Herr kompostredaktör Nylin är nere i Småland och jagar fjärilar. Den fulingen låste in sin förgyllda brevöppnare när han for, så vi blev tvungna att banta ner Komposten den här gången.

Bäste Jarl Kulle:
Jag tror att det vore på sin plats med ett litet förtydligande här, angående denna “Johan Kinde” i den på sistone sååå omskrivna popcombon Lustans Lakejer.
“Johan Kinde” är blott en produkt skapad av den smutsiga hanteringen kallad AB Svensk Popindustri. Bakom den glamorösa fasaden, döljer sig en viss herr Körberg, som vill tjäna storkovan på oskyldiga tonåringar! USCH och FY! Var finns moralen egentligen?

Margaretha Krook

P.S. Den blonderade ynglingen på porträtten är i själva verket en avdankad barnskådis från filmatiseringen av boken “Alla vi bagarbarn” (Världen är allt bra liten…) D.S.

Jag befarar att många av er som läser Schlager aldrig har hört talas om Emmylou Harris, och om ni — mot förmodan — har gjort det grymtar ni nu uttråkat: “Country-skit”, och liknande dåligt underbyggda och förutfattade epitet. Man skulle önska att fler vågade kasta de trånga musikaliska skygglapparna och ge den musik de inte är vana vid en större chans, ty det musikaliska utbudet är ju så enormt rikt och mångfacetterat att man har stora möjligheter att stöta på musikaliska upplevelser i de flesta musikaliska sammanhang. Därför är det bra att Schlager — visserligen ännu lite blygsamt — tar upp annan musik än den som kommer frän USA och Europa. Själv fick jag en nog så häftig kick när jag vari Kenya för ett par år sedan, och hörde en man ute i buschen blåsa i en lång lur. Ljuden han frambringade är svåra att karaktärisera, men det påminde lite om de ljud som Eno ackompanjerar den libanesiska bergssångaren med på nya LP:n: “My life in the bush of ghosts” och en överstyrd saxofon. Det var helt enkelt fantastiskt.
För att återanknyta till Emmylou Harris, så föreligger det nu ett färskt album i handeln: “Evangeline”, som innehåller en varierande kompott av modern country. Bland annat finns där en suverän version av Fogertys “Bad moon rising”, samt en fin ballad av Rodney Crowell: “I don’t have to crawl”.
Vågar ni försöka lyssna?

Rolf Svensson, Kringelstaden

När vi går hem med ring i öronen och några tior fattigare efter rockkonserter vill vi känna oss glada.
Att 00.30 gå hem, i sällskap med 12-årig son, efter en konsert fredagen den 13/3 på Club 2000 i Lund med TT Reuter och Ebba Grön och vara missnöjd är sannerligen inte något nöje.
Visst kan små, trånga lokaler med 400-500 pers ge den härliga vägglösa kontakten mellan musiker och publik. Men när akustiken är kass, volymen så hög att den klirrar blir det hela en plåga.
TT Reuter larmar uruselt, lossnar väl lite mot slutet i vad som väl är bandets avskedsuppträdande. När sedan Ebba Grön kommer in 23.45, vi har då tålmodigt väntat i tre timmar, hoppas vi att något skall hända. Jovisst, publiken tränger på under hela spelningen, att dansa är omöjligt. Thåström och Fjodor löper uppenbar risk att få tänderna utslagna av vippande mickar. Röd-svarta Thåström blir irriterad, ber publiken backa, svär och är ut form. Inte ser vi några spelglada leenden precis!
Låtarna rivs av, “800 C” inleder. “Mental Istid” med elektronisk spök-synt funkar bättre än med vacker akustisk gitarr. Sista låten, “Staten och Kapitalet”, lyfter taket, vi vrålar som besatta. Men det är ju självklart, eller hur? Sen är det hela slut, efter 45 minuter, i alla fall var vi många som drog.
Ebba Grön är ett stort rockband, men ikväll blev vi besvikna och jag klandrar inte killarna för deras vresiga miner, för nog är de värda bättre spellokaler. Hade alla som ville kunnat köpa biljetter hade livet lekt! Vem minns inte Ebba Grön sist de var i Lund, i AF:s stora sal? Där finns alla möjligheter för alla att dansa med Ebba till kropp och själ!

Johan Elmfeldt, Lund

Bengt Eriksson skrev i senaste numret av Schlager (nr 13) om en kassett med Marc Bolan/T.Rex. Var kan man få tag i den?

Björn Martinsson Harestad

Den kostar 2½ pund och finns hos Bullet Records, 4 Rom ford Rd, Astonfields, Stafford, ST16 3DU, England.

Kassett-red