ROD STEWART
Atlantic och Isstadion

— Hej jag vill göra en intervju med Rod, säger jag till Stewarts ”assistent” manager Tony Toones.
— Du får tre minuter på Arlanda imorrn innan planet går, säger Tony.
— Jag är inte intresserad av tre minuter utan av 45 i limosinen ut till Arlanda.
— Sorry.
Hänger kvar bland hummer, löjrom, ostron, lax, iskalla viner och kvinnor som det finns hur mycket som helst på Atlantic denna kväll. Åtminstone i det rum där Stewarts skivbolag håller en middag som jag är glad att slippa skriva på notan för.
Ingen får snacka med Rod förutom den lilla ettriga engelska journalisten från Daily Mail. Plötsligt frågar den tunnhårige managern mig om jag vill ha en drink, och tillägger:
— Är du kommunist? Hörde av en person här att du satt och snackade med en tjej som skriver för en vänstertidning. Det här är ju ett ställe för kapitalister vad gör du här?
Sedan när blev Aftonbladet en vänstertidning?
Tony Toone är en garvad man. Sju år som först Faces sedan Stewarts manager har inte gjort honom otrevlig, men slipad som en skalpell. Kom igen nästa gång säger han och vet precis som jag att det där är avdelningen skitsnack.
Försöker sätta mig bredvid Rod men en kille med en längd och tyngd som får mig att bli myggviktare säger att det är hans plats. Visst, det är hans plats, livvaktens.
Så Tony och jag får fortsätta vår något märkliga diskussion om livet och politiken. Managern presenterar Daily Mail journalisten. Jag hör inte hans namn, vi är ju på disco.
— Ska vi byta anteckningsblock, försöker jag skämta med Daily Mail killen. Han är torr som fnöske och vräker ur sig ett ”aldrig i livet”.
Här sitter jag två meter från stjärnan men han är lika fjärran som han var på Isstadions scen tidigare under kvällen. Men då levde han mer, nu sitter han stilla och snackar med en tjej.
Det är sent. Dags att gå. Jag suger tag i Rods näve och säger att vi ses i morgon.
— Sure, sure. Vi ses i Göteborg.
— Nej men på vägen ut till flygplatsen.
— Sure, ok ok.
Morgonen efter på Grand hotel. God morgon Tony. Han svarar avmätt utan en blick och lotsar in Rod i den stora svarta bilen och dom är iväg. Regnet strilar ner över Stockholm och jag förbannar rockjournalistiken.
Hur konserten var? För att vara en konsert i Isstadion, riktigt bra. Bra ljud, allsång i ”I don’t want to talk about it”, mikrofonställsjonglering med hög svårighetsgrad och några hundra som eldade slut sina bic-tändare. En proffsig show som tack vare Rod får en viss profil och charm. Hur mycket den här snubben än packeteras och bäddas ner i showbusiness lull-lull så sticker busgrabben fram. Fast inte blir han bättre med åren, ”Maggie May” slarvar han igenom och sjunger så slappt att jag nästan önskar han lät bli den.
I upptempo rocklåtarna är han och bandet starkare på scen än på skiva. Speciellt gäller det Foolish behaviour (WB). En platta som räddas av några ballader i vilka Rod sjunger med samma äkthet och intensitet som förr.
Men arrangemangen och kompositionerna blir mer och mer slätstrukna. På de gamla skivorna dök ofta en mandolin, ett dragspel eller fiol in i ljudbilden. Numer staplas elgitarrerna på varandra.
”Vad kan en fattig grabb göra förutom att spela i ett rockband”, var det några som sjöng. Jo man kan faktiskt bli fotbollsspelare också. Men Brentford Football club i norra London förlorade sin stjärnlirare och världen vann en rockartist. Som just nu spelar i elitserien, men i januari fyller Rod 36, en farlig ålder för rockidoler.
Men Rods framtid är nog trygg för den musik han gör numer kan gillas av alla. Linjeflygs Janne Carlsson är ju en modern man som håller reda på hur trenderna blåser och att döma av hans rockande i bänken tror vi på Roddan några år till.