Grabbarna X är ett av Linköpings äldre band. Inte som grupp, de har bara funnits i två månader, men musikerna är alla kring 25. De har alla rötter i sjuttiotalets alternativa rörelse.
Det hindrar inte att de är positiva inför dagens nyvaknade rockvåg.
— Det är lättare att komma fram idag. Gränserna har sprängts och censuren har lättat bland småbolagen, säger Stefan som är gitarrist i Grabbarna X.

Bandet har samlat ihop sig för att spela en dansant reggae, en rockande variant som blandar sjuttiotalets improvisation med åttiotalets rytmer och dofter.
De har fortfarande ett utseende från alternativrörelsen, men de är knappast trögtänkta och enkelspåriga som en del av deras yngre kritiker i Linköping gärna ser dem.
Märkligt nog sitter vi på fiket Siesta, dricker deras kaffe och samtalar om Linköping.
Det är Ulf Strandberg trummor, Stefan Liman på gitarr och Bo Elfvin som är basman tillsammans med Hasse Forsberg som spelar keyboards. Själv har jag förberett mej med att lyssna på ett liveband från helgen innan, deras spelning på Flamman.

Veteraner

Snabbt får jag klart för mig att alla är veteraner bland Linköpings band. Hasse och Bo spelar också i Vänner och Bekanta, ett tioårsäventyr som fortfarande är vid liv. Ulf har nyligen lagt ner gruppen Elake Måns, medan Stefan mest har arbetat som musiklärare utan att synda mera än i sin tidiga popgitarristålder.
Att ha några år på nacken har inte gjort Grabbarna X till några målmedvetna musiker som enbart är ute för att skapa sig ett namn.
Fast de har inget emot att överleva på sin musik. Eller som de säger:
— Det här är min sista chans. Jag ställer mig aldrig i en källare igen.
Hasse funderar mera realistiskt:
— Jag är med i så många band som möjligt för att få jobb. Ger improvisationskurser och liknande.

Rockbusiness

Och Stefan är mera kritisk till hela rockbranschens sätt att fungera.
— Hälften är ju business. Det känns förnedrande att behöva sälja sig hela tiden.
Samtidigt funderar Ulf på vad det är som gör band så kortlivade i Linköping och hur han alltid har mött den situationen:
— Efter att ha spelat på Grottan eller Flamman två-tre gånger har man kört fast. Då bildas det lätt nya grupper med nya idéer för att kunna fortsätta.
Det nya för de här killarna är reggae, men ingen av dem ser det som att ”nappa på den nya trenden”. Tvärtom.
— Om man ringer till någon för att fixa en spelning är det svårt att svara om de frågar hur vi låter, säger Bo som är lite av gruppens fixare. Att utgå från stilar är ganska ointressant.

Spekulativa trender

— Förr tänkte man inte i stilar, fyller Ulf i. Det går inte att spekulera i vad som är trendigt, man måste följa sin egen övertygelse.
— Idag säljer alla band sig med mördande reklam, hittar på små slogans. Det är banalt och ytligt, hugger Stefan till med.
Men samtidigt håller alla med om att det inte skulle gå att få publik till improviserad musik idag. I Linköping som var en jazzstad under sjuttiotalet har de konserterna en minimal publik numera.
— Jazzpubliken går på rock, säger Ulf. Det har till och med gått så långt att Archimedes Badkar annonseras som rockdans…
Det är svårt att inte ryckas med när Stefan börjar komma in i ett utfall mot de som gjort rockmusik omöjlig i Linköping genom åren. Hans engagemang är allt annat än trendigt.
— När man spelar på ett litet ställe och publiken tänder, golvet gungar och alla är svettiga och nöjda. Då är det värt att spela.
— Men det finns inga klubbar att spela på när man har lust. Fast det finns tusen ungdomar som inte har levande musik utan bara är hänvisade till P3.

Levande musik

— Varje liten plats borde ha ett ställe för levande musik. Men politikerna dribblar bort det. De stänger ställen och det är samma brist på lokaler som för tio år sen. Det är för djävligt…
Stefan fortsätter att berätta om Orfei och Alexander, svettiga pubar där han hört Pugh, Lundell och Sex Pistols. Ställen som fått problem med rättigheterna och gjorts om eller stängts.
Linköping har en väldigt restriktiv inställning till nya utskänkningstillstånd. Och en hård kontroll av gamla. Men när de hotade att dra in rättigheterna för stoltheten Frimurarhotellet gick landshövdingen emellan. Numera får man en sallad för inträdesbiljetten till nattklubben där.
Stefans kritik mynnar ut i att det inte går att ha en rocktradition och ett levande musikliv i en stad om det inte finns några tillfällen för musiken att leva.
— Istället gör band skivor. Det ligger i tiden och är väl bra ibland. Man kan komma ut och få spelningar den vägen. Men det kan också mörda ett bands speciella sound att hamna på platta.

Fixerade vid skivor

Ulf påminner om Elake Måns platta som han nu efteråt ångrar att de spelade in så snabbt. Grabbarna X är som helhet skeptiska till skivbranschen, till att allt blivit så fixerat vid skivor.
— Skivan blir lätt ett mål i sig, inte ett medel som det borde vara, säger Ulf.
Men de är positiva till Linköpings utveckling som rockstad, trots allt.
— Det är en bra stämning på konserter, tycker Ulf. Det är inte så att en viss kategori går till vissa ställen. Gränserna har suddats ut.
Grabbarna X tycker nog innerst inne att de förtjänar att bli lite mera uppmärksammade än de är, men det förbjuder deras inbyggda blygsamhet dem att säga. De är på det sättet väldigt mycket barn av det ”snälla” sjuttiotalet då radikalism innebar en positiv inställning till eget skapande.
Så är det inte automatiskt idag.
— Fast mysigheten i Linköping tillåter fortfarande det, säger Ulf avslutande.

THORE SONESON skrev ner och HATTE STIWENIUS ramade in verkligheten och de båda hastade iväg till storstadens lockande utbud av ångest och valfrihet. Bara för att två dagar senare finna sig bundna vid skrivmaskinen och i det mörka mörkrummet och gräla om vem som egentligen först ville åka tillbaka till glittret…