R & B. Förkortningen för rythm & blues. R & B. Ronander & Börjlind. Författaren, Börjlind Rolf, har hjälpt musikern, Ronander Mats, med texter till kommande LPn Hård kärlek. Men det är bara en del av deras samarbete. Här berättar dom om resten.
— Konst är dyrbarare än korv, säger Börjlind.
— Jag lever på mjölk och alkohol, säger Ronander.

”Jag lever på mjölk och alkohol.” Mats Ronander säger aldrig de orden till mig men han sjunger frasen på en platta som kommer snart. Den första i helt eget namn. Mjölk och alkohol. Orden bränner fast. Hälsa och dekadens. Dag och natt. Land och stad. Oskuld och synd. Det blir till slut en fråga om moral. Moral i mycket högre grad än politik. Jag förstår det när eftermiddagen blir kväll och vi susar in från skärgården på Roslagsvägen. Jag förstår var det friska, sunda och konstruktiva har sin boning efter ett möte med Mats Ronander och Rolf Börjlind. Och jag förstår hur nära det är till avgrunden, det sjuka och destruktiva.

Egentligen skulle jag bara träffa Ronander. Men så ringer skivomslagsmakaren Lasse Ermalm en dag. Som vanligt sprudlande. ”Skall du träffa Ronander? Då borde du snacka med Börjlind också. Han har skrivit några texter på nya plattan och dom jobbar ihop, vet du. Såg du filmen. Konst är dyrbarare än korv? Har du hört plattan? Med Gateway alltså? Ett snack med dom två ihop tror jag kan bli oerhört spännande…”
Så nu sitter vi ute på Skarpö helt nära Vaxholm i Rolf Börjlinds berså och pokulerar som några andra fiskargubbar. Men historierna gäller inte supar, kobbar, hemkört och ubåtar i garnen. Nej det är ganska lite historier och desto mer visioner.
Det konkreta får för en gångs skull vika för en idévärld. En tanke, två tankar, tre tankar om gränsöverskridandet. Om att konst faktiskt är dyrbarare än korv. Om nyfikenhet på allt det andra. Om viljan att utforska bråddjupen.
Det blev mycket Börjlind den här eftermiddagen. Men han var ju på hemmaplan. Och egentligen är det inte så viktigt här vem som säger vad. Huvudsaken är att det sägs.
Kultur är musik, film, teater, dans, konst och litteratur. Samt fotboll, flipper, dricka kaffe, skjuta fasan, stjäla bilar och rista sin älskades namn i barken. OK. Men det är ingen sate som gör det här samtidigt. Så att vi skulle kunna tro att det finns ett samband mellan de olika uttrycken. Antingen är man överdjävlig på gitarrsolon eller också sitter man och skriver böcker i en stuga i skogen hela dagarna. Och så fortsätter det.
Det är här Rolf Börjlind och Mats Ronander kommer in. Plus några till. Ni får träffa dom snart.
Deras — knappast nya, men icke desto mindre briljanta — idé handlar om att konstnärer faktiskt kan arbeta tillsammans. Diktare, målare, filmare och musiker kan skita i traditionerna och ställa sig på en scen tillsammans framför en publik. Och alla kommer att överleva. Jorden kommer inte att spricka.
Det enda som händer är att tidningarna inte vet om dom skall skicka någon från kultursidan, teatersidan eller musiksidan för att bevaka evenemanget.
Gateway kallar dom sig. Börjlind, Ronander, Carsten Regild och Stefan Nilsson heter fyrmannakedjan som vill spela offensiv fotboll i alla lägen. Inte publikfriande. Men offensiv så inåt helvete.
I tv, på grammofonskiva, på Moderna Museet har dom setts. Det torde bli mer. Nya föreställningar och en film, lång, är planerad. Se upp. Futurismen är inte död. Den har bara bytt namn och människor.
Multimediakonst, totalkonst, allkonstverk. Rolf Börjlind hatar alla beteckningar Gateway kan tänkas få. Mats Ronander talar bara omöjliga men skojiga projekt. Det är dom omöjliga projekten han lever för. Gjorde han bara dom möjliga hela tiden, skulle han dö.

Om Dylan

Rolf Börjlind — svartmuskig, med vegamössan djupt nerdragen över ögonen. Tatuering på armen. Mats Ronander i sin lilla kavaj. Kortklippt och glad.
Skarpö glimmar som en diamant. Börjlinds minsta kille trampar på en kratta. Skriker. Vi pokulerar vidare i bersån. Det är måndag. För mig är det helgdag.
Det börjar med Dylan. Är man 38 och intellektuell, dvs skrivkunnig, då intar han alltid en central plats. I detta fall hos Börjlind. Är man musiker som Ronander då intar han alltid en plats.
Börjlind: — Det var så patetiskt när dom började tända tändstickor och så var det bara en fjärdedel av publiken som tände. Resten tänder’nte. Såna ”vibes” känner ju dom på scenen. Det blir så tydligt, det blir bara piss av det.
Ronander: — I Göteborg (konserten 78) kom tårarna på ”Forever young”. Det är en av dom få gångerna. Den konserten och en B B King konsert. Vi lirade support-act till B B King på Idrottshuset i Örebro. B B King kom in i sin gula sammetssvid med Lucille, du vet hans 335:a Gibson. Det var väl 68-69, vi hade ett litet bluesband i Örebro då, Sveriges Chicago.
Hur träffades ni?
Börjlind: — Tror vi träffades på Vickan. Har ett minne av det. Vi var jävligt knalla och satt och sjöng Dylan. Det var en tre-fyra år sedan.
Ronander: — Vi satt och snackade om rock’n roll texter.
Börjlind: — Vi höll på med Kabareten på Nybropaviljongen. Kornet (Stefan Nilssons gamla grupp) var nya i stan och lirade där. Redan då började vi snacka om att utvidga det på något sätt. Du var trött på att lira i band och så. Vi ville göra nåt mer av det.
Vad vill du egentligen göra?
Ronander: — Nature, gamla rythm å bluesbandet hade vi i 6-7 år. Vi kompade folk. Pugh, Lundell och sen gjorde vi några parksomrar med Ted Gärdestad bland annat. Sen splittrades vi upp allihop och det var egentligen inte meningen att Lasse (Wellander) och jag skulle göra nåt ihop heller, men vi snickra ihop några låtar. I början var det positivt. Men bandet vi satte samman var svårt att hålla ihop. Sen dess har det varit lite hattande. Men jag har fått mycket rutin. Dom här sista åren har jag spelat mycket mer gitarr än förut. Då var det mest komp, munspel och sång. Men visst skulle jag vilja ha ett band igen, en riktig familj.

Om Gateway

Börjlind: — Carsten (Regild) skall ha stora separatutställningar, dels i Malmö och Norrköping och sen i Köpenhamn och två städer i Tyskland. I samband med dom utställningarna är det tänkt att Gateway skall göra framträdanden. Vi har också idéer till en långfilm.
Ronander: — Där alla deltar. Ja, Roffe, Carsten, med förslag till allt. Jag tycker det vore kul om du var med och gjorde musik.

Om rocktexter och rockvärlden

Börjlind: — Jag använder musik när jag arbetar själv, alltså i samband med att jag jobbar. Använder det sällan som underhållning. Lyssnar på dom jag följt genom alla år som Dylan och Stones, där man har en kontinuitet i sitt eget liv, en upplevelse man kan referera till deras utveckling.
Stones och Dylans utveckling speglar i hög grad degenereringen inom rockvärlden. Formatet blir stort, uttrycket icke-spontant, kommunikationen mellan spelare och publik upphör.
Börjlind: — Den beskrivningen är inte giltig för Dylan men för Stones. Dylan upplever jag mer som en poet, en berättare som år efter år berättar historier. Hur hans liv gestaltar sig, vad han letar efter och upptäcker det berättar han undan för undan. På ett mer privat sätt.
Ronander: — Även om Jagger är jävligt underskattad. Han har skrivit väldigt mycket bra texter eller poem om du vill.
Jag lyssnar på väldigt mycket eftersom jag jobbar med så många olika sorters musik. I amerikansk musik upptäcker man ju ofta att det är usla texter men bra lirat, ett bra hantverk i musiken, typ Toto och såna band som ibland gör väldigt bra grejer musikaliskt, gör snygga sångarr, men det handlar inte om nånting.
Hur fixar du att kasta dig mellan ytterligheterna? Från Abba till Hot Shit (semesterband med folk från Ebba Grön och Dag Vag). Du är unik på så sätt. En gränsöverskridare mellan dom musikaliska stallen.
Ronander: — Det hajjar ju jag med att jag skulle förknippas med Abba när jag åkte med på världsturnén, men jag såg det som en häftig grej att åka till staterna och Japan och hänga där och göra gig och se hur det funkar i så pass stort format. Det var ju ”family-show” avdelningen. Det är ju inte det jag håller på med själv.
Men du lyckas behålla din värdighet till skillnad mot vissa andra musiker som ställer upp på än det ena än det andra. Till slut är dom förbrukade, dom har kompromissat så mycket att till sist finns den egna grejen inte kvar.
Ronander: — Jag håller ju med dig och jag kan kanske förknippas med studiomusiker men faktum är att jag jobbar inte så mycket med sånt. Jag läser ju inte noter.

Om gränsöverskridandet

Kompromisser och försiktighet har aldrig präglat Rolf Börjlinds arbetssätt. Hans satirer på politiker och makthavare ledde till att Aftonbladet stoppade en söndagsbilagan där före detta transportarbetaren Hans Ericsson kläddes av in på bara kulmagen. Finns det gränser och var går dom i så fall?
Börjlind: — För det första är det jävligt viktigt för varje konstnär att sätta sig in i, lära sig, och deltaga i så många olika konstformer som möjligt. Det har vi lite av i Sverige. Vi har lite av gränsöverskridandet överhuvudtaget mellan konstarter. Vi har ingen tradition på det vilket man har i många andra länder. Då tror jag Gateway kan vara väldigt bra. Som för Stefan (Nilsson) till exempel som hade växt upp i en strikt fyrkantig musikalisk värld. Och jag gillade hans lyhördhet, hans öppenhet som var utanför dom rent musikaliska. Då började han få andra typer av jobb som har betytt mycket för hans musikaliska utveckling.
— Att få sätta in sitt kunnande i andra sammanhang tror jag är jävligt viktigt att fler människor ägnar sig åt. Så har jag ju mitt och Carstens arbete varit under alla år. Vi har hållt på med så innihelvete mycket saker på så många områden. Men basen har alltid varit att man kan skriva. Liksom basen för dig är musiken. (Han nickar åt Ronander). Att man är så öppen och gränsöverskridande i sitt arbete är en förutsättning för att man skall kunna gå på.
— Om man tar den här grejen med Aftonbladet som du nämnde så kommer man till en gräns när det tar stopp. Då gäller det att ha andra områden att gå vidare på. Om man är tillräckligt ärlig och tillräckligt sann mot sin verklighet och vill beskriva den så blir man förr eller senare för obekväm. Det blir för många som tycker det blir obehagligt eller farligt.
Hur hanterar du obekvämheten?
Börjlind: — Man drar erfarenheter av allt och bearbetar det. Men från det perspektiv jag kommer ifrån har det alltid varit ett motstånd mot allt jag gjort. Höll först på i tio år utan att nånting överhuvudtaget accepterades. Mycket beroende på att jag inte hade tillräckligt bra språk eller form för det jag ville uttrycka, men också att man hade ett visst förhållningssätt till tillvaron, man ville berätta om saker på ett sätt som inte var accepterat. Som folk inte var intresserade att lyssna på. Motståndet har alltid funnits och besvikelserna har trappat upp och utvecklat ens språk. Man skall hela tiden bevisa att man har rätt i det man tror på. Sen får man hitta former för att på nytt bevisa det. Med ett nytt språk, på ett nytt sätt.
— Nånstans berättar man samma jävla historia upplever jag. Man berättar om samma jävla inställning till livet fast man blir äldre och formulerar det på olika sätt. Det ska jävligt mycket till för att man ska ruinera den här ursprungliga känslan av revolt.
Det gäller att inte låta något skymma sikten. Det gäller att inte haka upp sig på att Rolf Björklind säger jävla tre gånger på tre meningar.
För två år sedan skrev han Containerevyn, Uppkastat och bortkastat. Den spelades på gamla krogen Zum Alten Brunnnen. Lars Amble gjorde bland annat en oförglömlig ”indignationspoet”. Killen som ringer till fabriken där det strejkas och undrar om dom inte skall ha ett flammande poem med alla radikala fraser instoppade. Endast tvåtusen spänn. Bakom det omedelbara skratten i den monologen döljer sig kritiken mot en slags omvänd kommersialiering. Vänsterprofitören. Vem han nu är? Om han/hon nu finns?
Börjlind: — Det är viktigt att hålla distansen till sitt eget ursinne. Det är farligt när man har nån odödlighet i allt man säger. Det är viktigt att vara ödmjuk. Att tänka på att man har samma brister och svagheter som alla andra människor men att man försöker lotsa fram sitt budskap genom allt det här.

Om Mats Ronander

Det skiljer elva år i levnad mellan pojkarna jag har framför mig. Börjlind född mitt i andra världskriget och Ronander tittade fram som ett aprilskämt 1954. Men han försöker ta igen dom där elva åren. Startade tidigt. Spelade med Peps och Blues Quality redan som 16 åring. ”Långhårig, slokhatt och nerrökt”, skrattar Mats när jag berättar om vårt första möte på Stockholms Nation i Uppsala 1970.
Ronander: — Det var min debut i Blues Quality. Vi kom dit utan Peps. Vi sa inget om det utan gick upp direkt och spelade. Jag höll mig i bakgrunden hela tiden och snackade inte med arrangören. Jag vet inte om dom trodde jag var Peps men så fort vi fått ut gaget stack vi.
Ronander fnissar. Det var på den tiden Bosse Skoglund — trummis åt Peps i många år, nu med Tony Ellis — var som en far för unge Ronander.
Ronander: — När jag flyttade till Stockholm tog han hand om mig. Spelade Miles Davis för mig och berättade vad alla jazzgubbarna gjorde på 50-talet, Bernt Rosengren och dom. Lustigt förresten att min första kompis i stan blev Per (Stig Vig) och sen har jag känt Gurra (trummis i Ebba) i en massa år. Och nu går det så bra för både Dag och Ebba. Det är väldigt kul att just dom har lyckats.
För Mats själv har vägen varit lång. Är lång. Vad går det ut på då. Vad går Rock’n Roll ut på?
Ronander: — Taskig lever… (fniss igen). Vad var det Tom Waits sa… ”bad liver and a broken heart”. Jag tycker det är roligt att turnera men man blir slut. Men jag måste ju turnera, jag måste arbeta, få ihop stålar så jag kan leva. Köpa dom gitarrer jag vill ha (skratt). Mer blir det inte. Folk tror man tjänar en jävla massa deg, men så är det inte. I Sverige gäller det att flänga runt i parkerna på sommaren. För mig kanske det blivit lite mycket av dom här stora projekten, mycket folk, ljud, ljus och allt, nu senast Lundell.
Men stort eller smått. Mats Ronander syns inte i några kvalitativt sett dåliga sammanhang. Han håller alltid till där Musikanter finns. Det blir aldrig dagsländebetonad musik han hålls med. Vad tycker han då om Noice och Gyllene Tider. Pop lätt som en fjärt och driver dit vinden blåser.
Ronander: — Har svårt att uppskatta dom där banden. Det är som att sätta på sig skorna bak och fram. Det är så mycket tricks när dom är ute i parkerna. Inte för svårt, inte för långt, lagom, lagom.
Börjlind: — Jag har alltid varit avundsjuk på dom som fått dragit iväg på turné och lirat. Att vara författare är så fruktansvärt ensamt och okollektivt yrke. Därför har jag jobbat så mycket med Carsten. Jag har fått oerhörda kickar när jag uppträtt inför publik. Jag har en jävla dragning till det. Det är oerhört att stå på scenen med musiker och läsa poesi. Att göra det som ett led i en konstnärlig utveckling är jag oerhört sugen på.
Ronander: — Turnerandet är ju delvis pojkdrömmarna, ut och röja, slå sönder hotell rum, knulla brudar och hela den serven. Med åren så märker man ju hur det är, man pallar ju inte med att spräcka upp och vara allmänt jobbig mot folk… (skratt). Det kan ju vara roligt att vara grotesk ibland (perverst leende) men efter ett tag blir den en annan grej. Då försöker man hitta på nåt på en turné som inte enbart innehåller att partaja dygnet runt. Just det intrycket kunde man ju annars få av Uffes (Lundells) Sömnen. Det var kanske första året han var ute och lirade så hans upplevelse av ett rockband var nu jävlar…, rakt ut, full fart genom evigheten. Efter ett tag så pallar du inte, du får andra värderingar och undrar vad du håller på med. Var är det egentligen som är viktigt? Det där hajjar man efter ett tag.
Sade han vist och lutade sig bakåt. Skarpö log och höll med.
Ronander: — Turnera är ju roligt! Det finns ingen större kick är att möta en fin publik.

Om politik

Rock och politik. Konst och politik. Ingen av dessa två uttrycker sig i politiska termer någon gång. Det handlar om mjölk och alkohol. Moral och okränkbarhet. Och mest av allt ärlighet. Mot sig själv. Ronander har alltid lirat. Aldrig betraktats som annat än en just musiker. Sällan stått med sin ”gura” på barrikaderna. Han har mestadels levt på andra sidan det musikaliska progressiva staket som vi spikade upp i början av 70-talet. Men är man född busunge som Ronander är, då förblir man det. Och då hittar man alltid kryphål in till bakgårdarna där Dag, Ebba och dom andra revoltörerna leker.
Rolf Börjlinds språk har varit upprorets. Jag har alltid tolkat in politik i det han säger. Men det får stå för mig.
Börjlind: — Carsten och jag har väldigt sällan arbetat med politiska uttrycksmedel eller uttryckt oss i politiska termer. Vi är jävligt ointresserade av politik. När det gäller Carsten och mig jämfört med ”Malla” och Stefan så är vi tio år äldre. Om tio år tror jag bilden av ”Malla” är jävligt annorlunda än vad den var bara för tre-fyra år sedan. Och med Stefan är det oerhört tydligt, det är bara dom två-tre senaste åren han har kunnat ge ifrån sig grejer som är betydligt bredare och mer spännande än klichébagen av honom visar.
Börjlind känner jag främst genom hans utställning Persona non grata på Moderna Museet 1977. Det finns även en bok med innehållande grammofonskiva med samma namn. Eller rättare sagt boken finns inte mer. Sista exemplaren såldes på Cavefors konkursrea. Köpare: Rolf Börjlind.
Alldeles före vernissagen på Moderna släpar Börjlind in gamla madrasser i utställningslokalen, häller något lättantändligt på dem och fjuttar på. En illaluktande rök sprider sig och det blir utgångspunkten för utställningsbesökarna.
”Varför skall jag förneka det vackra inom mig bara för att det är bestialiskt” säger han finstilt på omslaget till boken Persona non grata.
Vad i övrigt som lämnat avtryck från Rolf Björklind berättar han, på min uppmaning, i strid ström. Lägg till skratt från Ronander på lämpliga ställen och ni har scenen klar för er.

Om Rolf Börjlind

Börjlind: — Carsten och jag började jobba ihop 64. Jag hoppade av från jounalistinstitutet och vi gjorde ett par utställningar 65 och 66. Vi kombinerade ihop texter och bilder, det som tio år senare skulle kallas konceptkonst. Mitten av sextiotalet var ju musikens tidevarv, Och vi blev snabbt på det klara med att vårt uttryckssätt måste inlämmas i en betydligt större och mer kommersiell form. Och då var musiken ett självklart sätt.
— Jag skrev mycket musik då och vi åkte över till London 68 och träffade George Harrison på Apple (Beatles skivbolag). Vi hade spelat in 16-17 låtar och Carsten hade gjort en lp-bok med en saga till var och en av låtarna. Då var man ju på det sättet att man var fullständigt övertygad om att allt man gjorde var en sensation. Självklart. Det var det självförtroendet man måste ha för att orka vidare. Så vi åkte över dit.
— Dom kollade igenom det och tyckte det var intressant men texterna… ”det går inte att sjunga så där, för när folk kommer hem från fabrikerna orkar dom inte sitta och höra på hur jävligt allt skit är. Då vill dom ha lite ball”. Det var ju vad Beatles inställning var. Så dom föreslog att en engelsk poet skulle skriva om allting ihop med mig. Då sa vi bara ”fuck off” och tog tejperna och stack därifrån.
— Sen skildes Carsten och jag åt för det skar sig av en massa skäl. Sen började vi jobba ihop igen med kulturmagasinet Vargen.
— Det var i början av 70-talet. Då var allting så utpräglat avantgardistiskt. Det var mycket happenings. Den första poesiriksdan tyckte vi var en corny pryl. Så vi rusade in i riksdagshuset, Carsten upp på läktaren och vräkte ut 300 lösnäsor över publiken och jag tog miken på scenen och läste upp nåt manifest innan vi blev utslängda.
— Vargen var för oss bara ett sätt att visa att man kunde göra en tidning utan tillgång till stålar eller förlag. Det ledde i sin tur till att vi hade den första stora utställningen på Moderna Museet där vi byggde upp en hel tunnelbanestation. Sen har jag skrivit diktsamlingar parallellt.
— Kabaret Öppen Kanal i radio var första gången jag överhuvudtaget tjänade pengar. Innan dess hade jag aldrig skrivit satir eller för andra människor. Men dom erbjöd mig 2 000 i veckan eller vad det var, skitmycket pengar för mig i alla fall. Sen visade det sig väldigt lätt att skriva så. Sen har jag börjat skriva filmmanus.
— Jag märker nu att jag behärskar språket som ett hantverk. Och då börjar den riktigt stora friheten, och givetvis ansvaret, vad man använder språket till.
Det finns det språk som är klart, koncist välartikulerat. Där ingen kan ta fel. En militär order om att bomba den eller den staden kan inte missförstås. Ett språk som vill förändra våra attityder, beröra oss känslomässigt, informera, engagera, fördjupa, uppröra, få oss att reagera är dömt att missförstås.
Det är det språket dessa människor jobbar med. Har gjort i alla år och kommer att göra i alla år som återstår. Deras nisch kommer inte att öppnas med en automatisk fjärrkontroll, den kommer att sprängas öppen med okontrollerbara dynamitgubbar och vrålande Fendergitarrer.
Börjlind säger: — I början jobbar man mer emotionellt som ett svar på ett motstånd. Så småningom börjar man förstå, det finns ett allvar, det finns en mening med att jag hållit på så här i alla jävla år. Det måste finnas en orsak.
För Ronander är det lusten, nyfikenheten. Några kvällar efter vårt samtal ser jag honom på mondäna diskoteket Atlantics scen. Det är helt dött i publiken. Thomas Ledin försöker jaga fram folkparksstämning bland trött, sönderunderhållen storstadsnobless. Det enda barnet i salen är Mats Ronander. Han ler, svettas och spelar. Han lever. Det är hans språk.