Det är inte ofta man möter ung rockband som känns uppriktiga och ärliga.
Många är oerhört upptagna av stilen, fenomenet och attityden istället för det som egentligen är rockmusikens nerv — viljan att ge ifrån sig musikaliska och textmässiga erfarenheter som känns på andra ställen än enbart i fötterna.
Men IQ 55 är ett sådant.

Ett band med drygt tre år på nacken och ett rykte som Linköpings storheter. Ett band som många yngre ser upp till och som äldre pratar välvilligt om.
Det är fyra killar som har tagit tio på sig att fundera, att bearbeta och att rota efter sina rötter som rockmusiker.
Det är också ett band som inte slår sig till ro i den allmänna tryggheten som Linköping omger dem med. De lever och konfronteras. De reagerar och berättar inte bara välvilligt utan hamnar tillomed i gräl under den här intervjun.
Det kändes verkligen bra efter två dagars möten med (lätt) inställsamma och (fånigt) respektfulla rockmänniskor som mötte oss storstadsmoguler på reportageresa i landet.
Vi träffar Leif Larsson som sjunger, Svante Pohl som spelar gitarr, Rolf Böle som trummar och Jalle som trakterar basen i deras replokal. Den ligger i ett rivningshus och de fyra berättar föraktfullt om kommunen som utsåg dem till syndabockar i deras förra lokal och slängde ut dom. Huset är ett av de tre-fyra ruckel som fortfarande står kvar i Linköpings modernierade småstadscentra.
Leif menar att de utsatts för det vanliga punkattityden, den där de mest avvikande drabbas först av repressalier. Utan att någon frågar dem.

Misstänksamhet

— Det vilar en hinna av inskränkthet och misstänksamhet över Linköpings småputtriga och väluppfostrade yta, säger han med sin ofta välformulerade och sarkastiska stämma.
Leif är textskrivare och verkar vara den i IQ 55 som har funderat mest på alltings jävlighet, men också den som pratar mest om det viktiga i att inte ge upp. Att musik faktiskt kan vara positivt, att det inte finns någon anledning att gå och hänga sig.
När vi har tagit gruppbilder, letat upp stans samlingsfik, Siesta vid Stortorget och satt oss ner, ryker den stora diskussionen igång nästan meddetsamma. Hatte och jag sitter bara och lyssnar, lätt storörade.
— Vi lever lite världsfrånvänt, söker oss till polare som tycker som vi. Jag vill nå andra världar än dom som tycker likadant, säger Svante intensivt efter att Leif har börjat prata om hur viktigt han tycker att ärligheten inför musiken är.
— Du är den store realisten, kontrar Leif. Men vaddå, alla människor har liknande upplevelser även om alla har sin värld.
— Jag letar efter annat än vår minivärld. Där kampen för att överleva finns med, ta Hemsöborna på TV. Det var folkligt och starkt. Vi vill leva ett tryggt liv i vår grej och blir chockade när vi möter världen utanför. (Svante)
— Det går inte att anklaga sig själv för det taskiga samhället, det nojar man bara ihop på. Rikta det utåt istället. (Leif)
— Man kan inte värja sig mot det enorma informationsflödet… (Svante)
— Ok, visst borde det vara mer liv och död än den bomullsmatta vi lever i Linköping. (Leif)
— Jag kan påverka den nära kretsen, men nåt större tror jag inte på, säger Svante resignerat. Hur många oschyssta grejor finns det inte trots att människor är mera medvetna idag?

Motpropaganda

— Det behövs motpropaganda annars går man och hänger sig, säger Leif hetsigt. Jag måste ha något bra i min musik, något som kan stimulera de klickar av människor som försöker göra något.
Nu måste jag gripa in för att försöka leda de två in på sin musik igen. Kan de ge något exempel på hur IQs låtar funkar ihop med deras idéer. Var finns motpropagandan?
— För mig är ”Kristaller” sådan, säger Leif utan att tveka. ”Ja jag vet vad kroppen känner. Vilka är mina verkliga vänner/När ska jag sluta tänka och börja leva”…
I den låten, som är en av fyra IQ-alster på Arnes Korvbar-kassetten, lyder en annan rad ”Men jag tror på/det måste finnas nånting/inuti dig”.
Den liksom de andra låtarna rör sig ibland känslor och stämningar hos människor, d v s hos Leif eftersom han skriver allt. Det är ensamhet, jakt på mening, falska drömmar och förhoppningsfyllda rader om varandra.

Personlig pop

IQs spelar moderna pop, melodilösa historier som för ett samtal med lyssnaren, utan att låta depraverat, konstlat eller krystat.
Och allt är personligt fångat. Det förvånar inte mig att Leif har funderat mycket på hur man skall förmedla känslor genom musiken.
— Visst kan man sjunga om nakna desperata grejor. Men det måste finnas lite självcensur, man måste veta vad man ska släppa ut.
— Det är risk att det bara blir en individuell aggressivitet, inte den kollektiva som det borde vara. Men samtidigt är det något mycket egoistiskt man håller på med.
— De som lever i verklig misär vågar ju inte ens gå ut…
För Leif är rockmusik något allvarligt, något man inte fuskar bort i treminuters utbrott. Samtidigt tycker han själv att han är för fixerad vid texterna. Musiken måste också komma in. Helheten som band måste finnas och alla skall få plats med sitt ego.
— Vi har nån sorts ansvar eftersom vi är äldst bland dom yngsta…

Inkrökt punk

IQ 55 är ett av Linköpingsbanden som startade vintern -77. Och det enda som finns kvar. Då upplevde de alla punken som befriande, som ett aggressivt och radikalt alternativ till det inrökta och försiktiga omkring dem.
— Det finns ingen aggressivitet kvar hos s k punkfolket. Det som var positivt har försvunnit, säger Leif.
— Fast visst har rocklivet utökats, gränserna mellan gamla flummare och punkare är mera uppluckrade. Småpunkarna måste bara börja fatta historien, att det är insidan som räknas, invänder Svante.
I Linköping, liksom på många andra håll, har stora barriärer mellan den nya punken och den gamla musikrörelsen visat sig vara svårvälta betongmurar. I Linköping verkar många i punk- och den nya rockgenerationen negativa till de äldre musikerna.
Det är det klassiska generationskriget. Och ofta är det svårlöst, men alla jag pratade med tyckte att vägen till samarbete gick genom föreningar typ Rock d’Amour. Genom att arbeta ihop. Fast det tar naturligtvis tid.

Nya impulser

IQ 55 är idag ett band på gränsen mellan att satsa och försvinna. De behöver bli kända utanför Linköping för att få spelningar, få göra skivor och få nya impulser för att kunna utvecklas.
Steget mot Stockholm ligger nära.
— Det är svårt att få musikaliska kickar i den här stan och vi måste förnya oss. Vi är alldeles för etablerade för den här stan, säger Svante och menar att steget till Stockholm är nära.
— Vi är lite struliga just nu, fortsätter Leif. Men jag vill inte kasta ut ett arbetsschema för vår karriär. Det måste växa fram.
— Jag känner absolut kväljningar inför att behöva ringa Mats Olsson och berätta hur bra vi är, menar Svante. Fixa dekaler, snacka med bolag och sånt.

Framtid efter sommaren

Det är efter sommaren IQs framtid kommer att avgöras. Då skall de spela i Stockholm och ta upp kontakten med åtminstone ett skivbolag som visat intresse.
Att döma av de insatser jag hört på kassetten kan IQ blir lika intressanta som Stain från Uppsala eller Diestinct från Sundsvall. Det behövs bara en mera bestämd attityd från Svante och Leif som är gruppens motorer.
Rolf och Jalle är inte så involverade, Jalle eftersom han bara spelat bas i ett halvår. Rolf hann inte vara med så mycket på vårt samtal, men gav ett lite tystlåtet intryck.
Jalle är den som vill spela ute mera. Han tycker det behövs för att IQ skall bli ett riktigt band. Och då måste de komma ut i Stockholm.
— Det är en skyddad miljö här. Det behövs en högre fart, mera spelningar för att vi ska bli helgjutna som band, säger Jalle.
— Vi behöver komma ur den här höstacken…
Jalle är också den i bandet som oftast åker till Stockholm. Kanske beror det på att han just nu är arbetslös, medan de andra har varit uppbundna vid universitetet, Svante och Rolf, där de pluggat beteendevetenskap och kulturkommunikation, och vid sjukhuset där Leif jobbar på narkosavdelningen.

”Dataekonom”

De pratar mycket om hur vansinnigt hopplöst det är att få några vettiga jobb. ”Dataekonomer är framtidens grej” menar Leif. Det är väl ingen tillfällighet att SAAB i Linköping och dess underbolag DATA-SAAB är stans största industrier.
Jalle berättar om hur han blev misshandlad en natt några dagar efter det s k ”punkmordet” hade basunerats ut från kvällstidningarnas svarta sidor. En vanlig reaktion bland stans människor, menar han.
IQarna är övertygade om att pressens mjölkning av den händelsen fick många att gå tillbaka till en sorts vulgärgruppering av punkare som våldsverkare.
Inte för att de fyra ser speciellt punkiga ut. Förutom Jalles blonderade kalufs är de ganska normala, inga iögonfallande färger eller extrema frisyrer. Leif liknar mest en överambitiös student, Svante en försäljare i sin prydliga frisyr och Rolf en normal tonåring med sin lite förvirrade kalufs.

Missriktat våld

— Det var ett helt missriktat våld, säger Leif. Samma sak med drogmissbruket. Det är en effekt av att präktigheten körts fram som lösning på problemen.
— Att tala om för folk att de först måste sköta sig, sedan är de välkomna i gemenskapen. Det föder verkligen problem.
— Ge dem självförtroende istället. Uppmana dom att slänga ”jag klarar mig själv”-masken.
— Jag vill prata till människor, säga något. Inte köra över dem med en massa nojor…
Avslutar Leif sin, som han själv tycker, monolog. Och visst är han lite manisk när han kommer igång att prata. Men jag kan bara uppfatta det som en nyttig energi. Som att han, och IQ 55, inte kommer att låta sig ledas in i någon sorts passivitet.
Antingen som popstjärnor eller som välanpassade Linköpingsbor.
Fast var de hamnar och hur de låter om några månader, det finns det ingen som vet.