Jag föddes av min mor
Hon var jättestor
Min far var inte där
Han gjorde karriär

Det finns en fågel som flyger om natten
Med vingar av metall

Blicken den är kall
Den är alltid hungrig

Den lever av mig
Den lever av dig
Den lever av skräck

Pelle vaknade i morse
Och var plötsligt 47

Jag går gatan fram och mår fan inte bra
Luften är kall och luktar förflutet

Rätta in dig i leden
Himlen är grå
Det är ett tyskt väder
Rätta in dig i leden

Gör 40 goda affärer! Välkommen! Välkommen!
Stor & Liten: ny för året. Plastbyggklossar. Från Lego måste dom väl va: en Ståålfågel.
Och för storebror: en ihoplimbar modell. En Ståålfågel med kulsprutor, sänkbomber och inbyggda disco-högtalare som spelar ”Tyskt väder”.
Välkommen! Välkommen! Sätt i kortet! Tryck på knappen!

Gör karriär! Gör karriär! Bli en blazervarg! Bli en nylonräv!
Julen klappar på dörren. Välkommen! Välkommen! Datafinans skulle kanske passa lilla Thore där hemma? Eller Stoppa Tjuven kanske?
En video till pappa! Hyr eller köp! Gå med i vår videoklubb! Låna hem till vardagsrummet: laviner, flygplans- och skeppskatastrofer. Western och erotiska drömmar.

Vi sitter på Schlagers redaktion.
— Kan du inte göra nåt annat än en intervju, säjer Thore, ”redaktionschefen”. Varenda band gör vi intervjuer med. Rakt upp och ner. En efter en.
— Kan ni göra en ”Ståålfågelfilm” istället, säjer han.
Halte tvekar:
— ”Ståålfågelmytologin”. Hur plåtar man den?
— Varför inte? säjer jag. Varför inte bara gå ut på stan? Blunda. Öppna ögonen. Titta. Men med kameran.
— Varenda gång jag kommer till Stockholm ser jag spåren. Små, små detaljer som bevisar att Ståålfågeln landar om natten. Överallt kloavtryck.

— Ett tag snöa jag bara in på Ståålfågelns anatomi, säjer Petter. Allt jag såg var på stan var kroppsdelar, ägg och tarmar från Ståålfågeln.
— Det måste va människor med på bilderna, säjer Erik. Vi eller andra människor. Det får inte bli kallt, stelt. Det måste va människor med också. Mänsklighet.
— Vi är inge syntband som börjat spela synt och upptäckt hur jävlig världen är, säjer Petter. Vi är ett rockband. Vi svänger. Det går att dansa till oss.
Första gången jag såg Ståålfågel live var på skolavslutningsdan i somras. Sergels torg i Stockholm. Just där pelarna och betongtaket börjar. Precis mellan solsken och skugga.
Musiken var hård som betongen. Men också mjuk som människorna. Den bröt upp, slet sönder Sergels torg. Sprängde allt i luften.
Som amerikanska Pere Ubu, som låter som om dom tar över samhällets maskiner och apparater. Tvingar ljud ur dom. Går till angrepp mot samhället med samhällets egna maskiner.
— Pere Ubu är våra favoriter, säjer Petter.
Ståålfågel är tre nu. Petter Brundell, Erik Fritjofsson och nykomlingen, basisten Micke Kjell. Dom kommer från Jakobsberg, en förort norr om Stockholm. När Ståålfågel tyckte dom behövde en basist började dom naturligtvis leta också efter en sån i Jakan.

Sitter en trappa upp i Gallerian. Fikar. Funderar på hur vi ska illustrera ”Ståålfågelmytologin”. Ännu en gång.
Jag har bott i Stockholm i tjugo år. Men dom senaste tio åren har jag bott långt bort från Stockholm. Har går vi runt i Stockholms City en hel dag för att fotografera kloavtryck efter Ståålfågeln. Men ni verkar inte se dom!
— Titta där! skriker jag nästan. Fönstret, allt hoppressat glas och där utanför Sergels torg. Jag mår fysiskt illa. Det är som om jag börjar bli sjuk.
— Vafan, säjer Erik, sitter du och snackar skit om vår livsmiljö.
— Vi måste ju leva här, säjer Petter. Vi kan inte fly till månen.
— Smaka på mackan, säjer Erik. Va smakar den? Ingenting. In-gen-ting. I-n-g-e-n-t-i-n-g. Precis som stället. Bara kallt. Stelt.
— Titta på solparasollerna! säjer jag. Titta! Inne här! Solparasoller inne i Gallerian som på en gatuservering i Paris.
— Det måste finnas undersökningar på hur mycket ”mänsklighet” och ”naturlighet” som måste finnas bland glaset, plåten och betongen för att man ska stå ut. Växthuset där nere. Om man inte lurade sej själv med att det här är en uteservering — vem skulle palla att gå genom Gallerian då?

— Va blir det här? undrar Micke. Räcker det här för en intervju?
Vi går över Brunkebergstorg.
— Det här är det mest absurda stället i stan, säger Petter. Mindre än här känner man sej ingenstans.
— Titta! säjer Erik. Och pekar:
En rund betongkant. En plantering med granar. Tätt, tätt. Som en tät granskog. Men liten, liten som en sandlåda. ”En oas i varje förort”.

— Titta! säjer jag. Pricket över i:t! Ståålflaggstänger!
— Ingenting har dom glömt, säjer Petter. Tom flaggstängerna är av ståål.
— Jag kan tänka mej hur arkitekten suttit och tänkt: Det är nåt som fattas??? Och sa kommit på det: Aha! Flaggstängerna! Dom ska va av ståål! Förstås.
Vi går ner mot Sergels torg. Mittemellan Riksbanken och Riksdagshuset.
— Ser du bona där, säjer Petter och pekar. Ståålfågelbon. Där ligger dom och ruvar på äggen. Där sover dom i väntan på natten.