Det finns band som jobbar år efter år. Repeterar, skriver nytt material, formas sakta men säkert, turnerar obetalt till förbannelsens rand. Etablerar sig successivt eller förblir för alltid det lilla hobbybandet.

Det är historien bakom de flesta grupperna som lever på rockscenen.
Men man kan ta andra vägar. Man går en väg förbi den traditionella modellen. Startar med en idé om hur man vill låta, se ut och uppfattas.
Sedan arbetar man på den idén, finslipar den och presenterar sedan slutligen den färdiga produkten. Och hoppas på omvärldens direkta och köpstarka acklamation.
Man går direkt ur anonymiteten in i rampljuset.
Dom heter Strasse: Kay Zack – trummor, idé, Jocke Nemo – piano, Kris – gitarr, Max Abby – bas, Ruzz – sång.

Dom har delvis använt sig av den senare mera raffinerade men också riskablare metoden. För går den snett är man verkligen noll. Då har man enligt den första metoden inte skaffat sig en kanske liten men oftast mycket trogen publik. Eller kanske man t o m spelat så intensivt att man utan pressens hjälp och utan anmärkningsvärd promotion står där med en relativt stor publik. Man kan heta Snowstorm eller Magnum Bonum.
Men Strasse gjorde aldrig så. Man höll sig för sig själva med sin idé i nästan 2 år. Här uppe i Stockholm kunde man höra talas om ett band nere i Göteborg som ingen kände, som bar konstiga kläder, var mycket måna om sitt utseende, satsade på teatrala gester och låg någonstans mitt emellan disco och Roxy Music.
— Ja, vi blev ju för fan alltid utskrattade och utpekade när vi gick på stan; ”Titta där går dom där drömmande fjantarna, sånt där skit”. Det är Kay Zack som dominerar helt i mitt samtal med Strasse. Han är den ende som håller hårt på klädseln även i den här situationen, skjortan är den rätta, slipsen är perfekt knuten. De andra är iförda t-shirts, overaller och sandaler. Kay har ett förflutet som fotomodell under ett helt annat namn och tror stenhårt både på sej själv och gruppen.
Det är han som står bakom det stora projektet.
Det som ska etablera gruppen inte bara i Sverige utan också internationellt. Det är därför Midge Ure sitter i samma rum som vi i studion på Hornsgatan på Söder i Stockholm.
Midge Ure, sångare i Ultravox, Strasses stora förebilder, och nästan legendarisk rockmusiker efter åren i Slik, Thin Lizzy, Rich Kids och Ultravox. Ultravox, ”konstrockarna” vars genombrott och listtopplaceringar samtidigt innebar genombrottet för den typ av musik som Strasse själva representerar.
En musik som i ena vinkeln är modern dansmusik, i den andra en musik fylld av stämningar och pompösitet. Glittrande salonger och musik i samspel med kläder och visuellt uttryck. Midge Ure ska producera gruppens nästa två singlar med sång på engelska och den internationella lanseringen i startgropen. Kontakterna knutna sen länge. Projektet.
Jag träffar gruppen i Mariannes studio/kontor. Visst, Marianne, dom har blivit moderna nu och kommer inom kort att starta en underetikett med arbetsnamnet Trench Records.
— Grabbarna bugar varje dag när dom kommer hit och passerar Vikingarnas porträtt, skrattar Benny, som håller i det hela, när jag träffar honom på hans lilla kontor innan intervjun.
Egentligen var det meningen att gruppen just nu skulle vara mitt i inspelningsarbetet av sin första LP. Den skulle produceras av samma person som producerade deras debutsingel ”Den hotfulla kärleken” tidigare i år, Magnus Uggla.
Men tanken på Midge Ure som producent kunde inte vika ur huvudet på Kay. Och i början av juni fick man tag i honom:
— Vi funderade på Richard Burgess som producerat bl a Spandau Ballet men vi tyckte inte om det ljudet. Vi ville ha ett större sound. Och till slut fick vi tag på Midge i Tyskland där han var i slutfasen av arbetet på Ultravox nya album. Jag träffade honom första gången tre veckor innan den här inspelningen. Vi ville givetvis se om vi passade ihop först. Det gjorde vi och en vecka senare var det klart och två veckor senare sitter vi här, han hade helt enkelt inte haft tid senare. Det måste gå så snabbt i den här branschen, Kay ler nöjt.
Strasse startade alltså mer som en idé än som ett konkret planerat projekt:
— Som grupp har vi funnits i två år men drömmen har vi haft hur länge som helst. Men egentliga Strasse börjar med Ruzz och han har varit med i två år. Det är han som skriver allt material och det var han som sa till mig att börja spela trummor. Men det har varit svårt att få tag i killar som tycker likadant. Speciellt på gitarrsidan. Kris (Christer Eliasson) är vår tredje gitarrist bara i den här sättningen. Det är så viktigt att man har en fungerande kommunikation utan att man för den skull behöver skriva en hel uppsats och lämna över till grannen på vilken det står ”Så här hade jag tänkt mig det hela”, och sen tar det tre dagar att gå igenom det.
Tänker ni på samma nivå nu?
— Ja det gör vi speciellt på sista tiden har vi haft ett jävla flyt. Låtarna sitter snabbt nu och jag (Ruzz) behöver inte längre säga så mycket till de andra om hur jag har tänkt mig ett visst stycke.
Ni har inte varit speciellt intensiva med spelningar?
— Intresset för oss har inte varit speciellt stort tidigare. Det var först i samband med succén för Visage och Ultravox som det vaknade på allvar. Och sen är ju första skivan en hög tröskel, för finns bara den ute och man blir det minsta erkända ligger helt andra vägar öppna, Kris med nyduschat hår lutar sig framåt över bordet när han säger det och Kay fortsätter:
— Här uppe i Stockholm har vi bara spelat en gång, det var på Alexandra och det gick åt helvete. Scenen var inte byggd för det vi gör och publiken i långklänning stämde inte heller riktigt bra. I Göteborg har det däremot gått jävligt bra, det tog två månader av tjat 3 gånger i veckan innan vi fick spela där vi ville, diskoteket ”No 14”, och vi fyllde faktiskt lokalen som annars brukar vara tom. (Kay)
— Errols vill helt enkelt inte ha oss, och det är kanske inte rätta stället för oss heller, det är bara pop där, tillägger Ruzz.
Vad tror ni era bättre tider beror på, var inte tiden mogen tidigare?
— Ja, jag tror det, säger Kris, publiken är så konservativ här i Sverige alla vill ha något vant och erkänt, något man känner igen från England och USA.
— Och man ser det på reaktionen från en som Midge, hakar Zack på. Han tyckte det var helt fantastiskt att det kunde komma en sån här grupp från Sverige. Ett land som man aldrig hör något ifrån förutom ABBA. Det kommer aldrig ut något. Banden tänker alldeles för snävt och kan inte tänka sig utanför landets gränser. Visst är det svårt med ekonomin och bristen på kontakter men man måste börja någonstans. Det gjorde ju vi. Det är inte så många band som är så fruktansvärt duktiga och annorlunda i England heller. Dom som är så bra det är dom vi får höra och se här i Sverige också. Men än tror vi inte på något vis att vi är framme, vi har blivit brända alltför många gånger. Vi har stått på tröskeln så länge. Det har alltid varit tusen löften och alltid stora namn som varit intresserade av oss. Det slet väldigt hårt på oss att det aldrig blev något trots att alla lovade så mycket. ”Henkan” (Anders Henriksson) var inblandad och Kjerstin Dellert men det sprack för att hon blev bestulen på en massa pengar. Magnus Uggla kom vi i kontakt med genom att han råkade höra en demokassett av oss när vi var på väg att hamna på Sonet.
Strasse är en annorlunda och ovanlig grupp. Efter traditionella svenska mått mätt så är dom mycket annorlunda. Musiken på ”Den hotfulla kärleken” är skimrande ren, syntdominerad, taktfast pop som grund. Över det ligger Ruzz’ verkligt personligt sjungna text. Och som kryddan på verket en ljus, hög refräng som på skivan sjungs av en inhyrd sångare och som kommer att ställa till vissa svårigheter när den ska utföras på scen. Den är en av årets hittills starkaste singlar och är ändå så lättsmält att den borde ligga högt på listorna. Den har sålt ett par tusen ex.
Men det är baksidans Cleo ”Chikan” som är gruppens verkliga ögonsten. En lugnt marscherande sång à la Brecht/Weill med spänningar och stämningar och en verkligt imponerande final.
Ni arbetar mycket med konst och form i utövandet av er musik?
— Alla är i och för sig konstnärer eftersom alla är musiker. Men bildkonst är det jag (Zack) och Ruzz som sysslar med. Han har levt som reklamtecknare länge. Jag för min del målar. Jag målar mest i olja och jag har hängt en del här upp i Stockholm på smågallerierna. Jag ska ha min första egna utställning till hösten. Vi ser väl därigenom lite annorlunda på musiken på så sätt att vi inte snöar in så mycket på texter som vi gör det på känslor och stämningar.
/Hon tar sitt pass nu nere på Kona Allé, kom och sa/Aha du är en ful liten sak — kom tillbaks/kom till mej ditt chassi är utnött och hårt, ut på stråk/ (Cleo ”Chikan”)
Ni har fått kritik för era texter (bl a i min egen recension av singeln), en kritik som sett dom som alltför abstrakta:
— Visst har jag uppfattat kritiken. Jag skriver väldigt mycket ”far-out” så där och sysslar mycket med symboler men det tänker jag fortsätta med…
Ruzz fortsätter:
— Det beror mycket på att det är ett hårt och tungt språk att sjunga på.
Det här med kritiken mot texterna är något som tänt gruppen och alla talar i munnen på varandra, även Benny kommer ut från sitt kontor och deltar i diskussionen.
Zack:
— Översätt vilken text du vill av människorna som sysslar med det här och du skulle inte fatta ett smack men då är det allright bara för att det är på engelska. Vi sysslar med surrealistisk musik och skriver surrealistiska texter, det är ett svartmålat ord förresten. Jag målar i surrealistisk stil och det gör väl alla konstnärer för du kan ju aldrig måla ett landskap utan att sätta din egen prägel på det. Inte ens då speglar du verkligheten till 100%. Alla har fantasier. Jag tycker folk komplicerar saker och ting för sig. Istället för att försöka förstå.
Kris tar över kommandot:
— Det finns ju dom som är lata och gör videos och sånt för att illustrera vad man menar. Men det finns så många andra vägar att måla upp egna bilder av vad man ser i ett ord, i en text. Det kan bli en sång för den som lyssnar och en för den som spelar. Det spelar ingen roll det har åtminstone skapat tankar. Mycket av svenska texter är så beskrivande, så pekande, det blir aldrig något behov av egen fantasi och tanke. Det finns inget motsatsförhållande mellan såna texter och våra men det är trist om det bara blir såna.
— Det har ju varit så även i hela vår konsthistoria med naturalism och symbolism o s v det måste finnas både och. (Nemo = Joakim Nivre)
— Men det är positivt med reaktioner för det skapar möjligheter till en debatt. Det är bättre att folk är emot än att dom är likgiltiga, men det beror också mycket på hur man konsumerar musik, säger Kris med en lite uppgiven gest.
— Ja man ska ha helt klart för sig att såna här texter har tiden emot sig speciellt om man som du är journalist och snabbt ska lyssna in dom. Kay pekar på mig när han säger det.
Det är svårt att hålla distans till en grupp som Strasse. En okänd, oetablerad grupp dyker plötsligt upp med en färdig, fullvuxen debutsingel. Det är lätt att bli bländad. Dessutom är det omöjligt att få något perspektiv på ett band som man hört två låtar med och träffat en timme. Men texterna är trots gruppens försvar lite väl oklara och suddiga. Dom ger mig för många bilder att smälta.
Men inga generaliseringar. Nästa steg för gruppen får vidimera eller kullkasta. Strasse är på väg.
Vi fortsätter att diskutera texter i allmänhet och Kay berättar att Lustans Lakejers texter numera används som exempel på modern svenska på Lärarhögskolan i Göteborg. Midge kommer tillbaka från intervju med närradion och jag talar med honom om Ultravox nya LP som ännu är odöpt och kommer i september. Midge berättar också att Visage’s nya LP också finns färdig sedan en längre tid. Vi talar om Strasse som han är mycket nöjd med. Och vi talar om Richard Jobsons (Skids) lyrikbok som Midge ser att jag har i min plastkasse.
— That man is too much over the top, säger Midge och skrattar. Det är såna prententiösa typer som gör att vår typ av musik och oss närstående grupper alltid blir så baktalade.
Mötet med Strasse är slut.
Jag går ut på Hornsgatan.
Där lyser junisolen så kraftigt att jag blir helt bländad.