Kitchen & the plastic spoons. Ett mycket fyndigt namn, visst men något mer? Följ med på denna lilla odyssé till världar där man åtminstone försöker våga och du får en del av svaret.

— Vi ses vid lokalen halvsju, hade han sagt, Mats Wigerdahl, gruppens trummis, och där stod jag. Och vad såg jag in i, på den adress jag fått, om inte den hiskeliga tårta som prydde förra numret av denna publikation! Cirklarna sluts!
I en källarlokal i Stockholm i samma hus som ”tårtaffären” försöker Kitchen att skapa musik som inte sluter cirklar. Många försöker men få är förunnat att göra musik som inte är repetition av gamla formler, av gamla mallar. Trendposörer brukar vara en etikett som pre-destineras såna musiker.
Är Kitchen & the plastic spoons trendposörer eller är dom några av dom nämnda få eller kanske båda delarna? Frågor som väntar på svar… Några minuter efter att vi träffats sitter vi i basisten Jacek ”Jaki” alternativt ”Jach” Pazdas lägenhet tillsammans med Anne som sjunger och Iggo som spelar synt.
Kitchen var för mig bara det roliga namnet till en dag i december då mina öron nåddes av deras singel ”Fantastique”. En månad gick innan jag fick min första chans att se gruppen i ”verkliga livet”. Kitchen & the plastic spoons, Underground, Stockholm den 10 januari 1981. Det var en av de där få gångerna när man ser en ny okänd grupp och man bara häpnar, ler och skrattar.
Kitchen & the plastic spoons. Är ni posörer eller karikerar ni poserandet?
Jag ställer frågan till ”Bach” Wigerdahl som gett intryck av att vara något av en ledande kraft i gruppen (rätta mig om jag har fel…):
— Jag personligen hoppas att vi karikerar poserandet, det är i alla fall mitt mål. På samma sätt hoppas jag verkligen att vi har distans till det vi håller på med. Just distans tycker jag är bland det viktigaste att upprätthålla. Jag är så trött på alla rock’n’roll-idioter som försöker se tuffa ut på scenen med alla dom där gamla poserna. Jag vill absolut inte svärta ner något band men du förstår vad jag menar…
Han fortsätter:
— Det är jobbigt att hålla på och förbereda sig men allt blir värt något när man sitter där och ser att publiken är glad, för mig är det viktigt att få publiken att skratta.
Jaki bryter in:
— Det finns alldeles för många band som tar allt på sånt allvar.
Kitchen har funnits som grupp sedan maj förra året. Gruppen som i sina födslovåndor kallades Gdansk, har formerats huvudsakligen ur grupperna Porno Pop och Psycho.
Bandet bygger nästan lika mycket på visuella intryck som musikaliska. Man kan kalla det show, spektakel, pretentiöst fjant eller vad man vill, klart är i alla fall att dom är annorlunda.
Är er ”image” något uttänkt, utstuderat eller har det bara fallit sig så?
— Alla kommer med varsin idé, säger Iggo, men Mats fortsätter:
— Jag och Jaki har funderat ganska mycket på det här. Att rytmsektionen Jach och Bach ska ha samma kläder, samma stil, på samma sätt som vi bildar en musikalisk enhet, men Jaki har aldrig vågat ta steget, i sista ögonblicket har han backat ur.
— Jag tycker inte att det är att inte våga. Jag tycker att det känns pinsamt att klä sig som någon annan bara för att jag kliver upp på scenen, jag vill helst vara den jag alltid är även när jag står där uppe. Men kanske det blir så sedan, jag försöker redan nu att få basen att låta exakt som trummorna, säger Jaki.
Det är Jaki, som kom från Polen för 4 år sedan och från en helt ”musikfri” bakgrund och inte började fundera på någon musikalisk karriär förrän han sett Pain (…), som lägger grunderna för Kitchens musik. Sedan lägger de övriga till sina respektive bidrag på Jakis basgångar. Men detta är något som t ex Iggo vill ändra på, att de andra helt enkelt ska bli mer medverkande i skapandet.
Anne skriver texterna, som oftast är på engelska, ett ämne som gruppen vid det här laget är ganska trötta på att diskutera.
— Varje gång vi intervjuats har det här ämnet dykt upp och jag brukar svara att det givetvis beror på att vi siktar på en internationell karriär, tycker Iggo.
Vad tycker Anne själv?
— Jag har alltid hållt på med små ordlekar, och så, men rena texter har jag inte sysslat med så lång tid. Jag tycker helt enkelt att det är enklare att skriva på engelska. Jag har försökt skriva på svenska men det har inte blivit bra. Men ska jag avslöja en hemlis så är faktiskt många av texterna svenska från början, jag har nämligen översatt poesi av Ferlin och Boye…
Jaså det är så det går till, har du läst mycket poesi?
— Nej, jag hade nästan aldrig läst något sådant innan jag råkade titta i en lyriksamling med Boye. Men nu blir det mer och mer.
Kitchen & the plastic spoons försöker alltså bryta cirklar. Många grupper med deras idéer har stupat på att de till varje pris försökt undvika den traditionella rockens facit och genom det har slutresultatet legat långt ifrån det ”råtta” svaret att det blivit olidligt att lyssna på i några mer omfattande doser.
— Vi har en del texter som går utanför rocktextfacit och likadant är det med musiken, det har hänt att vi slopat någon musikalisk idé bara för att den låtit för vanlig, att den varit för clichefylld helt enkelt. Men jag håller med om att det finns en risk i det. (Iggo)
Kitchens musik går lyckligtvis inte att stoppa in i något fack, det är det som är det finaste i kråksången, det är därför dom sitter här framför mej runt ett schackbord i Jakis rum med A Certain Ratio på stereon. Gör man en associationsplacering av gruppen drar de associationerna mot Devo’s och B52’s område, men ändå utan att man kan jämföra dem med dessa grupper (som faktiskt vid närmare undersökning tillhört gruppmedlemmarnas favoriter).
— Jag tycker absolut inte att vi låter som någon av dessa grupper men jag har inget emot att bli nämnd samtidigt som dem, säger Jaki.
Och Mats, som har två Devo-badges på rocken, fortsätter:
— Vi försökte faktiskt att låta som Devo i början, men vi klarade helt enkelt inte av det.
En syntspelande joker, en gitarrist à la strandraggare i vilstol på scenen, en trummis i hockeyutrustning etc etc.
Kitchen & the plastic spoons bygger alltså i stor del på visualitet. Sex separata karaktärer som råkar finnas på samma ställe och som inte ser ut att höra ihop. Som råkar spela sex separata idéer, som råkar passa ihop till en fungerande enhet. Jag frågade tidigare mig själv om gruppens distans. Livets mysterier… Inledningsintrycket efter ett första möte var en klar sådan. Ett andra möte på Jarlateatern i februari och det är inte lika klart. Allvarliga miner, stelt, dystert. Men det var förhoppningsvis en tillfällighet.
— Jag vill inte gå omkring och se glad ut om jag inte är det i verkligheten, och det var jag inte då. Men fungerar allt både inom mig, tekniskt och om publiken verkar gilla det vi gör, då kan man se glad ut, inte annars, säger Jaki.
I och för sig behöver man inte gå omkring och ständigt småflina för att hålla distans, men nog underlättar det?
Det har numera gått alltför hög inflation i allvarliga karaktärer som ser så mörkt på tillvaron att dom knappt ser sina instrument i dunklet. Visst är tiden mörk men alla behöver väl inte alltid göra den ännu mörkare (utan att jag på något sätt vill proklamera verklighetsflykt). Men trots alla lovord är inte allt som det ska inom gruppen.
Någon eller några av de närvarande (eller någon av de frånvarande, Helena Lundqvist, synt, och Patrik Lindvall, gitarr), har starka planer på att lägga av. ”Det är framgångarna som håller ihop oss” säger Mats. Och Iggo anser personligen att gruppen borde hålla upp ett tag för att han ska kunna utveckla sig själv som keyboardspelare.
Men än så länge rullar köket på i gammal sättning och nyligen har man spelat in ny vinyl som enligt gruppens egen utsago kommer att bli en överraskning på många sätt. Och fortfarande på eget bolag.
Än så länge håller man hårt på stoltheten och tillfredsställelsen av att själva ha klarat av skivutgivningen. Men de etablerade bolagen lurar i vassen…
Än är inte Kitchen & the plastic spoons någon musikalisk sensation, men det kommer gott folk, och nya cirklar bildas.
Dom heter Kitchen & the plastic spoons, valet kommer att bli ert!