Anders ”Henkan” Henriksson. Från Haydens Trumpetkonsert till Mascots, Shanes och Tages. I dag är vi framme vid Vargtass och Måndagsbörsen. Berättelsen om musikern som blev demonproducent.
Men kanske ännu mer berättelsen hur kontakterna knyts mellan grammofonbranschen och TV-huset. Anders Hammarlind drar undan dom tunga draperierna och släpper in lite frisk luft i unkna salonger.

Bakom reglagen i studion är han säkerheten själv, jobbar med snabba rörelser. Han vet vad han gör. Det är säkerhet i handlaget. Och det är antagligen så Anders ”Henkan” Henriksson vill att vi ska betrakta honom. Världen utanför studion verkar inte existera för honom. ”Jag förstår inte hur andra har tid för annat än musik.”
Likheten med demonproducenter — med flaskan i ena handen, revolvern i den andra och ett diaboliskt sinnelag — är helt obefintliga.
Han var ett disciplinerat underbarn. Övade piano, var med i farbror Svens brevlåda. Märkte inget av Elvis Presley eller Jerry Lee. Det var etyder och skalor för hela slanten. Adolf Fredriks Musikskola och Sveriges Radios Musikskola. Målet var klart. han skulle bli en framgångsrik seriös musiker.
Men, ”när han upptäckte att han inte kunde spela de stora sakerna, med stora grepp, och att han inte kunde bli någon Rubinstein, la han av”, säger mamma Astrid.
Ett tag spelade han ihop med popgruppen The Mascots. Men där platsade han inte. Han visste ju inget om pop. Och Henkans kapacitet på gitarr var inte mycket att höja hatten för så han fick sparken från Mascots.

Smash-hits

Målmedvetet, Henriksson är en man som vet vad han gör, marscherade han rakt in i grammofonbranschen. Han skulle bli något. Men ”det var en olyckshändelse att jag blev producent”.
En dag saknades det en producent och på EMI frågade man honom, och han tvekade naturligtvis inte en sekund.
— Du visste väl inget om pop då?
— Nä, jag fick lära mej i efterhand… jag hade ju aldrig hört ”Jailhouse rock” till exempel. Utan att känna till popmusiken, utan att känna dess sociala bas, började ’Henkan’ att producera . Ambitiös som han var lyssnade han igenom de amerikanska och engelska hitlistorna. Rakt av vecka efter vecka, månad efter månad. En hit blev raskt flera.
På dåtidens börslista, tio-i-topp, blev han en flitig gäst. De stora tidningarna uppmärksammade hans framfart. Expressen skrev lyriskt om Sveriges ende riktige pop-producent.
1967 var han den störste i popvärlden i vårt land. Av trettio producerade singlar hamnade inte mindre än 24 på tio i topp. I ’Henkans’ stall ingick storheter som Tages och Shanes. Men han producerade även gäng som Anna Bee Nox, Science Poption, Tom & Mick m.fl.

Kommersiell feeling

Med sin djärvhet och odogmatiskhet prövade han hela tiden nya grepp och mitt i alla smash-hits sa han ”alltihopa är fråga om feeling. En feeling för vad som går hem kommersiellt”.
Tillfrågad idag, när han är en mansålder från djärvhet och förnyelse, om citatets giltighet skruvar han oroligt på sej i stolen. Han spänner ögonen i mej bakom de lätt färgade glasögonen. På ena handen, den högra, har han en grön ring stor som en mindre negerboll. Ringen tyder på en tiondels Liberace i folkhemstappning. Trots att jag återigen frågar om citatets relevans glider han bara iväg.
Till slut säger han att ”det går inte att göra nåt med en klackspark” och ”det är en rå bransch, förstår du? Det går inte att vara plattcharmör”.
— Det finns ju en stor beundran för dej i musikbranschen. Vid sidan av Bengt Palmers är ju du den mest erfarne. Men rätt många säger att det gäller att hålla i dej ’Henkan’ så att du inte får eruption bakom rattarna och lägger pålägg på pålägg och arrangemang på arrangemang. Dessutom är en del av dina gamla artister, mitt i hyllningarna, rädda för att du målar upp för stora framgångar. Det finns en bitterhet mot dej för att du utlovar mer än du som regel kan hålla. Vad vill du säga om det?
Det är alldeles uppenbart att Henriksson inte vill ha frågan. Stapplande, sökande och trevande kommer orden så småningom.
”Det kan väl stämma ibland, ofta inte” och ”det har väl hänt att arrangör Henriksson fått prata för mycket. Jag har ju egentligen två yrken, producent och arrangör”.
När ’Henkan’ jobbade i London så hittade han synthesizers och annat kul i källaren hos EMI. Det slog till och sedan dess är han hämningslös i att leka med pålägg. Men bortser vi från påläggspastejerna är det den yviga pratsamheten — de överdådiga orden — som är Henrikssons akilleshäl. Han pratar helt enkelt för mycket, artister och grupper tror på alla de fagra löftena som så småningom smälter ihop till en realistisk nivå. Den situationen är absurd, stundom kan den förefalla dråplig men i längden är förhållandet för magstarkt.
Spännvidden i ’Henkans’ produktioner är mäktig. Under de första magiska åren, då han var oerhört nyskapande och på hugget, så fanns det markanta gemensamma drag i utbudet. Nu är spännvidden mäktigare som sagt. Men nu är många produktioner också trötta, slöa, intetsägande.
— Är det inte svårt att hålla samman en så bred produktion… hur kan du producera så vitt skilt material?
— Känner jag för det — och det måste jag — så är det inga problem. Man ska inte hoppa på grejer om man inte gillar dom!

Filé och skit

Med sin gedigna musikaliska utbildning, sitt fantastiska gehör och mycket imponerande arbetskapacitet är det kanske inte förvånande att Henriksson lyckats hålla positionerna i femton år. Han är oerhört målinriktad i sin profession. En platta som bär Henrikssons signatur idag är som regel tät, mastig, komprimerad och fullödig. Den tidigare förnyelsen har ersatts med erfarenhetens regelbundna handgrepp. Henriksson är kommersiell — han lever på att sälja musik. Men om han i den tidigare karriären stod bakom kvalité så är den nuvarande produktionen en salig röra av ren dynga och kvalité.
Just nu producerar ’Henkan’ Håkan Hagegård som sjunger Olle Adolfsson och ett Stockholmsgäng som kallar sig för Gamla Stan.
Musikrörelsen, nya vågen har gått förbi Henkan. Han hoppas att platsa i gänget igen men han har svårt att få komma i centrum igen. Under de år han producerade Magnus Uggla fanns han kanske med, men det är väl inte helt osannolikt att rock’n’roll svängen håller på att åka ifrån Henriksson, Anders.
Numer återfinnes han allt oftare på bolaget Mariann i Skara som utmärkt sig för att försälja övervägande kommersiellt skräp som Paul Paljett och den nu aktuelle Vargtass.
Vargtass är en sångare, en pinsamt taskig sångare, som tjusar flickor som nyss nått tampongåldern. Vargtass är naturligtvis säljbar. Han blev berömd efter att ha deltagit i en västernserie i televisionen. Men ’Henkan’ tycker sannerligen inte att Vargtass är en simpel artist. Han gillar och känner för Vargtass. Han tyckte det var jävligt kul att producera Vargtass.
— Vargtass kan utvecklas till något bra säger ’Henkan’.
— Men tycker du verkligen att Vargtass är nåt att ge ut?
— Svar ja!

Maktgubbe i Teve-huset

Den kortklippte Henriksson, han har för övrigt varit en flitig gäst hos herrfrisörerna, är ofta anlitad av Televisionsbolaget i det här landet. Sedan flera år tillbaks är han redaktionsmedlem i Måndagsbörsen. Och det lär han tydligen förbli om uppgifterna från Sveriges Radio är riktiga. Dessutom är han kapellmästare, en synnerligen duktig sådan, för grabbarna som lirar i Måndagsbörsen. Han arrar även för det programmet.
’Henkan’ medverkar även i andra musikunderhållningsprogram. Lena-Maria Show som producerades i Malmö hade Henriksson med som redaktionsmedlem, kapellmästare och musikant. Lena-Maria Show får troligen en fortsättning där Henriksson även i framtiden kommer att anlitas säger Johan Segerstedt i telefon från Malmö.
I program av typen Schlagerfestivalen, Björn Skifs Show och Loffes uppvisningar i att flabba åt folk är ofta Henriksson anlitad. Han är en maktfaktor i tevehuset. Han är med och bestämmer över vad vi ska få se och höra.
Ska man sälja så bör man synas i teverutan. Vargtass scenariot innehåller flera bitar som i sig kan förefalla harmlösa, satta i ett sammanhang blir det inte längre harmlöst.
Bakom höstens börs stod Bosse Bilten. Bakom Lena-Marias show stod Johan Segerstedt, de två var ansvariga programproducenter. De två tillhör samma generation som Anders Henriksson och de tre har jobbat tillsammans länge och väl. De tre är gamla uvar som vet var dom har varandra sedan år tillbaks.
Skivbolaget som ger ut Vargtass är det föga progressiva, eller nyskapande Mariann i Skara. Dess höjdare heter Bert Karlsson. Ska man sälja så måste man synas i televisionen om man är av Vargtass kaliber — och han syntes både i Måndagsbörsen och Lena-Maria Show.

Omslaget är avgörande

— Bosse Bilten du hade ju ansvaret för programmet där Vargtass togs med. Vad grundade du ditt beslut på?
— Det var så här att vår käre vän i Skara (Bert Karlsson, höjdaren på Mariann /min anm.) ringde upp oss i ett annat ärende och liksom i en byline sa han att han var med om nåt alldeles otroligt. Han var på ett varuhus där ungarna plötsligt i bästa sextiotalsstil höll på att riva hela jävla varuhuset för att få autografen av Vargtass som ingick i hans stall i och för sig.
— Det var mycket det och att ’Henkan’ kände till Tassen (’Henkan’ är Vargtass producent /min anm) och tyckte det var en ball lirare som gjorde att vi sa att det är klart att vi ska ha honom med.
— Var det allt Bosse?
— Och så var han mycket aktuell för Vecko-Revyn körde honom varenda vecka på omslaget!
Johan Segerstedt är inte lika talför som hans motsvarighet på Måndagsbörsen. Egentligen vill han inte säga någonting. Han tyckte att min fråga om inte Henrikssons dubbla engagemang kunde vara betänkligt bara var illvillig.
Det enda som grämde Segerstedt var det faktumet att Vargtass, familjärt kallad Tassen av Bilten, dök upp i Måndagsbörsen också och ”det var vi inte förtjusta i.”
Janne Nilsson, ny för i vår som ansvarig för Måndagsbörsen, säger att ”jag kan tycka det är märkligt att han (V-tass) blir känd som artist”. Och han fortsätter efter en stund med ”min personliga åsikt är att Vargtass är skapad av Vecko-Revyn”.
Henriksson själv, har helt glömt hur det gick till när Vargtass lanserades. ”Ingen aning om hur det gick till” säger han och det är självfallet en grov lögn. Och det är måhända bäst att säga så.
Men att ’Henkan’ fortfarande får vara med i tevekulisserna visar hur slappt man tänker i Tevehuset. Vad har ’Henkan’ att tillföra numer?