— Va? Nationalteatern — spelar dom teater också?!?
— Det hör vi ofta när vi turnerar med nån pjäs ute i landet. Till Tältprojektet kom det små… horder som väntade sig att få höra Kolla Kolla och Speedy Gonzales. Som inte alls hade uppfattat att det var teater vi höll på med!
Det är Med Reventberg som berättar. Vi tog ett snack med henne, Ulf Dageby och Hans Victorsson om rocksuccéer, pjäsfiaskon och teatern som inte blev. Är Nationalteatern ett rockband eller en teatergrupp egentligen, nuförtiden?

En sak är i alla fall alldeles säker: Nationalteatern är inte längre restaurangägare. Kommer aldrig mer att satsa så mycket som fem öre i den branschen. Det lönar sig nämligen inte.
Inte om man skaffar sig ett helt gammalt hus på halsen med stora idéer om ett pampigt kulturcentrum med restaurang, underhållning, konstutställningar, och med en teater på gården som russinet i kakan.
Nationalteatern har lärt sig the hard way.
Ni kommer väl ihåg det stolta Pustervik? Hur fotbollsföreningen Häcken, konstföreningen Maneten och Nationalteatern med buller och bång proklamerade en tvärkulturell satsning av dittills oanade mått, mitt i Göteborg.
Nu är dom stolta drömmarna grusade, Pustervik i konkurs och bara Maneten kvar i det nya bolaget som ska fortsätta kampen.
— Den här gången ställer stan antagligen upp med ekonomiska garantier, säger Med. Det ville dom inte så långe vi var med. Dom är inte intresserade av en teater till i den här stan, det har dom sagt rent ut!

— Varför gjorde Pustervik konkurs?
— Hela huset som vi köpte var i så dåligt skick att kostnaderna för underhållet översteg med rätt mycket vinsterna som restaurangen gav. Restaurangen är det enda i projektet som kan gå med vinst, va, men i stort sett allting i köket behövde bytas ut. Det var oerhört nerslitet. Och det satsades friskt när vi startade hela ombyggnaden, och dom kostnaderna klarade vi väl någotsånär. Men sedan att hålla det flytande… taket behövde bytas ut, det var massor med reparationer som måste göras. Rörsystemet frös ihop. Och såna dyra stora grejer, det klarade vi inte ekonomiskt. Så skulderna bara ökade och ökade och ökade, och vinsterna från restaurangen behövdes hela tiden för att hålla igång restaurangen och för att göra dom nödvändiga reparationerna i köket. Det var ett hemskt gammalt hus som var i behov av ständig skötsel.
— Vi var erbjudna att vara med i det nya bolaget, fortsätter Med. Men då hade det bara blivit så att vi hade ägt en restaurang och hyrt ett kontor där. Och det var vi inte så intresserade av, att bara vara restaurangägare. Vi räknade ju med att få en lokal!
Men så blev det inte. Teatern skulle byggas på den trekantiga gården, upp till tre våningars höjd. De gamla husets ytterväggar skulle bli teaterns innerväggar. Den ena längan ägdes av Gulins herrmodehus, som lovade att allt var OK. Muntligen.
Med fortsätter:
— Men när det kom till kritan och vi skulle börja bygga där så sa dom plötsligt nej tack från dödsboet, här ska inte byggas nån teater mot vårat hus. Men köp gärna huset! Sa dom.
Vicke:
— Vi hade lagt ner säkert hundra tusen. För vi hade börjat riva, det var ju inbyggt så att säga. Lagt ner pengar på ritningar och kontaktat myndigheterna och sånt, så hundratusen har vi räknat att vi la ner i reda pengar. När det blev tvärstopp.

— Det hade blivit en stor grej alltså?
— Ja, vi hade fått en riktig teater. En fast scen.
Med:
— Det var en enorm knäck för oss. Mycket på grund av att vi var så godtrogna, så blev det ingenting. Och man sitter och grämer sig — varför tog vi inte papper på det, varför tog vi inte reda på det innan, och så. Men… såna har vi ju alltid varit. Ibland är det ju bra va, men ibland är det ju hemskt när man upptäcker hur kärvt allting är runtomkring en. Där sitter en sniken gubbe och bara är ute efter pengar. Vad gör det honom att vi bygger när inte hyresgästerna har någonting emot det?

— Fotbollsklubben som var med, Häcken — gick dom ur av samma skäl som ni?
Vicke:
— Dom fick inte in så mycket pengar på det som dom hade trott. Dom var med för att få in pengar till sin ungdomsverksamhet eller för att köpa nya spelare. Det var en rent ekonomisk grej.
Ulf:
— Det var mycket tjusigt snackat av dom om att fotboll är kultur, och sånt där… det var en tid då allt var kultur, he he, även fotboll var kultur. Det har man inte hört så mycket av sen…

— Hade ni radikala idéer för teatern på gården?
Ulf:
— Det hade inte blivit nån vanlig teater, he he. Det hade blivit en jävligt ovanlig teater.
Med:
— Den hade blitt fräck, jävligt fräck.
I och med att den var trekantig fick man lösa det på… jaa, man skulle inte ha fasta bänkar, och man skulle kunna flytta om så man kunde göra en arena och så.
Vicke:
— Det ligger på markplanet också va, med stora infarter överallt som man skulle kunna utnyttja, kunna köra grejer och köra ut, gå direkt ut på gatan och så, köra in bilar och vad som helst. Det fanns idéer om vad man skulle kunna göra med golvet, man skulle kunna fylla vissa delar med vatten — det fanns möjligheter till det eftersom det låg på marken!

— Och nu har ni ingenting.
Vicke:
— Nej. Men vi har ju aldrig haft en fast scen.

— Men i Hisings Backa var ni ganska länge…
— Fem år. Dom hade ju byggt teaterlokalen så att posten och systemet låg precis under, och en vaktmästarbostad låg vägg i vägg, berättar Ulf. Så det gick inte att spela hög musik och sånt där. Då räknade dom fel nere på posten. Kom rusande med talonger som var felräknade. Som om vi hade fortsatt där hade vi bara kunnat spela väldigt stillsam teater. Inte kunnat använda elinstrument eller nånting sånt. Vi kunde inte vara kvar där.

— Ni fick inte så bra kontakt med stan heller…?
— Det gjorde inget — folk kom ut från stan och tittade. Och vi kunde ju åka in när grejorna var färdiga, säger Med.
— Där hade vi ju ungdomsgårdspubliken tätt inpå oss hela tiden.
— Att vi har kommit ifrån dom plus att vi har blivit äldre är väl orsaken till att vi litegrann har kommit ifrån den problematiken. Tar man upp ungdomsproblem i pjäserna idag kanske man gör det på ett annat sätt. För jag menar, vi tar ju upp barnproblem i våra barnpjäser fast vi är vuxna, så det är ingenting som hindrar att vi spelar ungdomspjäser fast vi är… trettifem, va? Men man får nog göra det lite på ett annat sätt.
Ulf:
— I Backa hade man dem så nära inpå sig. Det bara blev så att man gjorde pjäser om sådana saker.
— Varenda kväll man gick hem såg man ju dom här ungarna som stod och hängde och som inte fick komma in på gården för att dom var för fulla eller för thinnersniffade, och efter fem år så lärde man ju känna dom allihopa, berättar Med. Så man var liksom glad när den eller den fick va med inne på gården ett halvår för att han hade skärpt upp sig, och sen var han plötsligt borta för han hade åkt in, och man blev väldigt involverad i alla olika sociala och personliga problem som dom hade!

— Hur många är ni nu?
Ulf:
— Som en fast kärna är vi sju stycken.

— Ni var väldigt många ett tag, det luddade ut liksom…
— Vi har varit tretton som mest, men elva-tolv har det väl hållt sig i alla år, fram till nu.
Med:
— Det är två av ”dom gamla” som har slutat. Håkan och Peter. Och Maria har slutat, hon var med i fem år, och Ulla som har hållit i administrationen.
— Det känns ju lite svårt att dom slutade nästan på en gång, i höstas.

— Berodde det på problem inom gruppen?
— Nej, dels tror jag att dom påverkades av våra motgångar med Pustervik, och med ”Stål Champagne”, att den inte gick så bra.

— Stål champagne…?
— Stål, champagne, pilsner och s… blod, ha ha. Så hette förra årets projekt som vi hade arbetat med ett år, och… det var ett fiasko, det kan man säga. Fast inte kritikermässigt!
Ulf:
— Men det kostade en oerhörd massa pengar och ett helt år och sen spelades den bara ett par månader, men för lite folk.

— Jag har inte ens hört talas om den…
— Nej, se där! Det var en jättesatsning på olika plan. Vi hade premiär i maj, nån gång, och det var strålande väder. Inte en käft var inne i stan, alltså, och vi var ute i en förort i ett nytt kulturhus, berättar Vicke. Allt var egentligen emot oss, vi var vansinnigt dumma som överhuvudtaget hade premiär då.
Ulf:
— Så var vi inte så nöjda med pjäsen. Den hade krävt stora omarbetningar, och det var ingen som hade direkt lust att börja med det knökjobbet… Så det rann ut i sanden, hela det projektet.

— Var det en slags rockorm?
Vicke:
— Nej, det var för vuxna, handlade i grunden om varven här i Göteborg.
— Det var ett politiskt diskussionsdrama, hi hi, med varven som utgångspunkt. Det fanns mycket dramatik i det, men det låg samtidigt på ett högt teoretiskt plan, förklarar Med.
Vicke:
— Nån sorts kritik mot socialdemokratisk inställning till… det ena och det andra. När det gäller nedläggning, och tron på sig själv och så…
— Under den tiden var vi uppdelade också, påpekar Ulf. Då höll ju rockorkestern på att turnera Skandinavien runt. Medan andra halvan höll på med pjäsen.
— Länge, länge, höll vi på. La ner den fort. Suckar Vicke.

— Är ni ruinerade nu?
— Vi började det här året med en skuld på mer än tvåhundratusen, konstaterar Med. Vårt bidrag från staten är på fyrahundratvåtusen, så då gick ju hälften av det direkt i höstas. Då blir man ju väldigt försiktig.
Ulf:
— Som tur var gjorde vi barnpjäsen ”Det lilla odjuret”, som jag tycker är en succé. Den blev fruktansvärt bra, alltså. Det behöver vi ju verkligen i det är läget, en riktigt bra pjäs!
I Det lilla odjuret spelar Med, Vicke och Jacob, teknikern.
— Och för att vi har delat upp oss har det ju gått väldigt bra för rockorkestern hela året, säger Vicke. Som man ibland glömmer bort när man jobbar med andra saker här i Göteborg. Man glömmer bort att halva kamratgänget är ute och spelar och att det går lysande för dom. Det får man inte glömma, att dom håller teatern vid liv, långa tider.

— Det är bandet som är Nationalteatern ute i landet…
— Utanför Göteborg är det massor av folk som betraktar oss som ett rockband, uteslutande, konstaterar Ulf.
— Det är i och för sig inget nytt, säger Med, det hände under tältprojektet också. Då kom det små horder som väntade sig få höra Kolla Kolla och Speedy Gonzales. Som inte alls hade uppfattat att det var teater vi höll på med!

— Är orkestern död och begraven?
— Det var jag och Totta som bestämde från början att vi bara skulle köra med den ett år, berättar Ulf. Vi var trötta på att vara teatermusiker. Så vi bildade gruppen för att hålla på i ett år. Sen körde vi i ett och ett halvt, innan vi var tvungna att lägga ner den för att folk hade andra saker på gång.
— Och så bor vi i olika städer, så det är lite svårt att hålla samman. Malmö, Stockholm och Göteborg faktiskt, he he, så det är lite svårt att repetera…

— Samlas i Växjö…
— Precis. Så den är inte nedlagd av några snea skäl, utan det var planerat. Men nån form av musik och orkestrar blir det alltid, men vad det blir kan vi inte säga nu.

Om ungarna som gick till Tältet för att digga rock blev besvikna över mängden av avdammade politiker, så fick dom sitt lystmäte i den storstilade uppföljaren — Rockormen.
Tältet gav bakgrunden, Rockormen skulle visa nuläget. Hur har dom det, barn av vår tid? Peter Wahlquist och Bertil Goldberg, basist i Nynningen, reste halva landet runt, intervjuade ungdomar och rekognoserade.
Rockormen blev en resa genom nedläggningssverige i serietidningsform, med läckra effekter och massor av rock. Tidningarna var i allmänhet positiva; kritiken kom oftast från vänster. Nationalteatern hade blivit för stora, pekpinnarna i pjäsen var lite för enkla. Rockormen var ett vågspel som klarades i land, men gruppen är kritisk till mycket i föreställningen. Ulf Dageby ville inte ens se den när den visades i TV…

— Hur ser ni på Rockormen idag?
— Vad vi framförallt har lärt oss av den är att ska man göra så stora grejor måste det vara mycket mer genomarbetat från början, säger med. Vad vi är bäst på är det lilla och nära, spela ganska små uppsättningar i en intim salong. När man kan improvisera lite och man har ett öre ut mot publiken hela tiden, typ kabaréerna vi gjorde tidigare. Det är en enorm skillnad att spela för femhundra människor!
— Scenografin och musiken i Rockormen tyckte jag var oerhört häftig, men storyn, innehållet, och inte minst texterna, nådde aldrig upp till det. Så det blev en flott bild, med bra musik. Men när man skrapade på ytan och tittade på innehållet, då var det tunt.
— Det hade kunnat göras mycket bättre om vi hade jobbat med med det, så vad vi har lärt oss är att jobba mer med texterna!
Ulf:
— Den var väldigt ojämn, det tyckte vi alla. Men samtidigt var den unik — jag tror inte någon har rest igenom Sverige med en sådan show tidigare, med denna enorma scenografiska maskin med motorcyklar och musik och alltihop, va. Men den gick verkligen upp och ner. Den var riktigt dålig bitvis och riktigt bra bitvis också.
Vicke:
— Vi satsade ju allt, både ekonomiskt och resursmässigt.
— Och vi räknade helt kallt med fulla hus under ett år påpekar Ulf. Hade vi inte fått fulla hus under ett år hade det gått käpprätt åt helvete!

— Fick ni storhetsvansinne efter Tältprojektet?
— Det blir ju så va. Vi träffade en massa folk under tältprojektet, man ville göra en liten mindre grej fast ändå rätt stor, förklarar Vicke. Utnyttja folket man tyckte om och lärde känna i tältet. Vi ville se vad man.kunde göra med så mycket resurser — det är ju en test för gruppen också!
Ulf:
— Man tröttnar kanske också på att spela på små ställen som vi är så bra på. Man tröttnar på den här lilla dekoren, man vill plötsligt utnyttja allt i teatermediet. Det var mycket därför vi gjorde det också. Och det går ju i vågor det där va, ibland vill man göra jättegrejer och ibland vill man göra oerhört små saker.
Med:
— Genom Tältet kom vi ju också i kontakt med Sören Brunes, som ju är en sån där enorm scenograf som vi gärna ville jobba med. Och en hel del andra människor som var väldigt duktiga på teknik, och man började upptäcka hur mycket man kan göra med ljus. Och ljus blir oftast häftigast i stora lokaler där man riktigt ser hur ljuset skär genom mörkret. Men där måste vi alla jobba mer med texterna så att dom når upp till den storleksordningen, på nåt sätt.
— Våra skildringar av olika ställen i Sverige fick vi rätt mycket beröm för, skjuter Med in, den funkade på det sättet. Norrlänningar i Stockholm som sa att dom kände igen sig och längtade hem.

— Politiken kändes lite påklistrad…
— Men det är alltid det svåraste. Att göra en politisk analys och få den att flyta in i pjäsen. Många gånger kanske det skulle vara mycket bättre att bara utelämna den och hoppas att det kommer den andra vägen, så att säga. Att budskapet kommer genom handlingen så man inte skriver budskapet på näsan. Det är det ständiga dilemmat för politisk teater: hur får man fram budskapet utan att sätta det på en liten röd banderoll? Det diskuterar vi ju fortfarande…
— En del kritik från vänsterhåll tyckte att det var för enkla saker som sades, berättar Vicke. Men den var ju riktad till en ungdomspublik som ju inte är så medveten. Man vet ju hur man själv lever, men man kan inte riktigt förstå varför. Så kommer det då kritik från.vänster om klyschor. Javisst — för dom är det kanske klyschor, men för många i tretton-fjortonårsåldern blev det en kick! Dom blev väl lite medvetna.
Ulf:
— Sånt som hände vid sidan av var också viktigt. I Växjö t ex var det ett gäng tonåringar som arrangerade. Som fixade två fulla hus på teatern, och dom var under tjugo år allihop! Det kanske dom lärde sig mycket av sen. Dom har t ex fortsatt och öppnat ett musikställe i stan.
— Men Rockormen visar också hur det kan bli när man själv har vuxit ifrån problemen och ska försöka åskådliggöra dom för såna som, som man uppfattar det, vet mindre, påpekar Med. Det är oerhört svårt!
— I Speedy-pjäserna t ex gällde det att leta sig in i hur en knarkare kan må, det var mer psykologisk gestaltning. Rockormen var det mycket symboler i, väldigt mycket saga. Gubben med portföljen var en symbol för det onda, kapitalismen, och blev aldrig trovärdig. Det var aldrig meningen, men då får man hålla den linjen köra med symboler och serieteckningar.
— Den var inte menad som en realistisk pjäs, sticker Ulf in.
— Men så blev den det bitvis, säger Med, och det blev en kollision. Men om man är tillräckligt tydlig tror jag på att man kan blanda former. Att man kör med en väldigt överdriven spelstil, men att man i ett visst ögonblick kan sjunga en sång väldigt avskalat rakt ut. Som innehåller väldigt mycket äkta känsla.
Ulf:
— Sen var det ett försök att integrera musiken med teatern, men det lyckades vi med i ett par scener bara.

— Och nu är ni tillbaka i gymnastiksalarna med en barnpjäs…
— Ja, men dom kommer vi aldrig att släppa! Med låter bestämd.
— Och det löser vi på ett fräckt sätt i barnpjäsen eftersom vi har med oss ett inomhustält, som vi alltså sätter upp inne i gymnastiksalen så vi kan skapa helt vår egen miljö, förklarar Ulf.

— Men finns det chans att ni kommer tillbaka i stor stil efter Pustervik och alltihop?
— Vi har fortfarande idén att göra den fräckaste musikteatern i Sverige, säger Ulf med en farlig glans i ögat. En stor musikopera eller rockopera eller rockpjäs. Det har fortfarande inte blivit så bra som vi vill ha det. Som vi vet att vi kan. Så förr eller senare komme det nog en jättestor uppsättning igen, skulle jag tro. Men när — det vet man aldrig!

— Ska du och Totta spela teater emellanåt?
— Jag håller på med en ny barnplatta, och Totta ska väl mera… jag tror han ska spela med Tottas Bluesband lite i vår.
— Hasse Mosesson har filmjobb nu, berättar Med. Det är en sak som händer när man har hållit på som proffs i tio år och dom hör av sig från olika håll och vill ha en med i olika projekt. Det blir ju ett dilemma som Peter också råkat ut för: ska jag hålla mig till ”familjen” eller ska jag pröva mina egna vingar lite grann?
Ulf:
— Det är ju väldigt nyttigt att jobba med andra också. Det kan ju bli att man går och gnöbblar på varandra om man bara jobbar tillsammans i samma gäng hela tiden. Det är hemskt nyttigt att göra andra saker med andra människor.

— Ni snackar om barnpjäs och barnskiva, och ni ska börja spela utomhus för ungar igen — är tonårsperioden över nu?
— Det är vår egendomliga inriktning, va, vi är nog ganska ensamma om att va bra dels på rock’n’roll, dels på barnteater, skrockar Ulf. Det är en väldigt konstig kombination, egentligen…
Med:
— Men man ser ju mer och mer hur barnen kommer i kläm i det är teknokratiska samhället, det är oerhört hårt för barnen.