Lantisar på stan
Lantisar på stan
Vakna hela natten
Sover hela dan
Lantisar på stan
Lantisar på stan
Står på Boulevar’n
Och spelar Tarzan

Ur “När Eldkvarn brann” av Tutti Frutti John)

Eldkvarn. Det var dom som fick mej att börja fundera på den här artikeln.
Några av texterna på Eldkvarns förra LP, “Pojkar Pojkar”, var minst sagt uppseendeväckande, men dom ska jag tillfälligt försöka förtränga. För det jag retar mig på just nu är inte så mycket Eldkvarn som upphausningen av dom.
Så mycket rock som Eldkvarn spelar och är har aldrig tidigare spelats i det här landet, verkar varenda svensk rockskribent tycka. Och det är väl okej. Då är det ju fråga om tycke och smak och hur mycket och vilken rock skribenterna hört och kan jämföra med. Jag kan hålla med om att Eldkvarn är ett kompetent svenskt rockband. Det har hänt att jag hört dom svänga också.
Men — när rockskribenterna sen påstår att Eldkvarn spelar stockholmsrock undrar jag vad som menar att Stockholm är. City? Och inget mer… Vilket förhållande till och vilka erfarenheter av Stockholm kan dessa skribenter ha?
För mej är Eldkvarn pojkarna som just stigit av tåget från Norrköping. Dom knallar genom stan och berusas av neonen och biografernas utbud, farrrrten, klubbarna och diskoteken. Hamnar på Alexandra eller möjligen Roxy. Hela nästa dag sover dom men när neonet tänds vaknar dom igen.
Natt efter natt, låt efter låt.
Förorterna, det skiktade klassamhälle som Stockholm är, tunnelbane- och pendeltågen vid rusning, Citys byte av skepnad från 60-talet (Dr Jekyll) till 80-talet (Mr Hyde), mängderna av invandrare från Turkiet, Jugoslavien, Italien, Småland och Norrland, stadsdelarnas olikheter… Så mycket som fattas i Eldkvarns rock för att den ska kunna kallas stockholmsmusik.
“Hetsen, pulsen, rött ljus — grönt ljus, klara-färdiga-gå”, skrev Mats Lundgren när han recenserade senaste Eldkvarn-LPn “Musik för miljoner” här i SCHLAGER. Den lilla biten, den från väst importerade storstadspulsen, tycker jag är det enda Eldkvarn har uppfattat av Stockholm. Och den verkar dom njuta av. Den suger dom på som på en karamell.
Docent Död, Lustans Lakejer och Name. Dom fick mej att fortsätta att fundera på den här artikeln.
“Rättelse. Dementerar härmed åsikter om LL som framfördes på förra numrets singelsida. Så här ska det va: tio gånger bättre än Eldkvarn. Fem gånger bättre än Docent Död.”
Så skrev jag i ett PS till min singelsida, men — av utrymmesbrist — kom PS-et tyvärr inte med i tidningen.
Det är ju populärt (Alinges “senti”, du vet) att hitta på egna, nya musikgenrer. Schlagerpunk (definition: se här bredvid) är mitt påhitt. Schlagerpunk är rock eP (efter Punken). Eller Stockholmsrock från 80-talets första år.
Docent Död, Lustans Lakejer och Name — deras musik kallar jag schlagerpunk. Dom spelar stockholmsrock.
Popparna, har mina vänner sagt när jag nämnde planerna på den här artikeln. Och menade framför allt Docent Död. Det hördes att dom t o m, men lite tyst, satte lätt (som i lättjogurt) framför pop.
— Äckligt! Den där Kinde, hur gammal är han? Han låter ju som en dekadent 30-åring med erfarenheter från all världens nattklubbar…
— Och den där ena killen, jobbar han inte på lager eller är i fabrik? Och så låssas dom att dom är överklassungar allihop. Äääckligt!
Ja, Lustans Lakejer var det ännu värre med. Jag försökte med att “jag tycker dom tar avstånd från det dom sjunger om också, dom både lockas och äcklas…” men fick bara “Äääh” till svar.
Men det som verkligen höll på att knäcka mej det var när jag fick reda på att Name är inget stockholmsband — utan kommer från Enköping. Då var det nära att jag slutade den här artikeln.
Så tänkte jag: Fan, jag brukar ju kunna lita på mina öron. Har jag blivit lomhörd? Och så satte jag igång ändå — för att bevisa för mej själv att Docent Död, Lustans Lakejer och Name (så det så!) spelar stockholmsrock. Och för att schlå ett schlag för “min” musikgenre, Schlagerpunken…

Docent Död

Var Docenterna lite skraja för att jag skulle komma med förstoringsglaset? Jag ringde till Joppe Pihlgren, gitarrist och textförfattare, och sa att jag gärna ville träffa honom för att prata om texter och musik. Men det var Lasse Lövgren, basist och också textförfattare, som kom till intervjun.
Jag anar varför — Lasse är Docent Döds ryggrad. Som han själv säjer:
— Bröderna Pihlgren, jag undrar om dom har några bestämda mål med texter och musik.
Vi sitter på ett slamrigt konditori. Pratar först om rockindustrins ständiga tombolahjul.
— Jag tror ju inte vi är så jävla bra som det verkar i alla tidningsskriverier, säjer Lasse. Det var uppmärksamheten kring MPn som gjorde det. Det blev ju en mindre masshysteri.
— Vi hade kunnat göra en LP på Musiklaget (där Docent Död hade planerat att spela in en LP innan dom skrev kontrakt med Sonet) eller Sonet och den hade bara försvunnit.
Pop, schlagerpunk och trender…
— Vi var en punkgrupp först. Nu spelar vi pop. Så säjs det. Men vi har aldrig bestämt oss för att spela den eller den musiken. Men trenderna kommer och går och det är klart man blir påverkad. Inte som en spekulerande artist, men man är ju som alla andra en människa som konsumerar musik.
— Bröderna Pihlgren är Who- och Jam-fantaster. Dom lyssnar nästan aldrig på nåt annat. Men jag har ju alltid gillat t ex Stones.
Det finns ju kortlivade trender, säjer jag. Som när alla plötsligt ska spela ska. Men det jag kallar schlagerpunk är en slags “naturlig” trend. En nyansering eller utveckling av punken. En stockholmsk 80-talsschlager.
— Det pratas för mycket om att vi spelar stockholmsmusik också. Jag tror det beror på låtarna som kom med på MPn. Vi hade kunnat haft andra låtar med och ingen hade pratat om att vi spelar stockholmsmusik.
Snack, säjer jag. Det är ju orden ni använder. Sättet ni säjer saker på. “Bensin i blodet” t ex — nä, nä, invänd vad du vill! — men för mej är det uttrycket STOCKHOLM.
— Åkej, om du menar så. Stockholm är ju ett speciellt ställe. Det har vi märkt nu när vi turnerat ute i landet. Och är man uppvuxen i Stockholm så blir man så klart påverkad. Men vi har aldrig medvetet bestämt oss för att skildra Stockholm.
— Vi är mer påverkade av att vi kommer från Sollentuna, tror jag. Pendeltågen…
“Ytliga” poptexter, pratar vi också om. Jag tror ju att en grupp som gör en låt som “Coca Cola” består inte bara av “poppojkar som tittar underlugg”. “Coca Cola” handlar bl a om att en colaflaska kan bli en bra molotovcocktail. Är “coca cola” en symbol för allt dåligt i Stockholm…
— Delvis. Jag skrev den efter att ha rest runt i Marocko och kommit ut till en bergsby. Där satt alla och drack coca cola. Det var det enda “civiliserade” som fanns där: Coca Cola…

Lustans Lakejer

Poserande från vänster är Adrian Valerie, Johan Kinde, Urban Sundbaum, Peter Bergstrand och Janne Kyhle i Lustan.

— Musikaliskt och imagemässigt är Docent Död och vi två motpoler. Dom är dom glada grabbarna som tittar under lugg. Vi går mer på djupet, åtminstone på nya LPn.
— Men menar du att vi båda spelar stockholmsmusik, då har du rätt.
Säger Johan Kinde, sångare som skriver all text och musik till Lustans Lakejer.
— Har du träffat folk som blivit heläcklade av oss? Så bra trodde jag inte imagen var. Det är ju för bra. Det är ju inte bra om folk bara äcklas.
— Det som missförståtts mest är glamourlåtarna. Det finns distans i dom texterna. Jag leker ju med hela glamrockmyten.
— Idag är Bryan Ferry en fjant som inte vet vad han gör. Men han växte upp i ett gruvsamhälle, hans far var gruvarbetare och själv blev han teckningslärare. När han började sjunga sina låtar hade inte han heller upplevt det han sjöng om.
— Jag sjunger inte om det jag varit med om. Det finns så många, Ebba Grönt ex, som redan gör det mycket bättre än vad jag skulle klara av. Det svåraste som finns är att skriva samhällskritiska texter utan pekfingrar. Det tror jag inte jag är kapabel att göra. Så jag sjunger om det jag vill vara med om istället. Det jag lockas av men samtidigt är så långt borta från mig.
Du menar glamour, mode, stjärnornas liv… som man både lockas och äcklas av?
— Precis. Stockholm är en häxkittel. Och Stockholm är miljön vi lever i. Klart vi påverkas av den.
— Vi kommer allihop från medelklassen, övre medelklassen, kan man säga. Men dom flesta uppfattar oss som ett överklassband — det är imagen vi försöker lansera. “Den lidande konstnärsmyten” och “rockdrömmen”, det finns också med i imagen.
Ni har dragit konsekvensers av att rock — som business, alltså — är image först och musik sen…
— Visst.
— Nu kommer vår LP och där hittar du inte schlagerpunken du pratar om. Vår nya musik, den är en reaktion mot det popiga. Vi har keyboards med nu. Två låtar är sex minuter långa. Musiken låter mer Roxy Music. Dom enda man kan jämföra med i Sverige är Garbochock.
Musiken är mer samstämmig med texterna…
— Jaa.

Name

Tommy Karlsson, Nisse Jonsson, Stefan Löfgren, Christer Wallin och Jan Taxén är Name.

När jag hörde er LP fick jag för mig att ni kom från nån Stockholmsförort…
Tommy Karlsson, sångare och textskrivare i Name, på “stockholmska” (“Det har bara blivit att jag pratar så här sen jag låg i lumpen. Då umgicks jag mycket med stockholmare”):
— Det är inte så konstigt. Enköping är en förort till Stockholm. Här finns ingenting. Ett diskotek finns det nu, förut fanns det bara en skolaula som man kunde spela i.
— Och alla som jobbar här jobbar på Bahco Ventilation. Annars pendlar dom. Till Uppsala eller Västerås eller till Stockholm. Det går ju motorväg till Stockholm. Tar en timma.
— Jag jobbar också på Bahco. Farsan med.
Det hörs i dina texter att du kommer från arbetarklassen. Du verkar nästan medvetet skildra det du ser med “arbetarögon”…
— Nää, det är omedvetet i så fall. Det tänker jag aldrig på. Att mina texter skulle va politiska eller så. Jag skriver texter hela tiden. Har en tjock pärm full. Men visst, det mesta jag skriver om är ju självupplevda grejer.
— En del av texterna på LPn är fem, sex år gamla. Mina nya texter är mer aggressiva och handlar mer om Enköping. “Stan är död” heter en ny text. Den handlar om kommunalgubbarna som river en väg och bygger upp en ny, likadan väg — fast lite längre bort. Medan hockeyklubben tvingas lägga ner för att det inte finns pengar att bygga en ishall. Sen har jag skrivit en hatlåt om diskoteket också.
Det verkar vara många band nu som spelar det jag kallar schlagerpunk. Melodiskt som popen, men ettrigt som punken. Vad tror du det beror på?
— Vet inte. Jag gillar ju melodier. Och jag har alltid gillat 60-talsmusik. Men vi i bandet har väldigt olika musiksmak — från hårdrock till punk. Vi har ju hållit på i fem år och ett tag spelade vi punk. För ett år sen gav vi ut en singel, men då hette vi Johnny & Hjärtätarna. Sen när vi bytte bolag för att spela in LPn tvingade det gamla bolaget, som gjorde singeln, oss att byta namn…

Vad var det nu som skulle bevisas?
Jo:
1) DOCENT DÖD spelar rock som är som en promenad nerför Kungsgatan. In i spelhallarna och kör några omgångar flipper, in- och ut i skiv- och modeaffärerna, en stund framför TV-apparaterna och videoaffärernas fönster. Intrycken går in genom ögon och öron, runt i hjärnan och kommer ut genom mun och högtalare som bearbetade, men osorterade bilder med intryck av att växa upp och leva i Stockholm.
2) LUSTANS LAKEJER är kittlingen när du tittar i Interview eller på modereportagen i Vecko Revyn eller Damernas Värld. 80-talskittlingen. Visst är det ruskigt med våldet i videofilmerna, men video är ju kul. Och dataapparater är ju jätteroliga, fantastiska, men datasamhället… tja, allt beror på vad det används till!
Eller ta SCHLAGER. Kommersiell eller inte kommersiell. För mycket kommersiell eller för lite. Att lockas eller äcklas, nu på 80-talet flyter gränserna…
3) NAME är arbetarbandet som gör 80-talsschlagers av sina liv. Omedvetet politisk musik. Ofta handlar Names sånger om samma saker som Lustan Lakejers. Men överklasslivet lockar inte Name. Dom vet att deras verklighet är och förblir Bahco Ventilation.
Tre band som spelar stockholmsrock. Eller två band som spelar stockholmsrock och ett som spelar stockholmsinfluerad rock. Tre schlagerpunkband.
Punkens rättframhet och ovilja att väja för obehagliga ämnen — dvs verkligheten. Men som schlager, eller pop om du vill. Pop kommer från populär och för att nånting ska bli populärt måste det innehålla en portion verklighet. Inte för mycket — så man retar sig på det — utom lagom mycket — så man omedvetet känner igen sig och kan ta det till sig.
Det är schlagerpunk. 80-talets Stockholm som en glad trudelutt. På gott — och ont. Det är musik som Stockholms invånare förtjänar.
Därmed var det bevisat som bevisas skulle.