— Hjälp, det finns bara pengar till att köpa in ett enda utländskt rockprogram i vår, säger Helene Elmquist på TV 1.
— Hjälp, här finns det inte ens någon som köper in rockprogram eftersom dom ändå bara blir liggande, säger Jan Björnstad på TV 2.

Om du tycker dig ha sett mer rock i TV höst än ”normalt” så är det riktigt. Om du tror att det beror på att Sveriges Television äntligen har insett sitt ansvar att skildra delar av ungdomskulturen, så är det så fel det kan bli. Att tv-hösten innehållit AB Svensk Rock, Bälinge Byfest, Lena-Maria Show och Måndagsbörsen är enbart ett olycksfall i arbetet.
— Det har varit lite för mycket rock i TV 1 i höst. Olyckligt med en sådan koncentration under en säsong. Efter nyår försvinner en del program och det hotar istället att bli för lite i vår, säger Hannes Oljelund program-planeringschef på TV 2.
Det är denne man som lägger så kallade typveckor, som planerar, eller rättare sagt inte planerar in någon musik för människor som tycker om modern musik.
— Det avsätts aldrig tid för rockmusik i långtidsplaneringen, därför blir det heller aldrig någon rock i tv. Man får se det som en attitydfråga att den musiken saknas, kommenterar Jan Björnstad. Just nu tjänstledig från TV 2 men tidigare verksam där med Öronaböj och Rockplock.
Björnstad är en av de få som arbetat aktivt med rockmusik på televisionen. Förutom producerat egna program har han luskat efter utländska musikfilmer.
Filmerna kommer in via andra tv-bolag och skivbolag.
— Det är faktiskt lättare att ta hit filmerna via skivbolagen än genom tv-bolagen, påpekar han.
När filmen setts skrivs en rapport om innehållet och samtidigt uttrycker han sin åsikt om programmet. Rapporten går till en beredning där olika inköpsidéer vägs mot varandra.
Ingen inköpare på TV 2 är yngre än 40 år. Där kan vi söka en av förklaringarna till varför man just nu håller på att arbeta med ett program om punkrock på TV. Egenproducerat och det blir säkert bra (Margareta Wästerstam från Knuff är inblandad) men det känns så typiskt yrvaket. ”Vadå, punkrock är det nåt nytt påfund som dom där långhåriga sakerna ägnar sig åt. Nä, har dom klippt sig nu och färgat håret, det var som fan, då blir det sköna bilder.”

Smala program!

Björnstad är missmodig om framtiden. Han är inte alls ute efter att leta upp syndabockar, det är mer den allmänna situationen i de olika tv-husen som är skyldig. Anställningsstoppet ger förgubbning och förkärrning och tittarsiffrorna styr.
— Om vi gick efter tittarsiffrorna skulle det bli ännu mindre pop, för det är smala program, säger Oljelund.
Med smala program menar han då att Bälinge Byfest ses av mellan 3-400.000 personer. AB Svensk Rock av kanske några färre (det finns inga undersökningar gjorda ännu, också ett tecken på hur intresset prioriteras). Måndagsbörsen har en publik på drygt miljonen.
Vad Oljelund och hans kollegor rör sig med för jämförelsematerial det är dom breda underhållningsprogrammen som drar i snitt en tvåmiljonerspublik. Samt dom riktiga rackarbajsarna, typ salig Hyland där 75 procent av befolkningen sitter i klistret framför tv:n.
Jobbar man i chefsposition på tv tycker man inte att tittarsiffrorna styr programutbudet. Tillhör man däremot den ytterst lilla begränsade sekt som sysslar med direkt produktion ser tillvaron annorlunda ut. Helene Elmquist, producent på TV 1 som just nu gör AB Svensk Rock:
— Rockmusik i tv drar inte så speciellt mycket folk och då är dom sändande centralt inte så intresserade av den. Inköparna på Nöje kan inte rockmusik så därför köper dom in country istället. Det ger tittarsiffror. Och då blir det som i höstas sju countryprogram men ingen rock.
TV har aldrig fattat att uttrycket rock står för något mycket vidare än några personer på en scen med gitarrer på magen.

Rock mera än scenframträdande

När AB Svensk Rock var på planeringsstadiet var det tänkt att live-framträdanden skulle varvas med filmade inslag från gruppernas naturliga hemmiljöer. Intervjuer i replokalen, plugget, jobbet osv. Men det blev naturligtvis för dyrt. AB Svensk Rock är en extrem lågprissatsning, totalkostnad 25.000 kronor per program. För dom pengarna hinner Bosse Larsson knappt få på sig kepsen i Nygammalt.
— Det går inte att som nu visa filmer om skivbranschen som är inspelade 1978. Ta den här kulturen på allvar och inte på rutin, säger både Urban Lasson producent på TV 1 samt Lasse Wallrup i Måndagsbörsens redaktion i samma kanal.

Att pengar ständigt figurerar i diskussionen kring vad som skall visas och inte visas i tv är mer ämnat att blanda bort korten och förbrylla än till att ge hållbara förklaringar.
Det handlar som sagt om planering och prioritering.
Så när Lasse Wallrup från Måndagsbörsen säger att dom inte har råd att plocka ner en orkester från Luleå till programmet så säger det mer om prioriteringar än om ekonomi.
— Vi har enhetspris för uppträdande artister, heter det på Börsen.
Då undrar ”hederlig skattebetalare” vem som hostar upp kosingen när Bette Midler och alla andra superstars gästar Hamburger Börs. Rätt gissat; skivbolag, filmbolag och andra som är intresserade av att hon skall synas i tv.
Det ger då naturligtvis en snedfördelning i rekryteringen av artister. Ju större skivbolag eller filmbolag du finns på, desto större chans att du dyker upp i svensk tv. I längden förödande för utbudet och dessutom i strid med Sveriges Televisions avtal med staten.
Det här är gammal skåpmat men så länge tv envisas med att låta denna kommers rulla vidare tål det påpekas.

Billigare med amerikanskt

Ge dom program som skall sköta den här typen av kulturbevakning riktiga resurser så slipper ni skitsnacket. Vi som tittar vill se både Bette Midler och det lilla bandet från Luleå, Umeå eller Skövde. Det ska fan i mig inte var billigare för tv att engagera en amerikansk stjärna än en svensk. Om den politiken drivs blir vattnet bra så grumligt efter ett tag.
Det är just den här slappa inställningen som säger ”vi tar vad vi får bara det blir nåt” som sätter en levande, besvärlig, uppkäftig och ifrågasättande kultur åt sidan.
Rockmusikens uttryck styrs inte av övertidsersättningar, fackliga krav och avtal. Både på gott och ont givetvis. Ungdomskulturen passar inte in i televisionens tjänstemannaorganisation. Det är sena kvällar i trånga svettiga lokaler. Det är inte alls svårt att förstå att drygt medelålders producenter och inspelningspersonal söker sig till svala nattklubbar och krogar istället för rockvärldens hälsovådliga miljöer.
Men det handlar om ett ansvar mot tittarna främst den unga generationen. Rockkulturen med allt vad den innefattar av musik, film, sociala och politiska fenomen är den allt överskuggande gemensamma nämnaren mellan ungdomar i Sverige idag. Det går inte att sitta i kontorsmodulerna och halvsova över tittarundersökningarna i evighet.
Och visst finns det folk med idéer. Helene Elmquist, Urban Lasson och Lasse Wallrup har oberoende av varandra när vi talat med dom pekat på vad som kan göras.
— TV skall vara uppsökande. Om den naturliga miljön är någon annanstans ska man ge sig dit.
— Videotekniken är lätt och billig och den används, men inte till musikbevakning.
— Distrikten måste göra program istället för att vi sitter i Stockholm eller åker ut och gör program med band från Skåne, Västerbotten och Närke.
— Man måste vara beredd att överraska tittarna och ge upplevelser både i bilder och värderingar.
— Det är mer rockintresserade människor som arbetar nu än tidigare. Det finns folk att snacka rock med. Så nog skulle vi kunna göra en bra satsning på en rockredaktion om vi fick slå oss ihop.
Men som Urban Lasson mycket riktigt avrundar med:
— Det är cheferna som bestämmer.
Och dessa chefer verkar inte bara ha dålig kontakt med verkligheten och sina medarbetare. Dom är dessutom omöjliga att fånga in för kommentarer. Möten, resor, sammanträden, luncher, ännu mera möte och resor. Tacka fan för att musikbevakningen i tv ser ut som den gör.