— SCHLAGER har ju inte skrivit om oss förut så varför skulle ni göra det nu?! säger Mats Bäcker, som spelade sax i Fiendens Musik, med hög röst. Och menar att Sveriges rockskribenter får ta på sej en stor del av skulden för att Fienden aldrig blev så stora som dom lovade i början.
— Alltings jävelskap in i det sista, muttrar sångaren Mats Zetterberg. Nu har dom missat att sätta in annons också, så det är ju folktomt här.
Mats Zetterberg nämner flera anledningar till att Fienden aldrig blev riktigt stora. Dels att Fienden är ett Lunda band och att pressen inte ställt upp för dom på samma sätt som för band från Stockholm. Dels att Fienden ”inte fick utveckla sej. I början, när vi inte var så skickliga, skrevs det om oss. Men när vi började bli bättre var det tyst. Vi skulle tydligen vara dåliga, fick inte utveckla oss och bli bra”.
— Men, menar Mats Zetterberg, främsta anledningen är att Fiendens Musik bara var halvproffs.
— Vi har tvingats tacka nej till spelningar i t ex Norge. Inte kunnat turnera. För att en del i bandet inte velat sluta sina jobb och bli heltidsmusiker. Då kan det ju inte gå.
Nu existerar inte Fienden längre. Fredagen den 29/5 gav dom avskedskonsert på Pub Sparta i Lund. En avskedkonsert som tydligt bekräftade varför, enligt mej, publik och rockjournalister mot slutet inte var lika intresserade av Fienden som i början.
I sin sista upplaga hade Fiendens Musik utvecklats till ett proffsigt band. Tätare, mer samspelt och rytmiskt.
Men proffsigheten hade också gjort Fienden till ett anonymt band. Dom gamla favoritlåtarnas profiler var utplånade. Och bara en enda låt, en funkig ”En våning upp”, hade dom ansträngt sej för att ge en ny karaktär.
När Fienden mot slutet kramade om varann, tackade publiken för ”tre och ett halvt års slit” och sjöng ”Hej då, hej då, hej då…” då — när jag skriver det här blir jag väl ovän för livet med dom — var det så patetiskt att jag gick.
Fiendens Musik startade från noll. Textskrivaren, sångaren, musikerna arbetade med stor entusiasm tillsammans fram det som skulle bli Fiendens Musik.
I Texterna blandades politik och naivitet. Melodierna var nynnvänlig schlagerpunk långt innan Docent Död och Lustans Lakejer.
I början var det från dom flesta i bandet mer spelvilja än kunnande. Peter Kempinsky var t ex ingen mästerlig kompgitarrist. Men när man kan lite brukar det ofta uppvägas av att det lilla man kan är personligt. När Peter för ett tag sen la av försvann en stor bit Fiende.
Samma sak när Ingvar Krupa, trummor, slutade. Ersättarna var duktiga musiker, men inte bitar i pusslet Fiendens Musik.
Fienden ville vara mer än dom var. Göra mer än dom kunde. Det var det stora felet med Fienden.
Dom kunde inte låta sej nöja. Hade inte förmågan att avlyssna det speciella som var Fiendens Musik.
En gång sa jag ”Svensktoppspunk” om deras musik. En annan gång kallade jag den ”bonnastomp”. Det var inte populärt. Fienden var ett Lundaband som aldrig insåg att dom inte kom från Rågsved eller Bagarmossen. Än idag kan delar av Fienden inte fatta varför dom inte blev lika stora och sålde lika mycket plattor som Dag Vag och Ebba Grön — början av sin karriär nämndes ju Fienden i samma mening som dom.
Det delar av Fiendens Musik inte kan förstå är att Fienden var ett skitbra band — i det lilla. Ett bevis på vilken personlig och bra rock ett gäng fritidsmusiker som spelar för att det är kul kan åstadkomma. Det var Fiendens storhet.
Dom som — med- eller omedvetet — förstod Fiendens kvaliteter var dom originalmedlemmar som slutade i Fienden och Gamle-Harry som trots att han är en av Sveriges bästa rockgitarrister vägrade säga upp sitt jobb för att spela på heltid — det var dom som förstod Fiendens Innersta kvalitet.
Fiendens två LPn tycker jag fortfarande är bland det bästa i den svenska rocken efter musikrörelsen. Dom visade vägen fram mot en utmärkt tredje LP på temat ”Småstadsliv”. Fiendens Musik skulle ha nöjt sej med att spela på hemmaplan.
— Till hösten ska jag bilda ett proffsband tillsammans med nye gitarristen, berättar Mats Zetterberg. Om det ska bli nåt räcker det inte att satsa till hälften. Kanske flyttar vi till Stockholm. Jag är beredd att pröva allt.