Oj oj oj! Stackars Bengt Eriksson. Nu har han fått så mycket skäll och när han sen ska försvara sig så gör han det med ett ”mina artiklar är så dåliga för att jag håller på och jobbar fram ett nytt språk, vilket behövs därför att musiken har ändrat sig så ofantligt mycket att man måste ändra språket också ofantligt mycket”.
Sen avslutar han med ett stiligt ”Man kan misslyckas om man satsar men man kan aldrig lyckas om man aldrig satsar” och framstår därmed som den missförstådda nyskaparen som envist kämpar mot vinden och förlegade konservativa idéer och fördomar. Trots att alla skäller på honom. Ja, Bengt Eriksson det där var riktigt skickligt gjort, men så var det också ett utav de äldsta knepen inom journalistiken.
Nåväl, tillbaks till din argumentering. Man ska alltså skapa ett nytt språk för att ”analysera den mest moderna musiken”. Varför bara ett nytt språk? Varför inte, när du ändå håller på och nyskapar, en ny sorts skrivmaskin, med inbyggd ljusorgel och kassettbandspelare förstås. Och till det måste du ju ha en ny sorts skrivmaskinspapper i neonfärger som blinkar i takt till musiken i din nya skrivmaskin. Och skrivbordsstol med inbyggd massageapparat som vibrerar i takt till musiken, så du får rätt ”feeling” för det du ska skriva om.
Ja, det finns mycket för en uppfinningsrik företagare att göra här. Tänk, alla musiktidningar över hela världen måste förnya sitt kontorsmaterial, det blir pengar det. Varför inte ta patent på din idé och ge dig in i affärsvärlden, så slipper vi läsa dina artiklar?
Det är svårt att inte bli sarkastisk när man har med Bengt Eriksson att göra. Däremot är det enklare att argumentera mot honom.
Förstår inte Eriksson att det alltid funnits musik som bryter sönder det traditionella sättet att göra musik på?
Att det alltid funnits musik som varit nyskapande, som bryter den ”gällande” musikens ramar?
Att det alltid funnits ”new waves”, att musiken alltid är i utveckling och att det alltid kommer fram något nytt? Och att det är likadant inom andra konstformer också?
Om man ser det mot den bakgrunden förstår man att det egentligen inte är så märkvärdigt med den här ”nya vågen”, det är bara en naturlig utveckling. Och :den är absolut inte så jävla svår att skriva om att man måste göra om språket. Snarare är det då Bengt Erikssons oförmåga att skriva som han försöker skyla över på det viset.
Kan inte Eriksson skriva om ”den mest moderna musiken”, då får han väl skriva om något han klarar av eller lägga av helt. För av alla recensioner och intervjuer i Schlager så är Erikssons de mest tråkiga och ointressanta. Han använder en massa ointressanta fakta som han vräker ut över en, istället för att inrikta sig på känslor och stämningar, och massa hänsyftningar på grupper och artister man kanske aldrig hört.
Ingenstans ser man det intressanta sättet att skriva på som Per Mortensson använde i Stooges recensionen, trots att Eriksson anförde den som exempel på hur en bra artikel ska vara.
Därför är det svårt att förstå varför Bengt Eriksson får tillåtas fylla ut halva Schlager med sitt material. Och från det den första insändaren började kritisera Erikssons sätt att skriva på har hans andel infört material bara ökat! Varför?
Varför inte istället ta in mer av dom som kan skriva, ex. Greg, Heleno Benno, Lars Nylin, Håkan Lahger, Kai Martin m fl.
Och gärna ta in mer material från utomstående personer, vilket gör att tidningen blir mer levande och vital, och då kan även artister på andra orter få en chans än nu när det mesta materialet handlar om Stockholm. Vilket fall som helst så hoppas jag att den här insändaren kan bidra till att starta en konstruktiv debatt och avliva myten om att det är något speciellt och svårt att skriva om musik.

Tomas Ehrenberg — Stockholm

DAY IN THE LIFE OF HÅKAN LAHGER

Det har varit en svår dag för Håkan. De två Lassarna Nilsson och Nylin har varit stygga och beklagat sig över att de jämt måste recensera hårdrock o.dyl., medan Håkan alltid lägger beslag på veckans LP som alla de andra också vill recensera (Springsteen, Jam, Clash, Ebba Grön) och nu har spolingarna hotat att framföra sin självömkande kverulans i Schlager. Naturligtvis är Håkan ledsen och förbannad över denna uppstudsighet. Vad göra? Att ge sig på dem vore dumt eftersom de är dubbelt så många som honom. Han måste avreagera sig.
Plötsligt får han en lysande idé. Varför inte se efter i rockkritikernas heliga skrift ”Hur man skriver så mycket nonchalant smörja som möjligt och samtidigt själv blir kändis och kan bilda eget skivbolag”. Håkan hittar snabbt det första och viktigaste heliga budet: Allt som Mats Olsson gillar är skit nu och i all evighet. Amen.
Perfekt tänker Håkan. Låt se nu, hm, Rockpile kanske… nej, han gav ju Nilsson i uppdrag att spola dem för några nummer sedan. Han rusar till bunten av orecenserade skivor som ligger djupt under lager av spindelväv och damm i en skrubb på redaktionen. Låt se, Delbert McClinton, Moon Martin, Status Quo, T-Bone Burnett, fan då så mycket skräp som blivit över när alla Throbbing Grissle, Ståålfågel- och Tirez Tirez-skivorna tagits.
Aha, SIR DOUGLAS QUINTET. Perfekt! Nu gäller det bara att hitta rätta NME-stilen, försvenska den litet med litet lustigt snack om dansband så blir det ju jävlar i mig perfekt. Efter väl förrättat värv sjunker Håkan ner i favoritfåtöljen och diggar skön och svängig musik med Cabaret Voltaire…

Jan Olof Alroth
Skara

Käre Jan-Olof, Tack för din seriösa insändare.
Det måste vara ett helvete att jobba med kompostsidan när breven ser ut som dom gör. Skall det vara så förbannat svårt att få igång en vettig debatt om musiken, musikkritiken, kulturen och politiken på den här sidan. Rolf Svensson i Södertälje har haft några genomtänkta inlägg (nr 8 och 10) men annars påminner denna sidas brev mest om ditt Jan-Olof.
Insinuanta påhopp som i bästa fall innehåller lustiga små knorrar, men var finns DEBATTEN???
Finns det då inga varelser därute som reagerar på vad som händer runt omkring? I Sverige och i världen. Det blir ju trist att bara läsa om vad Bengt Erisson eller Håkan Lahger gör eller inte gör.
I dessa dagar fördelar staten sina kulturbidrag och som vanligt är det Dramaten, Operan och regionteatrarna som får huvuddelen av stålarm. Dom fria teater och musikgrupperna ligger sämre till än någonsin efter att under några år klappats på huvudet av den borgerliga regeringen.
Detta är något att bli förbannad över, slå näven i bordet, skrika, gapa, demonstrera och skriva insändare om.

Håkan Lahger

Har dom diarré på tryckeriet? 4 sidor var oläsbara nu igen. Och vilka jävligt intressanta intervjuer med så nya intressanta band som Abba, Björn Skifs, Gyllene Divor och inte minst alla tonåringars gud Ingmar ”Ebba” Bergman, jag tror jag vomerar!
Följande bör åtgärdas:
1. Minska formatet!
2. Ge tryckgubbarna en spark i skrevet!
3. Mer skivrecensioner!
4. Mer skräpkultursidor.
5. Mer ”Två steg före”.
6. Sluta tjata om Ebba, det finns en massa annat bra!
7. Lär er trycka innan ni kör med gråraster + liknande skit!
8. Gör ett reportage om Radio One, dom är skitbra, gärna med en förteckning över deras fasta program. T ex om deras fasta hårdrocktimmar.
9. Erkänn att El-dår-radio är skitbra (förutom avsignaturen).
10. Läs hela brevet och svara vettigt, jävla lustigkurre!
11. Mera Schlagergnaager!!
12. Vad är redaktionens medelålder (över 40?)

Medelålderb år vak curja fentuia-arggscgug…

En tryckgubbe, Södertälje

Är det verkligen sant att JJ Cale brukar somna under sina egna gitarrsolon??

John Blund,
Landskrona

Ja, men han är åtminstone inte medvetslös

Mark Knopfler

Har nu läst Schlager sen starten d v s tio nummer. I det stora hela är väl tidningen O.K. Men varför inte en rad om redig rejäl sydstatsrock, med det menar jag bluesinfluerade band som ZZ Top, Point Blank, Fab. Thunderbirds? Är denna typ av musik fesen och ointressant? Svara nu inte att det är bluestidningarnas område. Trots att många band lirar suverän blues-rock är jude stackarna vita. Som vit behöver man heta Johnny Winter eller Charlie Musselwhite för att bli tagen på allvar av bluespressen.
Därför ber jag på mina bara knän (när det blir varmare) Schlager att ägna denna, den mest öööösiga och svängiga rock som frambringas, utrymme. Jag tror nog det finns jävligt mycket folk som inte hittar nåt upphetsande i pluttrande syntar eller hamrande-av-ackord-med-distorsion-rock eller jävligt-svåra-solon-rock osv. Folk som istället föredrar rock med själ, ös, klös, där man inte lagt på 24 kanaler utan kört rätt på. Allt annat är ju egentligen skit som får duga när ingen recenserar eller presenterar lämpliga plattor.

Lone Wolf, Småland

När jag började köpa Schlager så trodde jag att det skulle vara en bra rocktidning.
Men det var tydligen helt fel.
Ni har som alla andra tidningar bara skrivit skit om hårdrocken. Recensionerna har varit dåligt skrivna t ex Dotun Adebayos recension av Journey, Deadringer och Rush i nr 12. Jag fick inte ut ett dugg av den artikeln. Det stod bara det vanliga om att hårdrockare är en massa långhåriga idioter.
Rainbow-recensionen var lika dålig den.
Vad har Ritchie Blackmores hår med den nya skivan att göra? Skulle jag recensera en platta skulle jag strunta i hur musikerna ser ut. Det är ju skivans innehåll som är intressant.
Om man sen tycker att hårdrock är dåligt för att det inte är nyskapande etc så ska man inte lyssna på den. För hur ska man göra en sjysst recension med en massa förutfattade meningar?
Så jag tycker att ni antingen slutar recensera hårdrock eller sparkar Dotun Adebayo och fixar en som gillar hårdrock (det finns gott om sådana). Det finns ju onekligen både bra och dålig hårdrock och en recensent som gillar hårdrock kan ju på ett bättre sätt skriva om den.

En som är jävligt besviken.