det var åkej. Men inte Cadillac.
Att du sätter olika saker mot varann, bottnar inte det i att du inte tror att sanningen är spikrak, att tex vänstern inte har monopol på sanningen.
— För mej är det så. Allting har två sidor. Sätt bara på Riksdagsdebatten på TV. Då står tex Palme där och säjer en sak och Bohman säjer en annan. Båda ljuger ju. Den ena säjer att han har rätt och den andra att han har rätt. Då har ju båda också fel. Då fanns ju sanningen på någondera stället. Men kanske finns det lite sanning där och lite sanning där. Ibland väger sanningen över åt ena sidan, ibland åt den andra.
— Jag tror att många upptäckte detta i samband med kärnkraftomröstningen. Plötsligt hade man samma åsikter som centerpartister eller långt in i högern. Medan ens tidigare kamrater nu blivit motståndare.
— Folk upptäckte att saken är det viktiga. Att politiker i alla lägen är taskspelare. Politikerföraktet, det förstår jag. Det är inte många, om nån, politiker jag har förtroende för.

“Vit flagg”

Samma missbruk av makt… Samma jakt och samma slakt… Samma oerhörda nöd… Samma fruktan, samma död… Samma grymma terrorism… Samma smygande fascism… Samma falska socialism… Samma ruttna kapitalism… Samma rädsla… Samma tvekan… Samma du och samma jag… Jag hissar vit flagg…

Titellåten ur LPn “Vit flagg” (Mercury, 1981)

— Skivans motstående teman är kärlek och hat. Jag har väldigt svårt att ta ställning. Jag står mittemellan och ser lite ljus, lite mörker, lite fint, lite fult, lite kärlek, lite hat. På sätt och vis orkar jag inte längre. Det är ingen kapitulation. Jag hissar bara en vit flagg för att tala om att här står jag och orkar inte med… framför allt hatet.

Där stoppar jag Anders F Rönnblom.
Anders nya LP “Vit flagg” och detta nummer av SCHLAGER kommer ut ungefär samtidigt. Jag vill inte att Anders ska avslöja för mycket av innehållet i texterna.
Själv har jag i snart en månad lyssnat på en kassett med LP:n. Fortfarande återstår att klura ut vad några låtar handlar om. Det är lite av tjusningen med Anders F Rönnbloms texter — att på egen hand gå på upptäcktsfärd bland hans personliga symboler och bilder.
Lite grann är det som att läsa den amerikanske författaren Richard Brautigan, som både jag och Anders är mycket förtjusta i. Och ska man jämföra Anders sångtexter med nåt, så blir det snarare romaner och noveller — framför allt från USA — än andra låtskrivares texter.
För Anders sånger betyder musiken och texterna precis lika mycket. Anders sångtexter är egentligen utmärkta exempel på hur man inte ska eller kan skriva sångtexter. Det är ju avsevärt svårare att ta till sej innehållet i en text när man hör den sjungas än när man i sin egen takt läser den i en bok. Dom flesta låtskrivare aktar sej därför för att säja mer än en enda sak i varje sång.
Men Anders sångtexter ringlar fram som långa, innehållsrika konfettislingor. Det har han gemensamt med tex Ola Magnell och Bob Dylan.

— Många här i landet skriver mycket bra texter. Man hör låtar på radion och tänker: “Ah! Vilken underbar text!” Sen läser man texten utan att höra musiken. Då tycker man ändå att den är ganska fattig. Funkar som en bra rocktext, men inte mer.
— Mina texter är inte typiska rocktexter. Andra utelämnar ord för att texten ska funka med rytmiken i musiken. När jag läser mina texter är det flyt hela tiden. En lång mening, bindeord — och, ty och för.
— Det är mera litterärt. Och det har nog sin förklaring i att jag läst så mycket. Man skriver ju musiken först. Men ibland skriver jag ner långa meningar som mera är ett resonemang. Jag vill ha med den ordföljden också i den slutgiltiga versionen tillsammans med musiker.

Den intresserade och uppmärksamme Anders F Rönnblom-lyssnaren har också upptäckt dom “extratexter” som from “Alternativ Rock’n’Roll Cirkus” finns på LP:nas textblad. Korta stycken — ofta skrivna i ett snabbt tempo, i ett enda andetag — mittemellan poesi och prosa. När jag läser Anders poesiprosastycken på tex “Ett kallt fosterland” får jag Dylans diktbok “Tarantula” i huvet. Dessa stycken kommer från en bok som Anders aldrig verkar sluta skriva på.

— Snackar man om “Majlis i dom rätta kretsarna”, så vet man kanske inte hur hon ser ut och hon har kanske nåt att säja. Sång förklaringar, detaljer och repliker — som av naturliga skäl inte får plats i sångtexter — finns i boken. Man lär känna personerna mer som personer.
— Idéen till boken fick jag i början av 70-talet, men dom tre år jag höll upp skrev jag ut hela storyn. Sen fyllde jag på, stack emellan, gjorde små beskrivningar av folk och förhållanden. Det mesta skrev jag 1977-80. “Tarschan Boulevard” löper som en gata genom hela boken.
— När det gått ett halvår tar jag fram boken, läser och garvar. Tänker att “det här är ju tokigt” och så ändrar jag. Boken är ju skriven väldigt okonventionellt. Jag skulle kunna tänka mej bilder, illustrationer. Det mesta är skrivet i korta, korta, korta små stycken med rubrik. Ibland är det bara en dikt. Det är poesi i en omarbetad prosaform. Det finns ett hundratal såna små “kapitel”. Frågan är bara hur mycket som handlingen ska friseras ut. Det kanske är bra som det är?
— Men sen ska man hitta ett förlag som vill ge ut den också.