Eva Dahlgren är ett schlagerproffs.
Det är man om man varit med i den svenska uttagningen till schlagerfestivalen två gånger. Rösten har varit hes och soft, nu är den råare, rockigare.
Idag skulle hon inte vilja ställa upp i schlagerfestivalen.
— Den musiken är styrd och fel, säger hon.

Eva Dahlgren, tjej med gitarr. Sveriges magasin, Häftig Fredag, melodifestivalen två gånger. Mjuka ballader. Blyg och lite försynt framtoning. Placerades in i lättare sammanhang. Nu kan vi höra henne varje tisdag och lördag i radions Eldorado där hon sjunger signaturlåten. En bra puff framåt kan man förmoda. Och ett sätt att i någon mån byta riktning. För det vill Eva göra bli rockigare men ändå inte helt lämna de mjuka låtarna. På hennes nya singel “Rätten till mitt liv” hörs skillnaden. Förändringen har växt fram successivt sen allt började för snart tre år sedan.
— Sen dess har allting hänt. Kanske har jag blivit vuxen nu. Känner mig säkrare på mig själv, vet vad jag vill göra och så där. Och vad jag vill med min musik, att jag vill försöka få ut något slags budskap med den inte bara skriva för min egen egotripp.
Vi sitter på en restaurang i Stockholm. Eva i skinnbrallor, stor collegetröja och gympaskor sitter uppkrupen på stolen. Då och då drar hon i tröjärmarna.
— Jag har alltid velat göra rock. Men när jag började visste jag ingenting om hur man kunde göra. Så vågade jag inte säga till om nånting, bara satt där. Tyckte det var skitball när det kom på massa grejer till det jag gjort på gitarr. Nu har jag i alla fall en bild av hur jag vill att det ska låta. Då blir det mer rock. Försökte lite på förra plattan. Men nu känner jag mer att det börjar bli jag. Nästa LP, som ska komma nån gång i maj, blir nog hälften rock hälften ballader.
— Balladerna är mer “tänka efter”, rocklåtarna mer protester, mer aggressiva saker. Det bara blir så.
Båda låtarna som varit med i melodifestivalen (“Om jag sjunger en sång” och “Jag ger mig inte”) är ballader. Deltagandet innebar att låtarna testades till svensktoppen, spelades om och om igen i radio, att det snackades. Stor uppmärksamhet.
— Visst. Men jag blev uppmärksammad på fel sätt. Dom två låtarna som kom med där är ju mina ökenlåtar.
— Första gången kände jag mig stolt att jag kommit med. Tyckte att det var spännande. Andra gången hade jag inte riktigt bestämt mig för vad jag tyckte och tänkte om det hela. Alla skickar in och då gjorde jag det med. Så kom jag med och då kändes det töntigt att säga nej. Nu skulle jag aldrig ställa upp. Det är styrd musik utan något utrymme. Tre minuter på svenska, trallbar refräng och sen är det inget mer. Musiken blir fel. Det ska ju vara tio bra låtar som kommer från Sverige, men det är inte nån av de tio bästa låtarna som gjorts under ett år i Sverige som skickas ut utan alla sitter och tänker och fixar och donar för att försöka få fram nåt som ska slå och då blir det oftast fel. I och för sig kan det vara kul att titta på det. Men jag skulle aldrig vilja vara med själv.
— Just nu svävar musiken, det är ingen som vet vad som ligger i tiden. Alla försöker hitta nån ny trend. Själv vill jag inte skriva nån trendmusik.
Bruno Glennmark var den som “upptäckte” Eva. Han producerade också hennes första plattor. Men det skar sig och Eva bytte skivbolag och producent. Nu heter han Anders Glennmark och spelar även i bandet som är med Eva på turné.
— Jag tror att det till stor del berodde på ålderskillnaden, det passar inte med rockmusiken. Och så var det två helt olika sätt att göra musik. Bruno vill att allt ska låta okey. Alla s och f ska komma rätt och så där. Jag tycker att det blir för kliniskt. Dessutom satt jag mellan två bolag, Glen disc och CBS. Det funkar inte, man måste ha en fast punkt.
Evas fasta punkt är Stockholm. Det är här och nu hon lever. Ett liv som ser helt annorlunda ut mot om hon stannat kvar i Nynäshamn där hon gick i skolan.
— Om jag inte börjat med musiken hade jag väl gått ut gymnasiet varit skoltrött och börjat jobba med nånting. Tror inte att jag hade utvecklats lika fort. Just den här grejen har hjälpt mig att mogna i mina tankar. Allt hände verkligen från ena dan till den andra så jag hann aldrig reflektera.
— Ibland när jag är låg kan jag tänka att det är taskigt att jag inte gick ut plugget, att jag inte har någon grund att stå på.

Vi fixar inte den här världen

Ibland tystnar Eva. Ser lite betänksam ut, väger orden lite. Hon verkar inte vilja slänga ur sig saker hur som helst. Det samma gäller hennes texter. De är viktiga för henne, en bit av henne själv.
— Mycket är som nån slags dagbok, vad som har hänt eller vad jag tänkt på. Jag vill ju gärna säga nånting. Mycket det här att vi inte ska ge upp, som jag tycker man märker bland alla människor. Vi fixar inte den här världen. Det är tråkigt. Man måste få nåt sorts positivt tänkande. Man får inte tänka att man inte kan greja det här med miljöförstöringen t ex, det är ju bara att ställa upp och börja själv nån gång. Folk är för slöa, vi orkar inte. Vi har haft det för bra en längre tid. Eftersom det mesta handlar om ekonomi tror jag att en ekonomisk skräll i det här landet skulle göra att det blir större gemenskap. Man börjar tänka mer på varandra, det är det ingen som gör nu. Alla är enormt egotrippade och orkar inte ställa upp för varandra.
Det är den allvarliga Eva som talar nu. Som funderar mycket över hur världen ser ut. Som just nu tänker mycket på kapprustningen och på tjejkampen. Som är med i Fredrika Bremer (“fast jag gör inte så mycket”). Egentligen skulle det finnas en särskild “tjejkamp” (vi tycker båda att det är ett ganska fånigt ord) i popbranschen för är det någonstans det finns mycket fördomar så är det där.
Minst lika mycket som inom andra mansdominerade områden, även fast de flesta är yngre och som man inbillar sig, mer vidsynta.
— Om man är tjej i den här branschen ska man vara sexig och ha ett snyggt utseende, det är den första grejen, så ska man kunna sjunga. Resten är inte så betydelsefullt. En kille kan se ut hur som helst och ändå köra sin musik. Lite trist. Tycker inte det är så jobbigt egentligen men det är snett. Sen är det ju annorlunda för det finns inte så många tjejer och vi blir inte riktigt tagna på allvar. Mycket beror det också på att vi tjejer inte börjar med rockmusik när vi är små utan vi sitter där och kör fina låtar på gitarren, och det är inte ens en elgitarr. Men det är bara för oss att komma igen och visa vad vi går för.
Till popbilden hör att man ska gå på rätt ställen, synas med rätt människor, fälla rätt, lite smålustiga kommentarer till rätt person vid rätt tillfälle, och gärna dunka så många som möjligt i ryggen, dvs morsa. Eva är inte så mycket för den där svängen.
— Jag började gå på dom där ställena för några månader sen. Tycker att det mest är en massa vilsna människor som springer omkring och letar efter nånting som dom inte vet vad det är. Känner inte speciellt många av dom där människorna. Jag har mina riktigt nära vänner. Det är bättre att ha några få såna än en massa som man hejdar på. Egentligen är det konstigt att det är så mycket skitsnack artister emellan. Vi borde ju hålla ihop i stället.
Plötsligt tystnar vi båda två när en bricka med sju portioner marängsviss passerar förbi. Våra hundögon hänger på brickan. Försöker få Eva att gå med på att vi ska beställa varsin men nä hon har ätit banantårta tidigare. Men Ronnie som serverar har sett våra lystna blickar så efter en stund sitter vi med varsitt glas. Vi fortsätter samtalet något otydligare, maränger är segt.

Jag förstår publikföraktet

Just nu är Eva ute på turné, dvs bara på helgerna fram till mitten av mars. I sommar ska hon åka runt i folkparkerna. Det är inte med någon större glädje hon ser fram mot det.
— Nä det är för mycket fylla. Eftersom text och musik betyder lika mycket för mig är det tråkigt när det inte är nån som lyssnar på vad man säger. Ibland blir jag jävligt förbannad, som för ett tag sen när vi spelade i “urskogen” och det bara var en massa fulla ungdomar. Då förstår jag publikföraktet som jag hört att det pratas om. Det finns nästan inga ställen att spela på där folk kommer bara för att lyssna på musik. I folkparkerna kommer dom mest för att supa och ragga upp varann.
— Idag är det nästan ingen som fixar att umgås utan att dricka eller röka brass. På turnéer tror jag att det är många artister som dricker för att det är lite läckert och så för att dom längtar hem. Det är jävligt jobbigt att åka på turné, inte alls särskilt ball.
Det här är Evas första egna turné. Hon är medelpunkten på scen. En ganska stillastående medelpunkt. Rör sig nästan inget alls och tittar gärna ner i golvet eller upp i luften.
— Jag vet inte var jag ska göra av mig när jag står på scen, det beror inte på att jag är nervös. Kan bara inte hålla på och dansa och fixa. Står mest och drar tröjan när jag inte har min gitarr att hålla i. Funderar över det där ibland att jag kanske måste göra nåt, att folk kanske tycker det är tråkigt. Men då får dom tycka det så får väl jag börja skolan igen.
TV har enorm genomslagskraft. Eva har varit med i TV åtskilliga gånger, inte minst melodifestivalen. Folk känner alltså igen henne när hon är ute. Tittar hur hon uppför sig, om hon är full, verkar trevlig, eller spänd, vad hon har på sig osv.
— Ibland är det jobbigt att ha ögonen på sig och inte kunna vara som man vill. Det är en höjdare att möta människor som inte vet vem jag är, som inte är intresserade av att veta hur det är att vara artist. Det är få som fattar att det kan vara dötrist. Ibland kan jag få nojan och undra vad jag håller på med och vilja lägga av. Det är jobbigt att aldrig veta vad som kommer att hända. Men egentligen går det inte att tänka så. Man måste leva i nuet och skita i framtiden. När det gäller mig personligen alltså, inte när man tänker på världen runt omkring.
Har lite svårt att få den Eva jag mötte för tre år sedan att gå ihop med tjejen som sitter framför mig. Eva för tre år sedan hade mjukt permanentat hår, snälla kläder, var blyg och ganska osäker, svarade enstavigt och tyst och hade lätt för att rodna. Kanske var det därför hon mest tittade ner i golvet. Tjejen som sitter framför mig nu med ljust kort hår och blå lugg är säker på sig själv, vet vad hon går för och vad hon tycker och tänker, ser mig rätt i ögonen när hon pratar. Är allvarligare men samtidigt fnissigare.
— Det där med permanenten var en jävla höjdarpryl för mig. Hade alltid haft långt rakt hår och stora öron som stack fram. Jag var väldigt osäker och hade enorma komplex för mina öron, skämdes jämt. När jag permanentade mig kunde jag gömma öronen under lockarna och då försvann osäkerheten! Det är säkert, säger Eva och fnissar åt att det kanske låter lite fånigt. Men hon bedyrar att det är sant. Innan hon tar sin camouflagejacka och sticker iväg i regnet.