— Jag skulle vilja göra vänliga, vackra saker som folk kunde njuta av, men det är inte lätt när världen ser ut som den gör, säger Martin Rössel i Dom Dummaste.
Därför är musiken splittrad och kastar sig från lugna pianot till hysteriska synten. Men i botten ligger en absurd humor.

”Är den där killen verkligen med i operakören”, frågade en förvånad tjej under en konsert med Dom Dummaste i Örebro. ”Han verkar ju helt galen!”
Det var nästan så jag höll med henne. Lars Cleveman hade en av sina mer utflippade kvällar. Med all sin kraft attackerade han mikrofonen för att inte tala om hur han gick lös på elpianot…
Men glöden och inlevelsen gick det inte att ta miste på. Som tur var tog de andra i bandet det lite lugnare och koncentrerade sig istället på att hålla ihop låtarna.
Dom Dummaste live låter helt annorlunda än på den kassett de gett ut på Sista Bussen. Borta är alla synthar, de har valt att uppträda med vanlig rocksättning istället. Martin Rössel spelar gitarr och delar sången med Lars, Henrik Stawe spelar bas, Dan Suttner gitarr och Anders Hernestam trummor. Sen jag såg dem har de fått ännu en medlem, Ralf Nygård på tenorsaxofon och basklarinett.
En solig söndagseftermiddag när jag var på besök i Stockholm träffade jag Lars Cleveman och Martin Rössel hemma i Martins lägenhet. Den framdukade cidern och de nytinade äppelmunkarna försvann med en otrolig hastighet medans vi började prata om Lasses klassiska bakgrund. Det stämmer nämligen att han är med i operakören i Stockholm, han anses vara en av Sveriges mest lovande unga tenorer.
— Min musikaliska bana startade 1969 då jag började i Katharina-kyrkans gosskör. Jag utvecklade mitt musikintresse och började studera klassiskt piano och orgel för kyrkans organist ett år senare. Efter några år började jag lyssna på avantgardistisk musik som Terry Riley och La Monte Young och kom sen in på John Cales och Velvet Undergrounds musik. Jag bildade då ett monotonrockband kallat Blomsterunge tillsammans med en kompis, Thomas Hammar.
Men du gav inte upp det här med att sjunga i körer?
— Nej, jag är en hispig person och kan aldrig bestämma mig för vilken musik jag vill hålla på med. Jag känner lika starkt för all musik, oavsett om det är klassisk musik eller rockmusik.
Blir det inte lite splittrat att hålla på med Dom Dummaste och även vara vid Operan?
— Nej, det blir inte det. Rockmusik är för mig framförallt att uttrycka känslor, rätt starka känslor. Sysslar man med opera som jag gjort ganska mycket, då upplever man inte skillnaden som så stor. Jag har svårt att se någon skillnad alls.
— Varje musikform, varje konstform har sina posörer, galjonsfigurer som åker surfbräda. Det är ballt att va det och det är häftigt att va det och så vidare, men det finns alltid de som jobbar av kärlek till det de sysslar med.
Är det inte få av dem som jobbar med klassisk musik som är intresserade av rock?
— Nej, det är fler än vad man tror, det har jag upptäckt i min bekantskapskrets. Men om man ser till den musik som görs idag så är det ju det mesta rena dyngan, det är precis som wienervals, det ger ingenting.
— För mig kan musik fungera på olika sätt, men jag känner ofta en likgiltighet inför musik som inte berör mig känslomässigt, menar Martin. Musik används ju idag ofta bara som någon slags tapet.
Som för alla de som springer runt med free-style lurar på stan…
— Ja, det är fascinerande och skrämmande på samma gång. Vad de gör är ju att ställa sig utanför den verklighet det befinner sig i. Jag skulle bli rädd om jag inte hörde vad som hände runt omkring mig. Jag är en sån person som vill veta om det kommer nån springande bakom mig, jag vill höra om det kommer en bil.
— Jag fattar inte att folk kan lyssna på musik på det sättet, man måste ju förstöra själva känslan man har inför den genom att hela tiden höra den oavsett vilket känsloläge man är i.
— Dessutom förstör man ju hörseln totalt. Visserligen är väl min hörsel redan pajad, men det beror ju på att jag själv spelat musik på hög volym i flera år.
— Det går ju inte att komma ifrån att den starkaste kraften i rockmusik är volymen, den ger en väldigt fysiskt påtaglig känsla.
— Jag vill att konserter skall vara misshandlande, påstår Lasse, jag känner för det ibland.
— Jag kan berätta att Lasse har idéer om att göra låtar med så hög volym att folk skulle må direkt dåligt av det, avslöjar Marin. En gång på Musikverket…
Lasse: Hmmm…
— Då ville han att vi skulle kräva järnet på p:a’t, men jag sa emot för jag tycker inte man skall utsätta folk för såna grejer.
Lasse: Det står ju i bibeln att man inte skall utsätta folk för sånt man inte skulle vilja bli utsatt för själv. Jag skulle inte ha något emot det…
Martin: Man kan ju tänka sig hur det skulle bli om 10-20 år om vi skulle hålla på på det sättet. Vi skulle vara en samling lallande idioter som inte hör någonting. Vi skulle verka fruktansvärt dumma, verkligen vara dom dummaste.
Både Martin Rössel och Lars Cleveman har gått på kurs hos EMS, Elekton-Musik-Studion, i Stockholm. Det var också där de spelade in låtarna som senare resulterade i en kassett.
— Studion har sina begränsningar på dagen, men förlorar dem totalt på natten. Då kan man göra va fan man vill och det började vi med ganska tidigt, berättade Martin.
Musiken de gjort känns fri och obunden, de har lyckats göra musik utan att snegla alltför mycket på andra. Dessutom kan jag inte låta bli att fängslas av Martins surrealistiskt absurda humor.
— Det var min farsa som satte igång det hela. Han har under hela min uppväxttid pumpat mig full med vansinniga limerickar, vansinniga rim och vansinniga vansinnigheter. Det jag själv gör är väl en produkt av detta. Men jag märker att det nu börjar handla mer om egna upplevelser som går att greppa på ett helt annat sätt än mina tidigare alster.
— En av mina nyaste låtar handlar om världens generaler, de optimala drogdilarna som skall ge mänskligheten den sista slutgiltiga dosen avslappning i form av ett ödeläggande världskrig.
— Min avsikt är att bråka med den allmänna fatalismen som finns när det gäller upprustningen i världen. Allt verkar mer och mer oundvikligt. En massa människor drabbas redan, men det tänker inte de flesta på.
— Det känns naturligt att göra en låt om det här, det är något jag kan ställa mig bakom, det är ärligt. Jag känner själv en väldig oro inför vad som håller på att hända.
— Jag skulle vilja kunna göra snälla, vänliga och vackra saker som människor odelat kan njuta av, men det är ju inte så lätt när världen är som den är.
Att som Dom Dummaste göra en kassett istället för en vanlig LP är ju ganska ovanligt. Men samtidigt är det ju också en ganska bra idé. Det blir ju framförallt mycket billigare. Någon ny kassett är dock inte aktuell för Dom Dummaste, däremot en singel som skall spelas in under sommaren och ges ut till hösten.