NEIL YOUNG
Hawks & Doves
(Reprise)

När en kompis ger ut en ny platta så skriver man gärna, men… Man saknar distansen, känner förmodligen för mycket och starkt. Man skriver så här till exempel:
Neil Young är en välanpassad outsider, ”lätt schizofren”. På nya LPn är han å ena sidan (A) dämpad duva, å andra sidan (B) högröstad hök
Som duva har han landat och släppt nåt ifrån sej i lika många inspelningsstudios som det finns låtar på A-sidan. Vänner i Los Angeles, Nashville, Redwood City, Fort Lauderdale och Malibu har spelat in. Neil sjunger som vanligt, i harmoni med sej själv, plockar på gitarren, tar om och ändrar tempo. Och busblåser i munspelet! Den långa balladen The Old Homestead kan jag förstå med känslan, men be mej inte förklara vad texten handlar om — egentligen.
B-sidan är inte ett spår introvert. Inspelad i Hollywood och mixad i New York låter det nästan som live, men spelglatt och ostämt band och en tjej som hakar på i refrängerna. En som heter Rufus spelar fiol. Rocken är countrig, ibland i Charlie Daniels Band-klass. Enkel, rak och dansbar musik är åkej för mej, i Youngs texter är provokativa och underfundiga. Vare sej han hyllar facket eller landet han börjar vänja sej vid.
Titellåten är en dubbelbottnad hyllning till USA. I sista versen sammanfattas läget så här: ”Vi har folk här nere som står på knäna och ber/ Och hökar och duvor cirklar runt i regnet/ Vi har rock & roll och countrymusik på gång/ Och om du hatar oss så vet du inte vad du snackar om.”
Tutti Frutti John mötte Neil Young på en greyhoundstation i Buffalo för elva år sen. (”Och Young var outgrundligt hög…”)
Jag såg honom senast i The Band-filmen The Last Waltz. (Young sjöng Helpless. Och var det också, innan han fattade att han hade människor med sej som lyssnade och förstod.)
Vi glömmer det aldrig.
Hawks & Doves är en påminnelse om att kompisen lever.