Det här är ett omöjligt reportage!
Stockholmsgruppen KSMB på turné i fängelser.
Journalister är inte välkomna där. Än mindre fotografer. Därför finns det inte bilder på fångarna eller vakterna.
Turnén startade på Rockslaget i Karlshamn. Sannerligen inget fängelse, men en skön uppvärmning. Sen spelning på Skogåma och Härlanda. Julafton på Hall. Juldan på Hinsebergs kvinnofängelse. Efter nyår på Kumla.

— Va fan har vi på fängelser att göra. Vår musik passar inte där. Dom vill höra femtiotalsrock och popmusik. Peter, en av gitarristerna i KSMB har varit tveksam till fängelseturnén ända sen idén kom upp. Men det är nu på väg från en spelning på Rockslaget i Karlshamn till den första fängelsespelningen som Peters misstro sprider oro i gruppen.
Steppan en av sångarna i KSMB ser ut genom den skitiga sidorutan, på turnébussen, ut på det gråsjaskiga decembervädret.
— Men visst är jag skitnervös, Steppan tystnar och lutar sej bakåt.
Alonzo den andra sångaren försöker lätta upp stämningen.
— Fixar vi det här så får vi garanterat kulturbidrag.
— Om vi står för det vi gör så måste vi kunna spela vår musik även på ett fängelse. Det är klart att det är lättare — i Karlshamn när 300 punkare bestämt sej för att vi är skitbra och nästan river stället innan dom hört första låten.

Alla sitter tysta

Hur annorlunda känns det inte nu när vi stannar bussen några meter från den fyra-fem meter höga grinden. Klockan är sex. Mörkret och det stilla regnet gör det iskalla ljuset från strålkastarna som lyser upp fängelseområdet än mer dramatiskt. Steppan, Alonzo, guld-Lars, bas-Lars, Peter och Johan sitter tysta och trycker sej bakåt i sätena. Jag går ur bussen och trycker på ringklockan. En röst svarar metalliskt från en högtalare som ser ut att ha varit med sedan 1:a världskriget.
— Vem är du?
— Det är KSMB, vi skall spela här ikväll.
— Kör in!
Grinden öppnar sej långsamt. Vi kör fram tio meter. En ny grind, sakta glider den upp, femtio meter ytterligare en grind.
— Jag undrar om fångarna är tvungna att lyssna på oss, kan vi inte vända och åka hem igen. Alonzo låter vettskrämd.
De andra i gruppen är knäpp tysta, tittar hela tiden oroligt ut genom fönstren.
Spellokalen är en gymnastiksal. I dörren möts vi av en vakt. En ljushårig bodybuilder. Han ser gigantisk ut, som om han skulle kunna knäcka fångskallar som nötter.
— Klart här! Ni kan släppa ut dom nu! Vakten ger ordern i en Walkie-Talkie. Han vänder sej till oss.
— En timme har ni på er. Spelar ni för högt får ni lägga av.

De tjänar flera tusen

Det tar en stund innan fångarna kommer. Jag pratar med vakten och frågar honom vad det här är för slags kåk.
— Det är väl här som på de flesta fängelser. Skillnaden är att dom får jobba i ett tvätteri som ligger innanför området. Dom får marknadsanpassad lön så när dom muckar eller drar på permis har dom en packe tusenlappar i fickan inte vet jag om det är så bra att dom tjänar pengar. En stor del av det förvandlas till knark.
— Hur kommer knarket in på fängelset?
— Människokroppen har många hål, skrattar vakten.
— Är ni inte med när fångarna får besök?
— Bara ibland, när det är straffade tjejer som kommer. Men det är djävligt pinsamt att sitta i samma rum. Killarna har ju behov fast dom sitter inne.
Det är ett trettiotal fångar som kommer ut. Dom sprider sej bland stolarna i gymnastiksalen. Jag har svårt att tänka mej att det skall bli en rockkonsert här. Stämningen är spänd. KSMB är nervösa. Uppställda står de och väntar på att alla skall sätta sej och komma till ro. Fångarna rör sej hela tiden mellan varandra. Efter en stund kommer KSMB igång. Ljudet är fruktansvärt dåligt. Det studsar runt i hallen. Sången drunknar helt när gitarr, trummor och basljud inte har någonstans att ta vägen. Steppan slår ut med armarna.
— Det låter fördjävligt va? Säger han i miken. En av fångarna skriker till svar.
— Skit i det vi är vana vid taskigt ljud. Ös på bara.
Efter några låtar lämnar vakterna hallen. Omedelbart tänds två jointer som börjar gå runt bland fångarna. Brasslukten lägger sej tung i salen. En av vakterna gläntar på dörren men stänger den snabbt igen.

Killarna börjar snacka

Efter spelningen reser sej flertalet för att gå till sina celler. Några stannar för att prata en stund. Vi sätter oss medan några vakter oroligt går runt och försöker se upptagna ut.
Det är två killar som pratar. Den ene berättar att han sitter första gången, för ett bankrån, han berättar att just den här kåken är ovanligt stel och jobbig.
— Det är ett splittrat klientel på den här kåken. Här sitter våldtäktsmän, bankrånare och knarkbrott. Egentligen är det ett tiotal kåkar inom samma murar, att det blir stelt och jobbigt beror på att alla ger sej fan på att klara sej själva. Det är svårt att få kontakt med människorna på en kåk. Alla gör allt för att hålla masken och framstå som hårdingar.
En av vakterna slår sina lovar allt närmare oss. När han kommer for nära slutar killarna att prata. Dom tittar vakten demonstrativt i ögonen. Efter ett kort pinsamt ögonblick vänder vakten och går sakta iväg. Den andra fången fortsätter.
— Just för att det är så stelt på den här kåken var det häftigt att uppleva den här musiken. Killar som vågar ställa sej framför människor och visa känslor. Det är något som jag inte upplevt på flera år. Annars är det bara predikare som kommer hit. Varenda söndag kommer dom. Vi går ju ut men det är bara för att få en fika och slippa paviljongen en timma. Vi har samtalsgrupper också men det är samma sak där. Religiöst skitsnack som dom tror skall bygga upp vår moral.
— Ja det är likadant med filmerna som tas hit. Det är bara filmer som fängelseledningen anser moraliskt uppbyggliga som godkänns.
Fångarna berättar att dom inte får ha bandspelare eller grammofon på fängelset.
— Ledningen har bestämt att vi får klara oss med TV. Antagligen bedömer dom det som ofarligt och tillräckligt passiviserande.
Den ene fången nickar menande mot mitt cigarrettpaket som ligger på stolen bredvid mej. Jag nickar tillbaka. Han tar en cigarrett och fortsätter.
— Vi kan inte förändra eller påverka något här. Vi hade en kille som kunde snacka för sig. Men som vanligt på den här kåken så förflyttades han när ledningen märkte att den här killen både vet sina rättigheter och kan prata för dom.
En av vakterna kommer fram till oss. Tittar på klockan och säger att nu får det vara nog. Fångarna reser sej motvilligt och går. För oss återstår bara att packa ihop och åka därifrån.
— Hur kan något så onormalt som att låsa in och bli inlåst bli vardag för människor?
Klockan är tre på natten. Mil efter mil. E3:an ligger öde. Julhelgens inträde märks också på att alla bensinstationer och fik är stängda. De flesta i bandet sover. Alonzo och Steppan pratar tyst i framsätet på bussen:
— Jag frågade en vakt på ett fängelse hur det kändes att låsa in människor varenda kväll. Hon tyckte inte att det var några problem. Hon sa att det ofta hände att fångarna kom och bad om att bli inlåsta tidigare. Hon trodde att fångarna tyckte om det. När jag frågade en kille på fängelset samma sak svarade han att efter ett tag på kåken så är det nästan skönt att bli inlåst.
— Vi trubbas väl av. Känner inget människovärde längre. Alonzo och Steppan tystnar.
Ett fängelse missade jag så jag frågade Steppan och Alonzo hur den spelningen gick?
— Det var helt annorlunda mot de andra fängelserna. Det var fångarna som tog emot oss, dom lät vakterna förbli vakter. På de andra kåkarna har det känts som om fångarna bara följer med. Vi kände oss för första gången som gäster till fångarna inte till fängelset.

Publiken spelar med

På ett fängelse i slutet av turnén spräcker KSMB helt den tidsplan som gäller. Efter att ha spelat i en halvtimme frågar Alonzo om det inte finns någon bland fångarna som vill spela. Först blir det ingen reaktion men när Alonzo fortsätter att tjata reser sej två killar. De andra fångarna jublar och applåderar. Peter lämnar ifrån sej sin gitarr till den ene och den andra tar upp ett munspel ur fick går fram till micken och hälsar generat.
— Det är för mycket ljus här framme, släck ner annars pallar jag inte.
Ljuset släcks ner och han smyger igång med en smärtsam blues. Dom andra i gruppen hakar på. först lite tveksamt men känslan och glädjen tar överhanden och snart blir musiken en helhet som får oss i publiken att glömma allt annat än det som händer just nu.
En halvtimma fortsätter det. En kille kommer fram till mej. Viskande frågar han om jag har brass att sälja. Han har precis blivit häktad och känner ingen på kåken. Han vet inte hur fan han skall stå ut över jul och nyår utan brass.
Vakterna tänder upp i salen för att få slut på musiken och fångarna tillbaks till cellerna. Men musiken fortsätter och fångarna sitter orubbligt kvar. Till slut hotar en av vakterna med att stänga av strömmen. Ett ögonblick känns det som fångarna tänker kasta ut vakten. Men musiken tonar ut och fångarna reser sej motvilligt. En äldre kille. Han är väl i femtioårsåldern, dröjer sej kvar. Han går fram till Steppan, lägger armen kring honom och säger.
— Tack ska ni ha, men fy fan va jag längtar ut nu.
Det tåras i ögonen på mej när han vänder sej om och långsamt går mot dörren tillbaka till paviljongen för att bli inlåst.